Erika kan berika

Jag har i det senaste fått så ohyggligt många spamkommentarer här i bloggi. Vad som har hänt som har lett till detta vet jag inte men jag vet att det håller på att göra mig galen. Under ett par månader har jag gått in och förbjudit kommentarer i gamla inlägg som varit särskilt "populära" (som Olofs kofta mycket märkligt spamval?) men spammarna är ena envisa rackare: för så fort jag stoppat ett inlägg har de varit inne i ett annat. Så nu går jag vidare till plan B och testar att ha en sån här asjobbig ordverifiering. Hoppas att ni förstår och att ni ändå orkar fortsätta att kommentera. För det vill jag ju. Jetemyket vill jag det! Men alla dessa sabla spamkommentarer. Orkar inte med dom längre :(((((

Så var det dags igen. För ett sånt här vidrigt inlägg. Jag är ledsen för det men än mer ledsen över att jag tycks ha blivit någon slags magnet för pjuki. För i natt var det dags igen. Och jag förstår inte hur man kan bli så satans sjuk? Efter – åter igen – fyra timmar av att hänga i den stora vita telefonen (som min nya kollega skrev så fyndigt i sms när jag ställde in morgondagens möte) mer eller mindre oavbrutet så var det sjukhusinläggning och bara sjukhusinläggning jag kunde tänka på.

Men så gick magontet över. Och därmed det värsta illamåendet. Och sedan i förmiddags är jag inte längre ett med badrumsgolvet. Resten av dagen har jag glidit in och ut ur en orolig sömn. Att höra barnen men att inte få vara med dom. Att se Greta stå i dörröppningen med ett oroligt och frågande leende på läpparna är mer än vad denna spillra till människa klarade av idag. Pjuki got nothing on Gretas oförstående blick: varför fick hon inte bara vara i mina armar och kramas och gosa med håret? Ågud. Lipsill, är vad den här utmattande pjukin gör mig till.

Samtidigt är jag tacksam på något konstigt vis. Att det än en gång blev jag som fick ta en för laget. För om Oggi skulle bli så här sjuk. Nej, jag skulle inte klara det. Att som förälder stå vid sidan om och inte kunna göra något för att ta bort allt det onda och vidriga. Usch.

Om ett och ett halvt dygn har jag dom alla tre i mina armar igen. Där har vi målbilden.

Bild från Lindex bebisavdelning.

Så jag tänkte att jag skulle köpa nya pyjamasar till mina två raketväxande barn. Sorgligt nog på cirka sjuttio tusen olika nivåer så har de nu blivit så stora att jag (vi) får lämna bebisavdelningarna bakom oss. Sorgligt på alla sätt utom ett: att det visar att allt är som det ska (dvs att de växer) och det är det ju svårt att inte gilla. Men nu var det inte det jag ville komma till.

En av de sämsta sakerna är att det är nu när de går in i storlek 86/92 som jag inte längre kan "kan" gå till samma ställe i en butik för att köpa kläder till både Olof och Greta. Det är nu de blir "flick" och "pojk" och aldrig mer ska de samsas åter under kategorin "barn". Inte om jag vänder mig till de stora kedjorna i alla fall. Och ja ja JA jag vet att jag kan köpa hur jag vill hej vilt från de båda avdelningarna. Och ja ja JA jag vet att det finns tusenandrabramärken och ställen jag kan vända mig till. Och ja ja JA jag vet att jag är långt i från först på den här bollen men det betyder inte att det inte är värt att få lite pulshöjning över så här på en måndag.

För så här ser det ut hos tex Lindex. Gissa vilken bild som kommer från vilken avdelning?

Och så kan vi väl göra samma gissningstävling hos HM:

På noten om färgseparering så beundrade en dam i blomsteraffären mina "två fina tjejer" i fredags pga Olof hade en rosa drägelscarf. En helt vanlig uppfattning när han har rosa eller vinrött på sig. Annars är det ingen, jag svär ingen, som säger att han är en söt flicka. Inte för att han bryr sig det minsta. Och inte jag heller. Men jag tänker så här: att så länge som han inte bryr sig varför ska någon? Olof och Greta är ett och ett halvt år. För en månad sedan var de samma dvs barn. Nu har hemmet plötsligt befolkats av en liten tjej och en liten kille. För nu jädrar ska mina två lejonungar könas. En söt liten söting och en tuff liten tuffing ska de bli.

Fan.

Äh. Det är bara att kämpa på.

Men ett ganska långt ps:
Hur sjukt irriterande är det att unisex så ofta innebär att man tar bort det som är flickigt? Jag förstår att detta följer en logik som säger att kvinnor har tagit till sig manlig klädsel (som byxor) medan män inte tagit till sig kvinnlig klädsel (som klänning och kjol) än. Men på ett djupare plan handlar det om gängse uppfattning om att det innebär en degradering av manligheten att sälla sig till kvinnliga färger och former. För det här att jag har jobbat med flera kvinnor som med stolthet berättat att de alltid har varit "en av killarna", "en pojkflicka" osv medan jag nog inte har träffat på en endaste man som med samma stolthet berättat att han var en "flickpojke" eller "en av tjejerna" = bevis. Jag vet att saker och ting rör på sig. Inte minst i Stockholms innerstad, eller, på Södermalm i alla fall, eller, säkert på en massa andra platser också. Men vet ni att jag var hemma hos en pappa som på riktigt hade blivit upprörd och tyckte synd om sin son för att han hade fått en rosa pyjamas i present när han var typ ett-två år. Really?"Tyckte synd om?" Sånt där får mig att bli så ledsen. För det han säger är så nedvärderande mot flickor och tjejer att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Förutom att som vanligt lägga mig ner med den största klumpen i magen och sedan skriva ett småilsket inlägg i min blogg.

