Vad det var i den? En solstol, men tro mig, den var mycket sekundär i sammanhanget.
Vad det var i den? En solstol, men tro mig, den var mycket sekundär i sammanhanget.
↧
Andra veckan i viken: melon, bad och sommarprat
Vad det var i den? En solstol, men tro mig, den var mycket sekundär i sammanhanget.
↧
Note to self inför nästa sommarsemester
Det blev en märklig sommar det här. När jag försöker summera den får jag inte riktigt ihop den. Trots att den varit både lång och varm så är jag inte alls redo för att allt ska dra igång igen i nästa vecka. Det känns som att jag knappt har varit ledig, och kanske är det även så? Att ha semester med två barn under två år är en motsägelse i sin betydelse. En vän sa det till mig när vi sågs i förra veckan: "Nämen semester Erika, det får du först igen när barnen börjat skolan. Det är först då som de vill vara lite för sig själva, är mer självständiga och varje bad inte är förenat med livsfara." För även om det är himlarns så härligt att få vara så här mycket med Olof och Greta tillsammans med Ulf så är det också intensivt och utmattande. Vi har våra rutiner som gör att dagarna håller ihop och att vi inte går under. Men det här att vi gör samma saker om och om och om igen gör att alla dagar känns som en och samma. Förstår ni vad jag menar?
Note to self 1: Lura inte dig själv Erika. Med två små barn har du inte semester. Du har något annat men det kan vara fint det med om du bara låter det hända.
Note to self 2: Om vi ska åka bort nästa sommar (vilket vi ska – vi ska till Mallorca med Darling Katarina och hennes barn!) så ska vi göra det i slutet av juni/början av juli och ha Hummelviken uthyrt då. Sedan ska vara vara i vår stuga i viken hela resten av sommaren, samlat i ett streck. Den här sommaren har varit för hattig. Vi har varit en vecka här och en vecka där och detta att jag dessutom har jobbat en del har inte heller varit bra. Och här kommer note to self 3: Om jag ska producera några fler sommarprat ska de vara inspelade och klara innan semestern för att ha det hängande över sig har varit för tärande. Nu är jag visserligen både nöjd och glad med programmet och jag ångrar inte på minsta sätt att jag fick göra det ihop med Caroline. Men ändå. Det är svårt att känna sig ledig när man samtidigt jobbar. Åter igen: en oxymoron.
Nu ser jag att det ser ut som att jag klagar men det gör jag inte. Jag har haft en otroligt fin sommar med vänner, familj, bad, sol och rekordmånga bad. Ändå känner jag mig snuvad på något vis. Och ja ja JA jag vet att sommaren inte är slut än. Om den blir som förra året så kommer vi att kunna bada in i september men eftersom barnen börjar sin inskolning nästa vecka och jag och Ulf börjar jobba då så är semestern – eller vad vi nu ska kalla den – i alla fall över. Ja, så kan jag väl säga? Semestern är slut men inte sommaren. Och eftersom jag redan kommit fram till att det jag har haft den här sommaren inte är semester utan något annat så borde väl allt vara cool. Cool? Ja, cool.
Med vänlig hälsningar från en överhettad hjärna.
Ps. Hälsning till mitt framtida jag: bry dig inte så mycket om bladdret i slutet utan fokusera på de tre lärdomarna jag försöker ge mig inför kommande semestrar förlåt "semestrar" menar jag.
Note to self 1: Lura inte dig själv Erika. Med två små barn har du inte semester. Du har något annat men det kan vara fint det med om du bara låter det hända.
Note to self 2: Om vi ska åka bort nästa sommar (vilket vi ska – vi ska till Mallorca med Darling Katarina och hennes barn!) så ska vi göra det i slutet av juni/början av juli och ha Hummelviken uthyrt då. Sedan ska vara vara i vår stuga i viken hela resten av sommaren, samlat i ett streck. Den här sommaren har varit för hattig. Vi har varit en vecka här och en vecka där och detta att jag dessutom har jobbat en del har inte heller varit bra. Och här kommer note to self 3: Om jag ska producera några fler sommarprat ska de vara inspelade och klara innan semestern för att ha det hängande över sig har varit för tärande. Nu är jag visserligen både nöjd och glad med programmet och jag ångrar inte på minsta sätt att jag fick göra det ihop med Caroline. Men ändå. Det är svårt att känna sig ledig när man samtidigt jobbar. Åter igen: en oxymoron.
Nu ser jag att det ser ut som att jag klagar men det gör jag inte. Jag har haft en otroligt fin sommar med vänner, familj, bad, sol och rekordmånga bad. Ändå känner jag mig snuvad på något vis. Och ja ja JA jag vet att sommaren inte är slut än. Om den blir som förra året så kommer vi att kunna bada in i september men eftersom barnen börjar sin inskolning nästa vecka och jag och Ulf börjar jobba då så är semestern – eller vad vi nu ska kalla den – i alla fall över. Ja, så kan jag väl säga? Semestern är slut men inte sommaren. Och eftersom jag redan kommit fram till att det jag har haft den här sommaren inte är semester utan något annat så borde väl allt vara cool. Cool? Ja, cool.
Med vänlig hälsningar från en överhettad hjärna.
Ps. Hälsning till mitt framtida jag: bry dig inte så mycket om bladdret i slutet utan fokusera på de tre lärdomarna jag försöker ge mig inför kommande semestrar förlåt "semestrar" menar jag.
↧
↧
Slutet på vår semester i viken: goda vänner, magiska kvällsbad och grillade abborrar
Och så var det med vår semester i Hummelviken detta år. Jag längtar redan till nästa sommar.
↧
Panzanella
Tiden för att göra denna underbara toskanska sallad är nu. Tomaterna är ju som ljuvligast vid den här tiden på året och är därför som gjorda för att utgöra smakgrunden till denna enkla sallad som baseras på dagsgammalt bröd och tomat. Eftersom sommaren inte är över än skulle jag säga att det här kan bli en helt perfekt lunch till helgen.
Det är en sån där sallad som man väl egentligen kan kasta ner vad som helst i, så länge man inte glömmer tomaterna, brödet och vinägretten. I just det här receptet offrar man en del av tomaterna för att göra dressingen extra fyllig och jag skulle säga att det är värt det. Så himla jättegott!
Jag gjorde den för ett par veckor sedan när vi hade gäster i viken och det vattnas i munnen bara jag tänker på den. Det får baske mig bli en sån här sallad för oss på lördag eller söndag! Jag valde att använda ett surdegsbröd av hög kvalité när jag gjorde den och jag antar att det spelar in för slutresultatet. Men köper man bara ett lantbröd tror jag att det här kan bli hur bra som helst.
![]()
Det här behövs:
Ca 500 g stora mogna röda tomater
4 msk olivolja
2 msk äppecidervinäger
En bit dagsgammalt bröd (ca en halv liten limpa)
1 liten gurka, skalad (urkärnad) och skuren i halvmånar
1 liten rödlök, tunnt skivad
1 ask körsbärstomater, skurna i bitar
Kapris efter smak
En näve basilikablad, rivna
Salt och peppar
Gör så här:
Originalreceptet hittade jag i Hugh Fearnley-Whittingstalls kokbok Grön mat Vegetariskt varje dag från River Cottage
Det är en sån där sallad som man väl egentligen kan kasta ner vad som helst i, så länge man inte glömmer tomaterna, brödet och vinägretten. I just det här receptet offrar man en del av tomaterna för att göra dressingen extra fyllig och jag skulle säga att det är värt det. Så himla jättegott!
Jag gjorde den för ett par veckor sedan när vi hade gäster i viken och det vattnas i munnen bara jag tänker på den. Det får baske mig bli en sån här sallad för oss på lördag eller söndag! Jag valde att använda ett surdegsbröd av hög kvalité när jag gjorde den och jag antar att det spelar in för slutresultatet. Men köper man bara ett lantbröd tror jag att det här kan bli hur bra som helst.
Det här behövs:
Ca 500 g stora mogna röda tomater
4 msk olivolja
2 msk äppecidervinäger
En bit dagsgammalt bröd (ca en halv liten limpa)
1 liten gurka, skalad (urkärnad) och skuren i halvmånar
1 liten rödlök, tunnt skivad
1 ask körsbärstomater, skurna i bitar
Kapris efter smak
En näve basilikablad, rivna
Salt och peppar
Gör så här:
- Krama sönder de stora tomaterna med händerna i en skål. Sila bort kärnor och skal och fruktkött. Blanda tomatsaften med olivolja och äppelcidervinäger. Salta och peppra ganska rejält.