Ps 2. Jag har inget emot att man klär barn hur man vill. Dessutom har Greta flera klänningar och Olof har flera skjortor. Men allra helst vill jag att de ska få vara klädda likadant. Och det är detta som har blivit mycket svårare nu när de går mot att bli två år och deras kön plötsligt har blivit så väldigt viktiga. När det gäller kläder i alla fall. Jag säger det igen: ett och ett halv årär för tidigt för såna här tankar och diskussioner.

Ps 3. En bra bok om ni vill lära er mer om hur vi begränsar våra barn genom att allt för tidigt göra dom till små tjejer och pojkar istället för att låta dem vara just barn är Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2.

Förutom att jag har känt livet brusa i mig under denna tillfrisknandets dag så har jag även spenderat en god stund med att känna mig nöjd, mycket nöjd, över den nya hylla som jag precis har beställt. Om några dagar kommer den att stå i vårt kök och det vattnas tamejtusan i munnen på mig när jag så blott bara tänker påt. Jag har saknat att ha alla mina kökböcker i köket och detta nytillskott kommer att möta mina drömmar och förväntningar med ett gnistrande pling i gaveln. Sjukt att man kan känna så för en möbel? Eller så är det bara sjukan som dimmat mitt känsloliv? Svårt att veta vad jag egentligen känner dagar som denna då utmattningen rider min kropp.

Annat jag har gjort i min karantän är att surfa resor (återkommer om detta snart) och jobba lite på distans. Så pass frisk är jag ändå idag. Eller som jag skrev i sms till min syster på frågan om hälsotillståndet idag: "Idag mår jag som att jag hade magsjukan från helvetet igår. Men alltså: jag mår bra, bara lite matt."

Men strunt i sjukan. Den är över, och nu är det mindre än ett dygn kvar innan jag får pyssa på mina barn igen. Ps. Kunde dock inte stå emot redan i natt när Olof grät och ropade Maaaammmmaaa! Mi mamma däh! när jag försökte byta sovrum så att han skulle kunna sova med Ulf. Lilla Olof var helt otröstlig tills att jag la mig ner i vuxensängen (med ryggen mot honom pga tvångstankar att smitta honom om jag andades åt hans håll) och han kunde krypa tätt intill. ♥ Olof ♥ Och Greta har fått gosa med mitt hår. Det finns gränser för vad ett ömt modershjärta klarar av, men nu vankar jag ändå av och an och läser av minsta tecken på Oggi. Har sån ångest över att jag kanske har smittat dom? Ds.

Vad det blir för hylla som vi utökar hemmet med?

En sån här:

Prickisch en sån här. Fast med ett skåp. Bild från Weekdaycarnival.

Typ så här. Fast en hylla och vita gavlar. Bild från home by linn.

Åh så fint det kommer att bli! Bra jobbat presentgeniet Strand-Berglund! Bra jobbat.

Att ta hand om två ett och ett halvtåringar precis efter en magsjuka gör att detta kvalar in som en av de sämsta dagarna i livet. Jobbigaste i alla fall. Bara detta att jag typ inte ätit eller druckit de två senaste dygnen. Samt endast sov fem timmar i natt. Dumt. Så dumt. Värdelös uppladdning. Kämpa Erika!

Sedan vi tog bort brickborden till barnens tripp-trapp-stolar är det som att de båda har vuxit flera storlekar där de sitter med oss vid bordet. Äter mellanmål som två stora barn liksom.

Greta har en egen skön stil om hon hittar något hon gillar extra mycket. Först doppar hon ena handens fingrar.

Och sedan andra handens. Notera hur det endast är vissa utvalda fingrar som är i skålen.

Sedan in med båda händerna i munnen.

Och så njuter hon. Smackar nöjt innan hon doppar fingrarna igen.

Greta: Vad då? Får man inte göra så eller?
Mamman: Jo! Självklart!

Greta: Bra.

Och notera även hennes näsa. Helt röd och skrubbsårig efter att hon stupade under en av alla hennes klättereskapader i lekparken här om dagen.

Och så Olof. Olof! Med sin yviga lunchlursfrisyr. Jag är tokig i den här frisyren. Helt tokig.

Vill bara sätta honom i min famn och dra fingrarna genom håret. Så som jag så ofta också gör. Han har blivit så mycket mer kramig och mysbar i det senaste han vår lille Olof.

Ja alltså mellanmålet efter dagens enda vila, är en av mina absoluta favoritstunder på hela dagen i det livet vi lever nu.

Då de sitter där, som två små barn liksom, mina barn, helt glada, nyvakna och fortfarande så där nakna och lite sömndruckna i sina ansikten. Åh vad jag älskar att jag får vara med om stunder som dessa. När jag hinner se och uppleva att de växer och blir större. När vi tre som så snabbt kan förvandlas till kaos är i fin samklang med varandra.