- Riv brödet i bitar och blanda dem med tomatvinägretten. Blanda ner gurkan, rödlöken, körsbärstomaterna, kaprisen och basilikan.
- Låt gärna salladen stå en stund så att alla smaker hinner utveckla sig.
Originalreceptet hittade jag i Hugh Fearnley-Whittingstalls kokbok Grön mat Vegetariskt varje dag från River Cottage
↧
De sju vanligaste sakerna jag gjort se senaste sju dagarna
Nu har vi varit hemma i en vecka och skulle jag sammanfatta vad vi gjort under den tiden så är det det här:
1. Vi har badat. Gudars vad vi har badat! Minst två gånger varje dag har vi gått iväg till plaskdammen för Olofs och Gretas bad och sedan ner till strandpromenaden där jag och Ulf badat medan Oggi suttit i vagnen och tittat på. Hur megadorable? MEGA.
2. Vi har haft gäster och träffat familjen. Vännerna som numer bor i Kairo men är hemma över sommaren kom för en lunch, Darling Katarina och hennes barn kom för en middag, min syster, Ulfs syster, min bror och hans tjejer och fru har vi badat och ätit och haft det rysligt fint tillsammans med i olika omgångar.
3. Påbörjat en omgörning i barnens rum. Eftersom Olof och Greta kan ta sig ur sina spjälsängar och vi vill kunna ligga ner bredvid dom vid knasnattnigarna och vi vet att vi har en del sjukor framför oss så bestämde vi oss för att sälja spjälsängarna och istället köpa två riktiga sängar till dem. En fin detalj i alla dessa bestyr är att den ena spjälsängen har kommit hem till en tvillingfamilj med två tvåmånadersbebsisar. Så mycket hjärtan i ögonen på det alltså. Annars har denna omgörning gjort att vi hängt en del på K-Rauta, Bauhaus, ikea osv.
4. Suttit i telefonkö till ikeas kundservice. När vi köpte sängarna beställde vi också hemkörning med leverans samma dag. Det är något vi gjort många gånger tidigare och det har aldrig varit några problem utan en smidig lösning när man inte kan/vill/orkar hyra ett släp. Denna gång gick det dock sådär bra. För tre dagar sedan kom resårbottnarna (samma dag som vi köpte, beställde och betalade leveransen) och först ikväll kom bäddmadrasserna – efter många långa samtal med Kamprads gäng.
5. Ätit take-out och på restaurang. Vi har latat oss när det kommer till mat och matlagning. Ibland är det så himla skönt att bara inte hålla på och laga mat hela tiden. Men nu är inspirationen tillbaka och suget efter att laga mat själv igen har vaknat.
6. Blivit förkyld. Jag har nåt krakel med stämbanden så jag låter som en kråka. Olof har också varit hängig och Greta började hosta nu i kväll. Sommarförkylningarna va. Såna bitchar.
7. Hängt på balkongen. Flera gånger om dagen har vi gått ut på balkongen och suttit med varsitt barn i knät jag och Ulf. Alla dom stunderna har varit så fina att de banne mig varit perfekta. Ni vet det där jag pratar om ibland om att vi fyra hamnar i samma takt och allt blir harmoniskt. Så har det varit. Varje kväll. Lyckos mig!
(PS. sen har vi haft ganska många stunder av disharmoni på grund av att vi har två barn som ganska så jädra jättesnart blir två år. Hej trots. OMG!)
1. Vi har badat. Gudars vad vi har badat! Minst två gånger varje dag har vi gått iväg till plaskdammen för Olofs och Gretas bad och sedan ner till strandpromenaden där jag och Ulf badat medan Oggi suttit i vagnen och tittat på. Hur megadorable? MEGA.
2. Vi har haft gäster och träffat familjen. Vännerna som numer bor i Kairo men är hemma över sommaren kom för en lunch, Darling Katarina och hennes barn kom för en middag, min syster, Ulfs syster, min bror och hans tjejer och fru har vi badat och ätit och haft det rysligt fint tillsammans med i olika omgångar.
3. Påbörjat en omgörning i barnens rum. Eftersom Olof och Greta kan ta sig ur sina spjälsängar och vi vill kunna ligga ner bredvid dom vid knasnattnigarna och vi vet att vi har en del sjukor framför oss så bestämde vi oss för att sälja spjälsängarna och istället köpa två riktiga sängar till dem. En fin detalj i alla dessa bestyr är att den ena spjälsängen har kommit hem till en tvillingfamilj med två tvåmånadersbebsisar. Så mycket hjärtan i ögonen på det alltså. Annars har denna omgörning gjort att vi hängt en del på K-Rauta, Bauhaus, ikea osv.
4. Suttit i telefonkö till ikeas kundservice. När vi köpte sängarna beställde vi också hemkörning med leverans samma dag. Det är något vi gjort många gånger tidigare och det har aldrig varit några problem utan en smidig lösning när man inte kan/vill/orkar hyra ett släp. Denna gång gick det dock sådär bra. För tre dagar sedan kom resårbottnarna (samma dag som vi köpte, beställde och betalade leveransen) och först ikväll kom bäddmadrasserna – efter många långa samtal med Kamprads gäng.
5. Ätit take-out och på restaurang. Vi har latat oss när det kommer till mat och matlagning. Ibland är det så himla skönt att bara inte hålla på och laga mat hela tiden. Men nu är inspirationen tillbaka och suget efter att laga mat själv igen har vaknat.
6. Blivit förkyld. Jag har nåt krakel med stämbanden så jag låter som en kråka. Olof har också varit hängig och Greta började hosta nu i kväll. Sommarförkylningarna va. Såna bitchar.
7. Hängt på balkongen. Flera gånger om dagen har vi gått ut på balkongen och suttit med varsitt barn i knät jag och Ulf. Alla dom stunderna har varit så fina att de banne mig varit perfekta. Ni vet det där jag pratar om ibland om att vi fyra hamnar i samma takt och allt blir harmoniskt. Så har det varit. Varje kväll. Lyckos mig!
(PS. sen har vi haft ganska många stunder av disharmoni på grund av att vi har två barn som ganska så jädra jättesnart blir två år. Hej trots. OMG!)
↧
↧
En liten förhandstitt på Oggis nya rum
Ps. Jag återkommer med fler bilder när vi är klara med rummet om några dagar eller så. Men känsla just nu: åh, så fint och bra det här blir!
↧
En veckas hemester på Kungsholmen
↧
Havsluften, eller snarare händelser i viken, som gör mig gott
Den här sommarförkylningen som jag har dratt på mig. Den som jag matat likt en surdeg med lite bad både på förmiddag, eftermiddag och ibland kväll. Och med vin. Den blir bara värre och värre av denna behandling konstigt nog? Igår skulle vi egentligen ha åkt på en fest hos en gammal kollega på hennes kolonilott men i och med den var gränsen nådd. Jag fick tyvärr tacka nej och istället packade vi ihop oss och åkte ut till viken. Havsluft ska ju vara bra för hälsan säger dom men jag vet inte jag.
Både Olof och Greta hostar dom också. Imorse vaknade jag av att stackars lille Olof höll på att hosta lungorna ur sig. Lagom till att han hostat klart satte jag igång. Sen Greta. Stackars Ulf. Och stackars oss andra, så klart. Nu sover Oggnog, kanske även Ulf? Jag ligger ute under ett parasoll och vilar. Snart ska jag läsa vidare i min bok Naomi & Elys kyssförbudslista, och den är väl okej men jag tror att jag i och med denna ska sluta upp med att läsa böcker som bara känns okej. Livet är för kort för att inte enbart läsa strålande litteratur. Men nu har jag inte med mig något alternativ och det är ju trivsamt att ligga under ett parasoll och läsa, på sista dagen innan jobb och allt drar igång.
Jag måste bara berätta: igår när vi kom ut till stugan så gick vi ganska omedelbart ner till vår badstrand. Vi fick sällskap av ett äldre par och nu menar jag äldre par. Och dom var så fina mot varandra. När de gick ut i vattnet höll de varandras händer och jag tänkte först att det var för balansens skull, men när de fortsatte att hålla om och i varandra medans de badade förstod jag att det var kärlek det handlade om. När de sedan kom upp på stranden la de sig intill varandra på en filt och slingrade ihop sina ben likt två tonåringar. Jag fick anstränga mig för att inte glo men jag blev så varm och mjuk av all kärlek.