Hur i helskotta gör ni med tandborstningen med era barn? Eller hur gjorde ni när de var lika små som Oggi är nu? Dvs cirka ett och ett halvt. Det är ju ett tag sedan vi hade det där mötet med folktandvården på vårt BVC, då Oggi var cirka tre centimeter långa och inte hade så mycket som ett vitt streck till antydan till tand. Man kan väl sammanfatta läget då som att jag var helt oemottaglig för tips pga tidigare nämnda anledningar (trecentimetersbebisar utan tänder nej då var fokus mer "när ska de sluta gråta sådär obegripligt"). Men nu. Nu har de ju tänder. Och det har de haft ett tag.

Så här. I början tyckte dom att det var roligt med tandborsten. Och att få de där en, två, tre, fyra piggarna att bli borstade medan vi lekte med tandborstarna var inte så svårt. Men nu. NU! Nu när de har massor av tänder – det är liksom helt VITT när jag tittar in i truten på dom av alla kindtänder som brakat fram – så är det som världskrig gånger två gånger två gånger om dagen när vi ska försöka få tänderna rena. Både jag och Ulf är helt rödflammiga av ansträngningen efteråt och barnen har samma nyans pga gråtattacker och starka känslor av ... orättvisa? ... all världens ondska? Jag vet inte. Inte mer än att jag känner mig som en hemsk människa som tvingar mina barn till något som de hatar mer än något annat någonsin (möjligen bara trumfad av vaccinsprutan).

Är det bara hemma hos oss som det ser ut på det här sättet? För av de vaga minnena jag har från det där bvc-mötet så var tandborstning något "kul" och "viktigt" och som man "absolut inte fick slarva med inte ens med de första mjölktänderna".

Säg att det inte bara är jag. Säg att det inte bara är vi. Eller, nej förresten. Berätta bara hur ni har det. Ärligt. Bra och dåligt. Så kan jag få känna mig ensam av alla som har det som vi (alternativt helt ensam om det verkligen bara är hemma hos oss som det ser ut så här men okej jag är beredd på den förnedringen) samt att jag kan få råd, pepp, tips av alla era andra så att vi kan ta oss ut ur detta elände som det är att borsta tänderna nu för tiden.

Idag har jag borstat tre omgångar barntänder med noll, jag repeterar noll, procents gråt! Ulf har borstat en omgång med hundra procent gråt men det räknar jag inte in i min statistik (för jag är så cocky och stärkt av mina framgångar idag att jag tror att jag hade lyckats med gråtfri tandborstning även i det avvikande fallet. Johådå.). Och gudars! jag är så tacksam över alla era tips och erfarenheter till några av era storys har jag skrattat så att magen hoppade. Och sånt gillar man ju. Alltså Sara R:s kommentar:

Lilla J, 2 år, hatar att borsta tänderna och har alltid gjort. Ibland funkar det att låta henne ha en extratandborste att greja med och ibland får hon borsta på mig eller pappan samtidigt (dock mycket obehagligt pga man får tandborsten nerkörd i halsen utan förvarning). Ett tag gick det bra när jag berättade en saga om att Lille Skutt (som var motivet på tandborsten) skulle lämna en burk honung till Bamse någonstans inne i J:s mun. Leta leta spännande spännande. Tills hon kom på att det faktiskt var rätt läskigt att ha Bamse i munnen --> ångest --> panik -->sammanbrott --->fiasko.
Att hålla i en egen liten spegel och kolla samtidigt har funkar ibland.
Men oftast kniiiiiper hon ihop munnen alt skriker (varpå man kan tvångsborsta lite här och där).

Slutet på den sista meningen ramar in så på pricken hur våra tandborstningar har sett ut det senaste livet. Och vad var det då som hände idag? Nja, är inte helt på det klara över detta. Men som helt ny nyhet idag valde jag att borsta tänderna på barnen en och en inne i badrummet. Oftast har jag/vi tagit med dem in i badrummet samtidigt och så har de fått leka med sina borstar och så har vi försökt "hjälpa till" mot slutet med ett bedrövligt resultat, som ni redan vet. Nå. Jag har ju noterat barnens förmåga att trigga varandra till både det ena och det andra så strategin idag var helt enkelt: isolering. Lugnt och pedagogiskt förklarade jag sedan vad jag skulle göra. Jag plockade även fram deras första tandborstar och berättade att de var just detta. Parentes: alla dessa saker jag sparat av sentimentala skäl? Deras första tandborste, jag menar kom igenmamman! Slut parentes. Så fick de hålla de där borstarna från folkismötet på bvc och så bara gjorde vi det. Borstade tänderna. Avslutade allt med en high five och försök (från min sida) att nå en överenskommelse om lika bra samarbete imorgon:

Mamman: Och imorgon Greta, då vi ska borsta tänderna igen, då gör vi det lika bra tillsammans igen va?
Greta: *skakar på huvudet*

Jaja. En dag med hundra procent gråtfri tandborstning har jag haft i alla fall. Yay för mig.

Ps. Och imorgon är det jag som går till affärn och köper några nya tandborstar, en rolig tandkräm, en flaska vin till mamman och pappan. Sånt.