Sedan dess har mina tankar vandrat till det här paret och jag funderar så på hur man gör för att behålla kärleken och varsamheten mot varandra så länge som hela livet. Och jag tänker att det är ett val man gör. Man väljer att kämpa och jobba för att uppnå det där vackra. Kärleken är inte gratis även om det kan kännas så i början av en förälskelse. Kärleken är ett jobb som man ska ta på allvar. Och man ska fortsätta att påminna sig om att ens partner är någon man väljer att vara med.
Och. Så länge vi fortsätter att välja varandra jag och Ulf, så länge vi tar den omtänksamma vägen tillsammans, så länge vi fortsätter att anstränga oss för att vara snälla mot varandra, så länge vi gör så: så kan jag faktiskt se oss på den där filten med benen ihopslingrade 40 år från nu.
↧
Med ett körsbär på toppen
↧
↧
Inskolningen startar imorgon!
Åh, hjälp! Imorgon startar inskolningen av Olof och Greta. Allt känns bra, jag menar, det är så här det måste bli för att vi alla ska må bra men ändå hjääälp! Tiden, den här rusande himla tiden va, vart tar den vägen? Vi kommer att vara med både jag och Ulf hela dagen imorgon och det känns bra. Att båda barnen har någon som kan vara deras trygghet hela tiden. Och att både jag och Ulf får vara med och skapa oss var sina egna uppfattningar om den plats som kommer att vara så viktigt för våra barn framöver.
I morse satt jag och fyllde i lappar från förskolan om vad barnen gillar och inte gillar. Att Olof vill somna med sin gosiga kanin och att Greta tycker att levande djur är jätteläskiga. Att båda barnen äter det mesta men inte är så förtjusta i kött eller grönsallad. Att de inte pratar så många ord än men har utvecklat ett eget teckenspråk som är ganska avancerat. Vi har köpt regnkläder och tagit in landetvagnen att ha som förskolevagn. Jag har beställt namnmärkningslappar till kläderna (men inte fått dom än – hur lång tid kan det ta att skicka över några himla namnlappar?) och pratat en hel del med Olof och Greta om vad som ska hända. Att förskolan kommer att vara som deras jobb medans mamman och pappan är på sina. Att de kommer att lära känna massa nya bra personer och få egna kompisar. Att vi alltid kommer att hämta dom varje dag och att vi alltid alltid kommer att vakna och somna tillsammans.
Ändå. Jag känner mig så oförberedd. För hur ska man kunna förbereda sig för det som man aldrig varit med om tidigare? Det bästa jag kan göra mot mig själv just nu är att säga till mig själv att allt kan hända. Att det kan gå bra, men att det lika gärna kan bli kaos. Att det kan leda till större självständighet hos barnen men att det kan också leda till mer kläng och behov av närhet. Jag försöker att tänka att det bara är att åka med på turen och att mitt uppdrag är att vara en så bra mamma som möjligt till Olof och Greta. Att vara lyhörd och stötta dom så att de känner sig trygga. För bra kommer det att bli. Förr eller senare. Jo, det är jag säker på.
I morse satt jag och fyllde i lappar från förskolan om vad barnen gillar och inte gillar. Att Olof vill somna med sin gosiga kanin och att Greta tycker att levande djur är jätteläskiga. Att båda barnen äter det mesta men inte är så förtjusta i kött eller grönsallad. Att de inte pratar så många ord än men har utvecklat ett eget teckenspråk som är ganska avancerat. Vi har köpt regnkläder och tagit in landetvagnen att ha som förskolevagn. Jag har beställt namnmärkningslappar till kläderna (men inte fått dom än – hur lång tid kan det ta att skicka över några himla namnlappar?) och pratat en hel del med Olof och Greta om vad som ska hända. Att förskolan kommer att vara som deras jobb medans mamman och pappan är på sina. Att de kommer att lära känna massa nya bra personer och få egna kompisar. Att vi alltid kommer att hämta dom varje dag och att vi alltid alltid kommer att vakna och somna tillsammans.