Så vi åkte till Moderna museet idag. Det har nämligen varit en varannan torsdag och än så länge håller vi på våra traditioner.

Min lover var också med.

Och båda barnen sov i vagnen. Nej utropstecken ska det vara! Det här, att vi har kunnat äta medan båda barnen har sovit i vagnen intill, har hänt oss så sällan att vi kan räkna tillfällena på en hand. Tror jag? Minnet är inte längre vad det har varit. Idag hände det i alla fall. Det har jag tydliga minnen av.

Jag åt en räksallad och var nöjd med mitt val.

Både jag och Ulf fick hjärtan i ögonen av tanterna som old school-paxade sitt bord.

Sedan var det väl ungefär här, vid desserttid, som förutsättningarna förändrades.

Vår lilla Greta vaknade (hjälpt till detta av en ung liten mistlur vid bordet intill). Jaja det är så det kan bli när man försöker få barn att sova ute på lokal.

Hon var också sugen på något.

Så medan jag åt en ljuvlig liten rödbetsbakelse som smakade som en morotskaka späckad med valnötter:

Så försåg sig Greta av grädden. Först med ena handen.

Och sen med andra. Som vanligt.

Olof lämnades helt oberörd av de bullrande gubbskratten och tjutande bebismistlurarna. Det ser man nästan på hans sovstil va? Det är inte mycket som kommer åt honom inte.

Ja, rent storytellingmässigt är detta väl rätt förutsägbart men jaja: sen vaknade Olof.

Och då började stojet och springet.

För att varva ner gick vi på utställning.

Och ballade oss lite vid ingången till denna.

Vidare lät vi oss uppslukas av fantasieggande svampar.

Och sedan hittade vi en ny lekuppställning.

Den var fantastisk. Inte bara för att den var så grön och skön och var så bra att klättra på. Utan också för att vi fick hänga med en gullig tjej och hennes sköna mamma. Älskar när det blir så. Samt att härliga tvillingmamman och bloggläsaren Sanna sladdade förbi med sin Olof och sin Ivan. Tyvärr hann vi inte hänga så mycket eller fånga detta med kameran men ändå. Ändå! Tvillingar med en Olof i gänget gillar man ju extra mycket.

Just det ja. I lekrummet fanns det också en ganska tråkig hörna. Där fick jag hänga ett tag. Så där som det blir emellanåt.

Ja, en oväntat bra selfie på det så kunde vi åka hem efter en allt igenom strålande varannan torsdag på Moderna museet.

En mamma på vår gård frågade mig i dag, när vi var ute och lekte på förmiddagen, om våra barn kivas mycket. Njae skulle jag vilja säga på den frågan. Nu har jag inget att jämföra med men Olof och Greta bråkar aldrig på det där sättet som jag minns att min bästis som jag hade när jag var liten och hennes syster gjorde. De var inte tvillingar men låg rätt nära i ålder och gudars vad de kunde ryka ihop. Så är det inte hemma hos oss. Greta retas visserligen en del med Olof: tar saker som han vill ha och springer iväg eller håller undan från honom med resultatet att han börjar gråta. Oftast ger hon tillbaka lastbilen/gosiga kaninen/boken/vad det nu kan vara med en gång som det händer och så blir Olof glad igen. Olof kan å sin sida vara lite oförsiktig med Greta. Köra på henne med en vagn eller bara klättra rakt över henne om hon sitter/ligger i vägen. Med effekten att hon blir ledsen.

Men annars kommer de bra överens. De leker mycket med varandra. De springer ikapp. Klättrar upp i fönster. Sitter bredvid varandra och läser. Om en av dem stampar med fötterna så gör den andre också det. Om en lägger sig på golvet och rullar runt så gör också den andra det.

I det allra senaste känns det som att de tagit sin syskonrelation till en ny nivå. I samma takt som de börjar förstå att de är egna individer (det är mycket pekande på sig själv nu då vi får säga att Olof är Olof och Greta är Greta) och att det finns andra människor som inte tillhör vår familj så har de också blivit lite finare mot varandra. De vill sitta nära när de tittar på film. Greta har börjat gråta när Olof gör sig illa. När det kommer andra barn på lekplatsen eller gården söker Greta sig till Olof.

Det ska bli så spännande att se vad för slags relation de kommer att ha till varandra. Det där är så omöjligt att veta. Men jag och Ulf försöker uppfostra dom till två starka egna individer och samtidigt lära dem att de alltid kommer att ha varandra. Att de är tvillingar och att det är en gåva. Så ser vi på saken just nu.

07.00
Jag kliver upp till detta. Frukost på bordet och påklädda barn.

08.00
Barnen gör sig redo för att gå ut. Jag är inte där än.

09.00
Jag förbereder dagens lunch. 70-talet ringde och påminde mig om en bortglömd rätt.

10.00
Greta är hemskt sur på mig. Minns inte riktigt vad det var som föranledde detta men jag älskar detta hörn som hon hittat åt sig själv där hon kan dra sig tillbaka.

11.00
Vi går ut. Det är en sensationellt fin dag där ute.

12.00
Under lunchen hinner jag tänka att vi ändå har det väldigt fint och lugnt och harmoniskt tillsammans vi tre. En sekund senare ser allt ut så här.