Ändå. Jag känner mig så oförberedd. För hur ska man kunna förbereda sig för det som man aldrig varit med om tidigare? Det bästa jag kan göra mot mig själv just nu är att säga till mig själv att allt kan hända. Att det kan gå bra, men att det lika gärna kan bli kaos. Att det kan leda till större självständighet hos barnen men att det kan också leda till mer kläng och behov av närhet. Jag försöker att tänka att det bara är att åka med på turen och att mitt uppdrag är att vara en så bra mamma som möjligt till Olof och Greta. Att vara lyhörd och stötta dom så att de känner sig trygga. För bra kommer det att bli. Förr eller senare. Jo, det är jag säker på.
↧
Just ja. Började visst även jobba idag. Och nya glasögon!
Allt fokus ligger som alltid på barnen men jag började visst jobba idag också. Och jag hade en sån sjukt bra dag med Markus. Ni vet att jag jobbar med Bolibompa-Markus va? Jag har inte någon relation till hans barnprogramjag eftersom mina barn är så små men det är fint att se hur många som verkligen älskar honom. Alltid när vi sitter ute bland folk och jobbar, vilket vi ofta gör, vi älskar den flärdfulla air som det innebär att sitta i hotellfoajéer och jobba. Eller "vi" och "vi"– jagälskar den flärdfulla air som det innebär att sitta i en hotellfoajé och jobba ... vad var tråden nu igen? Just ja, jo, när vi sitter ute bland folk och jobbar så är det alltid några som blir alldeles till sig när de ser honom. Som blir alldeles rödrosiga och tittar på honom med hjärtan i blick. Jag har däremot en relation till hans producentjag och jag är så oerhört glad i att jobba med honom. Han är en fantastisk kollega och idag blev det så tydligt. Vi jobbade så bra ihop, kläckte idéer som den andra fyllde i, svarade på mail och ringde samtal bredvid varandra helt i synk. Vi hade vad vissa skulle kalla flow. Älskar dagar med flow.
Sen köpte jag nya glasögon. Jag älskar dom också, tror jag? Se bilden ovan. Om cirka tio dagar får jag dom med rätt styrka i glasen. Då är det bäst att jag älskar dom, det är liksom betalat och klart då. Tills dess har jag kanske även sovit ikapp lite? Alltså de där trötta trötta ögonen som jag släpar runt på. Kommer de någonsin se pigga ut igen? Reply hazy, try again säger min magic eight ball. Jaja. Vi får se. Vi får se.
↧
Inskolning dag ett: check!
Vilken bra dag vi har haft. Jättebra till och med. Lite avundsjuk är jag på att Ulf ska få fortsätta att skola in barnen medan jag ska jobba imorgon men kanske, eventuellt gör jag comeback på torsdag? Vi får se.
Allt började så fint med att de två pedagoger som mötte oss i den lekpark som vi skulle spendera förmiddagen i blev så himla glada att se Olof och Greta. Båda barnen blev stolta och smickrade över välkomnandet men ville ändå sitta kvar i vagnen en liten stund för att acklimatisera sig. Sedan fick de var sina västar, likadana som alla andra barnen från samma förskola, och gav sig iväg för att utforska lekparken. Och vilken lekpark! Stor, luftig, lummig och full av olika rutschkanor och klätterställen och små hus. Den finaste saken hände när tre av de lite större tjejerna från samma avdelning som Olof och Greta ska gå på som heter solen för övrigt = ♡ kom fram och frågade om det var dom som var Olof och Greta? Ja, svarade vi, och då började de krama och klappa försiktigt på båda två. En tjej var extra förtjust i Greta och kom flera gånger under dagen och bara strök vår lilla Greta över armen eller huvudet. Så gulligt att jag smäller av. De verkar ha hamnat i en himla fin barngrupp våra två lejonungar.
Efter lek i parken var det dags att gå in i förskolans lokaler och herre jisses så mycket spännande saker det fanns att titta på. Det fick de dock inte göra för det var sångsamling där alla barnen satt som ljus i en ring och pratade om dagens datum och vädret. Olof och Greta hade svårt att till fullo förstå konceptet sitta stilla i en ring utan ville mest utforska. Vi lät dem göra det till en viss del men ledde dem hela tiden tillbaka till gruppen och ringen.