13.00
Barnen sover och jag ramar in en ny print som vi köpte på Moderna museet i torsdags.

14.00
Jag väcker barnen och vi gosar lite.

15.00
Vi går ut och Oggi får smaka på sina första glassar någonsin. För ena barnet var det kärlek vid första tungnudd. För det andra not so much.

16.00
Vi hänger i lekparken och springer över kullar.

17.00
Medan vi väntar på att maten ska bli klar läser barnen och tittar på film.

18.00
Dagen börjar ta ut sin rätt och Olof är kramsjuk. Passar mig perfekt. Jag är alltid kramsjuk.

19.00
Medan Ulf badar barnen och gör dom redo för natten städar jag i ordning och upptäcker en massa ny hud under hakan. Den ser ut som gammal hud? Aha. Jag åldras.

20.00
Barnen sover och jag och Ulf äter en sen middag bara vi två. Lammlägg blev det igår.

Det var min fredag det.

Det tycks vara en mänsklig instinkt detta att gå fram till fönstret och kontrollera utsikten så fort man kommer in i ett hotellrum? Jag gör det alltid och så tydligen även mina barn. I lördags såg det nämligen ut så här cirka på direkten som vi kom in i vårt hotellrum som vi skulle ha för natten i Eskilstuna.

Efter incheck och fönsterspaning gick vi ner till hotellets restaurang.

Den var urtjusig!

Olof kändes mycket belevad och drack vatten ur tunt och skört vattenglas. Allt gick bra. Glaset förblev helt.

Och Greta, vår lilla Greta, hade trillat tidigare under dagen och landat på överläppen i en massa grus med resultatet fläskläpp och skrubbsår.

Ungefär vid samma tid som restaurangen började fyllas med folk och stim och härligt så var vi redo att dra oss tillbaka.

Till rummet och utsikten från fönstret.

Det vill säga rondellen. Jädra fin rondell ändå.

Men just det ja. Än var vi inte klara med hotellet. Det fanns ju trappor som behövde testas.

Och korridorer som det behövde springas i.

Tillbaka i rummet upptäckte Greta att hon nådde att öppna dörrar. Nådde? Är det ens ett ord? Äh ps. Titta hennes fötter och tår. Så gullig!

Och Olof, vår lilla Olof, visade sig vara en himla fena på ungefär alla appar i hela paddan. Hur gick det till? Jaja. Sen sov vi.

Nästa morgon började med lite dryck i soffan.

Sen gick vi ner till hotellfrukosten som serverades under Yvonnes varma blick.

Vi åt frukost och allt var så sabla fint. Man behöver inte åka långt för att allt ska kännas väldans lyxigt. Eller hur?

Efter frukost packade vi ihop våra väskor och lämnade hotellet.

För den här himla tvillingmamman skulle övningsköra. Ja, det var därför vi spenderade ett halvt dygn hemifrån. Och istället för att se detta med den planerade uppkörningen i Eskilstuna som något deppigt valde vi att göra något härligt av det hela istället och bo på hotell. Så bra gjort av oss! Så väldigt bra gjort av oss.

Här om dagen kom ett bud hem till mig med en korg fullproppad med smarriga saker. Det var Hälsans kök som skickat över en nyhet för mig att testa, nämligen vegetarisk kebab. Tack för det så flott!

Så till middag i kväll svängde jag ihop denna rätt, vegetarisk kebab med kryddig bönsalsa och gräddfil, och den visade sig vara både urgod och ursnabb. Se där: två saker som jag gillar extra mycket när det är vardag och dessutom köttfri måndag.

Som en del i strategin att äta mer vegetariskt (målet är femtio procent av veckans måltider) så införde vi köttfria måndagar vid årsskiftet. Det funkar så väldigt utmärkt med en helvegetarisk dag i veckan. Älskar den till och med lite och alla dom känslorna.

Och den här kebaben var verkligen jättegod. Nu var det visserligen länge sedan jag åt en köttkebab men visst smakade denna så som jag minns? Fast mindre köttig då vilket enbart är bra enligt min mening. Den serveras med en tomat- och bönsalsa som i sin enkelhet var helt genial. En tomatsalsa med bönor i. Varför har jag inte tänkt på det förr?

Barnen blev väl inte helt till sig över rätten men de kommer att få fler tillfällen att öva sig på att äta detta. För så som jag känner prick nu kan jag tänka mig att äta detta en gång i månaden. Lätt. Är eventuellt nykär här.

Okej. Så här gör man Vegetarisk kebab med kryddig bönsalsa och gräddfil:

Det här behövs:
280 g vegetarisk kebab (från Hälsans kök)
1 burk svarta bönor
3 rödlökar
2 tomater
1 knippe koriander
1 lime
tabasco
salt, peppar, socker
olja

Tillbehör:
Pitabröd (eller tortillas)
Gräddfil

Gör så här:

Börja med salsan. Skala och finhacka en av lökarna. Skär tomaterna i mindre bitar. Häll av och skölj bönorna. Hacka koriandern ganska grovt. Blanda samman allt i en skål och pressa över saften från en lime. Smaka av med salt, peppar och lite socker. Addera tabasco efter smak.
Skala och skiva de två andra lökarna. Värm lite olja i en stekpanna och stek kebaben tillsammans med löken på medelhög värme i cirka åtta-nio minuter.
Värm under tiden pitabröden (eller tortillabröden).
Servera kebaben med tomat- och bönsalsan, gräddfil, bröd och extra tabasco.