När det var dags för lunch fick Olof och Greta sina platser mittemot varandra vid ett litet bord. Där kommer de att sitta tillsammans med två andra barn, bland annat den flicka som varit så gullig mot Greta hela förmiddagen i parken, men idag fick jag och Ulf ta platserna bredvid Oggi. Lunchen var urgod och båda barnen åt rätt bra. Greta som tidigare inte varit så förtjust i köttfärs åt en hel biff medan Olof försåg sig rätt rejält av potatisklyftorna.
Efter lunch var det dags att gå ut igen och Olof och Greta fick lägga sig i en tvillingvagn och sova tillsammans. Först var de alldeles för nyfikna på allt som hände för att komma till ro men efter att en av pedagogerna rullat vagnen något varv runt lekparken så somnade dom. Och där satt vi, jag och Ulf och började så smått förstå vilka möjligheter det kommer att innebära för oss att barnen går i förskola. Vi kommer typ kunna äta lunch tillsammans ibland! Sånt satt vi och sa till varandra med stjärnor i ögonen.
Ja, vi hade en bra första dag. Och när den avrundades med att en mamma dök upp för att hämta en av tjejerna från avdelningen och det visade sig att hon är både en gammal kollega till Ulf och en bloggläsare och att hon dessutom är så nöjd med förskolan att de flyttat inom området för att kunna ha kvar sin tjej där. Då blev det liksom kvittot på allt det som jag redan haft på känn. Att det här kommer att bli så himla bra det här. Så himla himla bra.
↧
För lite drygt två år sedan
Men när den här bilden togs var de fortfarande mest av allt ettan och tvåan. Eller möjligtvis Sprattel-Allan och Garbo, kommer ni ihåg? Åh, det är inte utan att jag blir lite sentimental. Och sentimental har jag varit hela kvällen: när jag och Ulf stod vid köksbordet och slog in Oggnogs paket, när jag satte ihop det fina djur-födelsedags-tåg som vi fick av Frau Anna förra året (bilder på detta kommer imorgon), när jag gick runt inne på ica och plockade på mig italienska delikatesser till morgondagens födelsedagsmiddag. För imorgon fyller älskade Oggi två. Tänk att det redan har gått två år. TVÅ. ÅR. Tiden går så fort. Så förtvivlat rasande fort. Men imorgon ska jag inte tänka på det. Imorgon ska jag njuta och krama dom och pussa dom och vara med dom på förskolan igen och baka en tårta. Det är vad jag ska göra imorgon. Åh.
↧
↧
Idag är ingen vanlig dag för det är Oggis födelsedag
Snart får vi gäster och vi ska äta italiensk plockmat. Detta eftersom pasta är Olofs bästa och tryffelsalami är Gretas. Jag har bakat en tårta och idag kommer barnen få smaka på sötsaker av det här slaget för första gången. Det är stort att bli två år, men faktiskt ännu större att vara förälder och få fira sina två små barns födelsedag för andra gången.
Hurra igen för älskade Olof och Greta! Hurra hurra hurra hurra!
↧
Hurra för att gå på fest! Bu för att inte tänka på morgondagen.
Klipp till fem timmar tidigare: jag och Ulf sitter på McD på Hornsgatan och trycker i oss var sitt Big Mac-meal och "pratar" om "något viktigt". Jag vet, på riktigt, inte när det hände senast? Fyra år sedan? Fem? Vet inte. Det fanns ett visst nostalgiskt skimmer över det hela, att vi två tillsammans fick ramla gatan fram och fylleäta en burgare men mest av allt kändes det ovärdigt. Det är så tydligt att vi har lämnat den där tiden bakom oss. Men jag gissar att vi rumlade ner i den där fällan som så många andra småbarnsföräldrar gjort innan oss. Ni vet hur det kan bli: en pappa som inte sovit på cirka ett år och heller inte druckit särdeles mycket vin tror att han är samma partyperson som innan barnet. Ett par tre glas senare sitter han och sover i en fåtölj och alla andra på festen är eniga om att bara låta honom sova. Nu blev det inte så för oss alls igår men tendenserna fanns där.
Nåja. Man lär sig alltid något. Nästa 40-årsfest (som går av stapeln om två veckor åherregud) kommer vi att ha barnvakt igen, men den här gången kommer den (som är min mamma) även vara kvar dagen efter. Känslan idag är stark: Det är egentligen då man behöver den där barnvakten som mest.