YUM!

Tre jobbmöten. Alla tre var fantastiskt bra. Älskar dagar med bra jobbmöten. Under det första mötet presenterade jag och min co-producent Markus de två program som vi arbetat fram under de senaste veckorna. Både projektledare och övriga redaktionsmedlemmar nickade nöjda efter vår genomgång. Möte nummer två tog oss vidare i processen och vi har nu bestämt hur kvalet till tävlingen som vi jobbar med ska gå till. Det tredje jobbmötet var med min sommarvärd och det är i sig en spännande process att få vara en del av.

Två moments av awesomeness. I lunchmatsalen såg jag Lotta Lundgren tillsammans med producenten Karin af Klintberg och det var en sån effing supernova att jag fortfarande är alldeles tagen. Övervägde att hustla mig in i deras gäng (tänk att få jobba med dom!!!) men fegade naturligtvis ur.

En ny cykelväg hem. Jag kan ta mig till min västligaste del av holmen längs den norra eller södra stranden och har tidigare utan undantag valt den norra. Det var ett spontant infall att välja det södra stråket i dag (ibland vill man bara leva lite inte sant?) och detta ångrar jag inte. För den södra vägen visade sig vara överlägsen i både trivsel och framkomlighet. Den fick med andra ord en ny följare idag. En hängiven sådan är mina planer på att bli.

Noll minuter är det nu kvar tills dess att jag går och lägger mig. Min man och far tittar på fotboll vilket sprider ett trivsamt ljud i lägenheten men jag är måttligt intresserad. Nej, jag väljer att fortsätta min omläsning av Doktor Glas. En bra bok tåls att läsas två gånger, minst två gånger. Det är en sanning som är värd att upprepas.

Om ni redan i kväll skulle börja läsa om en bok – vilken skulle det då bli?

Har haft en så bra dag i dag. Bra jobb med Markus. Rolig bokrelease med darling Kei. Två glas vin. Bra med två glas vin. Promenad genom Södermalm med tillhörande reflektion om malmens trivsamhet då jag kände livet i mig där jag gick. Detta kan i och för sig ha haft med vinet att göra? Eventuellt vinet. Men även ljuset. Det vackra ljuset. Och husen. De vackra husen. Nah, vem försöker jag lura? Bra med två glas vin. De gjorde mig gott så här på en onsdag.

Här om natten drömde jag att jag hade börjat kalla honom för Olle. När jag vaknade låg jag kvar en stund och tänkte på att det ändå är lite konstigt att han inte har blivit en sån. Pappan Ulf är ofta en Uffe men Olof är Olof och bara Olof. Eller möjligen Olov som förvånansvärt många (framför allt äldre) säger. Morfarn inkluderat. "Ffff" hör jag då och då. Det är antingen Ulf eller min syster som är f-poliser. "Olof heter han, Olof med ett f och inte ett v". Och inte är han en Olle heller även om jag tycker mycket om det smeknamnet. Vi får se när, och om det händer? Det där med smeknamn är inte något man styr över direkt. I så fall hade jag hetat Ekan som var mitt desperata försök att lansera ett smeknamn på Erika. Det fäste aldrig.

Hur som helst.

Det finns så mycket som han tycker om han vår lille Olof. Han tycks vara ett barn med stor förmåga att uppskatta saker och att bli helt konsumerad av det han fastnat för: Pippi (som han för övrigt säger nu! Pippie! säger han på en stockholmska som låter som en karikatyr av en söderkis), grävmaskiner, gosiga kaninerna, kolhydrater, leksaksstallet, böcker osv osv osv Allt detta är saker som han älskar intensivt.

Av allt han älskar så har jag en favorit. Det är hans fäbless för att krypa ner och sätta sig i saker. Korgar, lådor, backar. Allt som man kan sitta i sätter han sig i. Där trivs han. Där mår han. Det ser man så tydligt. Det bästa han vet just nu. Absolut. Och det är ju så gulligt att hjärtat hoppar ur bröstet några slag varje gång det händer. Gudars. Jag är så svag för honom. Han min lilla Olof. Min lilla Olle? Nej, min lilla Olof.

För ett tag sedan läste jag boken Från frustration till flow som handlar om hur man kan organisera och strukturera upp sitt hem. Det var Underbara Clara som tipsade om boken till att börja med och ska jag vara ärlig, vilket jag ska, så köpte jag den mest till Ulf. För organiserad, well, det är mitt mellannamn.

Boken var trots min perfektion *blink* bra. Lätt att ta till sig och underhållande skriven. Den beskriver en familj i kaos som genom att införa en japansk managementstrategi i hemmet blir en familj i harmoni. Även Underbara Clara beskrev förändringarna som skett genom att införa tankar från boken i livet hennes. Mycket av det som beskrivs i boken lever jag redan efter. Jag är en sinnessjukt organiserad person som strävar efter ständig förbättring. Heh, ja, jag är alltså = jobbig, men också härlig tänker jag? I alla fall ibland.

Hur som helst. En sak som jag fastnade för i boken var hur de styrt upp sina måltider. Deras problem var att de kastade väldigt mycket mat. Detta berodde antingen på att de handlat för mycket då de panikhandlat när de varit hungriga, eller på att de köpt matkassar med rätter som inte alla i familjen gillade. Vårt problem runt mat och måltider har länge varit att vi lagar så himlarns många måltider hemma. Eftersom vi fortfarande är föräldralediga så innebär det att vi lagar som mest fjorton måltider i veckan. Hur i hela friden ska man ens komma på så många rätter? Och dessutom: varje vecka!

Lösningen hittade jag i boken. De hade nämligen gjort sina egna matkassar, eller sina egna matlistor med tillhörande inköpslistor, som de rullade på under en sexveckorsperiod. De hade alltså skrivit sex veckomenyer som de sedan åt (och handlade) efter på ett rullande schema. Recepten och rätterna var såna som de i familjen gillade och brukade äta. Säkra kort och billigare än en matkasse som författaren sammanfattade strategin.

Inspirerad av detta har jag infört en modell av veckomenyer som funkar för oss. De funkar! och i sammanhang som dessa (" jaha, vad ska vi äta i kväll då-sammanhanget") så är det ta mej tusan lika med första pris, bucklan, konfettiregn och alla dom känslorna när man hittar något som funkar.

Jag, vi, har valt att skriva fyra menyer med fem rätter i varje som vi sedan rullar på var fjärde vecka. Sedan kompletterar vi med ungefär fem rätter till som baseras på vad vi är sugna på, om jag vill laga något ur den aktuella boken i kokboksklubben eller om det finns något annat recept som vi vill testa.

Ska jag vara ännu mer detaljerad så går det till så att jag skriver den kommande veckans meny och inköpslista varje söndag förmiddag och att Ulf sedan åker och storhandlar medan barnen sover efter lunch. Listorna med maträtter sätter vi sedan upp på insidan av en skåpsdörr och sedan lagar vi rätterna i den ordning vi själva känner att vi har tid och lust med.

Alla rätterna är rätt enkla och hyfsat barnanpassade. Oggi är väl inte helt bananas i allt på listorna men tack vare att rätterna återkommer med regelbundenhet så ökar chansen att de till sist ska fatta grejen och börja gilla dom. Hoppas jag. Och med tanke på att jag lärde mig att tycka om lax förra året så vet jag att under kan ske.

För att kanske kunna inspirera någon, och för att minnas själv, kommer här våra fyra veckomenyer:

Vecka 1:
Korvgryta (aka Oggis favoritgryta)
Potatisbullar
Mozzarellapasta
Panerad lax med mos
Pad thai med tofu

Vecka 2:
Fiskgryta med timjan (aka variant på Oggis favoritgryta)
Lövbiff och tärnad potatis (Oggi äter korv)
Linsfärssås med pasta
Spagettigryta
Kycklinggryta med rosmarin (kommer nog bytas ut mot vegetarisk kebab)

Vecka 3:
Quornfärsgryta (aka variant på Oggis favoritgryta)
Tonfiskbullar med mos
Hemmagjord pizza
Stuvade makaroner och korv
Fiskspett med gravlaxsås och sparrisris

Vecka 4:
Salsicciapasta med grädde
Falukorv i ugn med mos
Köttfärsgryta (surprise! aka variant på Oggis favoritgryta)
Risotto med marinerade morötter
Potatis- och majsbiffar med guaccamole

Hur brukar ni göra med mat och handling och sånt?

För att förtjäna ett epitet som Lyxapa, hur självbetitlad jag än må vara, så krävs det att vissa luxuösa handlingar utförs. I det senaste – låt oss vara ärliga här och säga de senaste två åren– har det där med lyx hamnat helt på kant med mitt liv. Att vara katastrofgravid (även om jag hann med en slottsweekend under den vecka som låg mellan "första-tiden-illamåendet" och "dra-åt-helvete-de-håller-på-att-födas-för-tidigt-vi-lägger-in-Ekan-på-sjukan-perioden") (bonusparentes: ni noterar mitt försök till relansering av smeknamnet?) och sedan en sjukt skruttig tvillingbebisförälder lirade inte det minsta med min flärdfulla sida. Gudars. Minns ni korv-med-bröd-eran? Så långt från Adlon Kimpinskis stjärnbeströdda hotellrestaurang man kan komma. Och alla gourmetresor som vi planerade utifrån restauranger listade i Guide Michelin som har fått se sig ersatta av en blöjhink extra large. Sorgligt är vad det är. Alltså, inte frukten av mitt livs förändring. Dom två älskar jag mer än något annat. Men det är sällan de får mig att känna mig som en lyxapa. Mer som en apa kanske? Eller som en lyckans ost? En stinkande opastöriserad brie kan jag ju fantisera om här.

Hur som helst så har den lilla lyxapan legat där någonstans och lurpassat. För trots min relativt enkla uppväxt i ett brukssamhälle i norr där antalet finkrogsbesök eller utlandsresor (längre än till Vasa i Finland) nog kan klassas som obefintliga så finns det en sida i mig som trivs i de fina salongerna. Kanske är det på grund av min bakgrund som det är så? Att bo på lyrrhotell och äta svindyra middagar fyller kanske ett hål i min klassbakgrund? Jag vet inte, men jag kan tänka mig att fundera och psykologisera lite över detta vid tillfälle. Hur som helst så älskar jag lyx och guldkant.

Och visst, tittar jag i mina fotoalbum samt läser min kalender så ser jag att jag ändå har bott på urfina hotell, ätit ostron, druckit champagne och rest till makalösa ställen sedan lejonungarna gjorde entré. Men det är ändå först nu som jag känner att Lyxapan börjar vakna till liv på riktigt. Startskottet går om bara några veckor när jag och min syster ska gå till F12 och äta deras vegetariska meny. Hon fick ett presentkort på en middag på stjärnkrogen i 30-årspresent och eftersom lyxapan i mig är ett geni så såg jag till att bli hennes middagsdate.

Åh! I flera timmar ska vi sitta i deras tjusiga matsal och bara äta och dricka gott. På hemsidan skriver Danyel Couet att "vit sparris är synonymt med våren och äntligen är den här. Naturligtvis hör rabarbern också våren till, och vi serverar den tillsammans med sockerstekt kavring och frostad ängssyra." JAG DÖR! Lyckos mig! Andra saker vi kommer att få äta är blomsterkrasse, syrad lök, rökt grädde, sotad majonnäs, saltbakad selleri, wrångebäcksosten 36 mån och ängssyra. Jag. Dör. Drägeldöden.

Det är så mycket jag ser fram mot med den här kvällen som jag har framför mig. Att få äta riktigt fin mat igen. Att få göra det med min syster som har en sån förmåga att känna och uppskatta goda smaker. Att få äta en helt vegetarisk finkrogsmeny. Alla viner. Omg alla viner! Men mest av allt längtar jag efter att få lufta lyxapan i mig igen. Som jag kommer att må den kvällen. Som jag kommer att må hå hå ja ja.

Vi fick feeling i morse och packade in oss alla i bilen och åkte ut till viken.

Så mycket spring i de där små benen som fick utlopp alltså.

Vi gick/sprang till baksidan där halva bebisparken valde att gunga och den andra att dra till skogs. Tur att morfarn var med och kunde hålla koll på den rymningsbenägna delen.

Skogsbarnet hittade en gren som han släpade runt på en god stund.

Det andra barnet såg något bekant ... något kärt bekant.

Spänningen var enorm. Skulle hon låta bli att äta på gruset detta år?

Nej. Svaret är nej. Hon har inte slutat.

Annars då? Det sprangs det en hel del upp för en kulle.

Och en hel del ner för en kulle.

Det hängdes och lektes på trappor.

Och åts lunch.

Utomhus! Mest pga varmare ute än inne. Men också härligt. Ju.
Ps. Pappa var gladare än vad bilden ger sken av.

Vi hittade vårtecken.

Och hade en allmänt fin dag i viken men fy vilka kalla vindar som blåste på oss. Efter bara några timmar packade vi in oss alla i bilen igen och åkte hem till stan.

Så en av de stora fördelarna med vår (nu inte längre så nya) lägenhet är att vi har en balkong. Heh, vi har faktiskt två men den andra är så liten att den nästan inte räknas. Jooo, det gör den, men, äh, i alla fall: tillbaka till ämnet. Vi har en balkong som är som gjord för att hänga på. Den är solig och okej stor. Förra året, vår första sommar med läggan, var vi där ute några timmar varje dag. Barnen älskade att krypa runt och titta ut på allt som hände nere på gatan och jag älskade att ha dörren öppen ut mot ... mot världen.

Och i och med solen och våren så har suget att hänga på balkongen, naturligtvis, vaknat. Men så även ångesten över att ha två stycken helt orädda ett och ett halvåringar som bara väntar på tillfälle att trilla över räcket. Det är liksom det enda jag kan se framför mig. Hur vår härliga balkong har blivit till en dödsfälla. Som alla möblerna vi köpte förra året! Hur tänkte vi? De är ju formgivna som stegar! Nej nej. Det här går inte. Eller går det?

Ni som har balkong eller har haft balkong och småbarn: hur har ni gjort? Hade ni en sommar utan möbler, krukor och blommor samt full övervakning eller kunde ni lita på barnen? Så himla vanligt är det ändå inte att barn dör i balkongrelaterade olyckor. Så långt förstår jag. Och att folk har balkonger och barn samtidigt har jag också förstått. Men hur får man dessa två motsatser att gå ihop? Och ångesten. Hur hanterar jag ångesten?

Snälla, vill ni bli mina balkongterapeuter? Jag är en kvinna i behov av stöd.

Ordverifiering

Klippkort på yuck!

Det är alltså vid storlek 86 det händer

Typ utan sjuka men med ny hylla

Kämpa Erika!

En stund vid matbordet

Det här med tandborstning

En kort uppdatering på tandborstningsgate

Jag ♥ att vi åker till Moderna varannan torsdag

Att vara vän med sin tvilling

Ett foto i timmen igår (fredag)

En natt i Eskilstuna

Vegetarisk kebab med kryddig bönsalsa och gräddfil

Min dag i siffror samt en fråga om böcker (plus att jag såg Lotta Lundgren under lunchen = bra dag)

Två glas vin

Det bästa han vet (eller jag vet i alla fall)

Hur vi har det med vardagsmaten

Hur jag har det med lyxmaten

En dag i viken

Balkongen och ångesten