Allt som allt. Ändå värt det. För roliga fester alltså: vad man känner livet i sig då. Vad man känner livet i sig.
På bilden: Ulf, Sofia, Chricke, Jon och hans syster Erika.
↧
Hur det har gått med inskolningen
Upplägget på vår förskola är sådan som den ser ut på ganska många andra ställen nu för tiden. Man är med barnen i tre dagar hela tiden och sedan, på den fjärde dagen, lämnar man och håller sig i närheten för att vara beredd om allt skulle kasa av banan.
Den första dagen var jag och Ulf med tillsammans och allt gick bra som ni vet. Den andra var bara Ulf med och då gick allt till och med lite bättre. Den tredje dagen var lite speciell eftersom det var Oggis födelsedag. Den dagen satte jag mig själv främst och följde med till förskolan igen. Det gjorde jag av två skäl: jag ville vara med dom på deras tvåårsdag men jag ville också se hur en förmiddag på förskolan ser ut när de är inomhus (på vår första dag var vi ute hela dagen förutom under lunchen). Det är då de har sitt Montessoripass och jag ville se med egna ögon vad det innebär. För Olofs och Gretas del hade det nog varit bättre om jag inte hade varit med. Den nedtrappning som vi inlett blev avbruten och det märktes på dem att det blev stökigt att jag var med. Så här i efterhand känner jag ändå att jag inte hade velat göra det här på något annat sätt men jag är medveten om att valet var själviskt och för mitt – inte barnens – bästa. Men så här: att skola in barn på en förskola handlar nästan lika mycket om föräldrarna också. Vi måste känna oss trygga och säkra och det gör jag nu. Jag känner mig urtrygg och ursäker på vår förskola och att Olof och Greta kommer att få en helt fantastisk tid hos dem.
Den fjärde dagen, som var igår, så lämnade Ulf barnen efter cirka en timme på förskolan och sedan var de där själva hela dagen. Då och då fick vi sms från pedagogerna som skrev saker som "Hej, allt går finfint. Barnen är glada och nöjda och jobbar på." eller "Nu sover båda!!". Alltså. Alltså! Att ha en förskola med personal som fattar hur viktigt det är för mig att få såna här meddelanden. Jag blir alldeles knäsvag.
Nu är det helg och vi pratar om att vi är lediga från jobbet allesammans och att det är fint att vi får så mycket tid ihop. Barnen nickar och det är så stort det här att vi kommunicerar nu (även om Oggi inte pratar något värst). På måndag är det förskola och jobb igen och vi har bestämt att Ulf ska fortsätta att lämna åtminstone en vecka till. Att skapa rutiner och att låta allt vara på samma sätt ett tag tror vi båda två är bra och här är det barnen vi tänker på först och främst. Sådär som vi vill att det ska vara.
Den första dagen var jag och Ulf med tillsammans och allt gick bra som ni vet. Den andra var bara Ulf med och då gick allt till och med lite bättre. Den tredje dagen var lite speciell eftersom det var Oggis födelsedag. Den dagen satte jag mig själv främst och följde med till förskolan igen. Det gjorde jag av två skäl: jag ville vara med dom på deras tvåårsdag men jag ville också se hur en förmiddag på förskolan ser ut när de är inomhus (på vår första dag var vi ute hela dagen förutom under lunchen). Det är då de har sitt Montessoripass och jag ville se med egna ögon vad det innebär. För Olofs och Gretas del hade det nog varit bättre om jag inte hade varit med. Den nedtrappning som vi inlett blev avbruten och det märktes på dem att det blev stökigt att jag var med. Så här i efterhand känner jag ändå att jag inte hade velat göra det här på något annat sätt men jag är medveten om att valet var själviskt och för mitt – inte barnens – bästa. Men så här: att skola in barn på en förskola handlar nästan lika mycket om föräldrarna också. Vi måste känna oss trygga och säkra och det gör jag nu. Jag känner mig urtrygg och ursäker på vår förskola och att Olof och Greta kommer att få en helt fantastisk tid hos dem.
Den fjärde dagen, som var igår, så lämnade Ulf barnen efter cirka en timme på förskolan och sedan var de där själva hela dagen. Då och då fick vi sms från pedagogerna som skrev saker som "Hej, allt går finfint. Barnen är glada och nöjda och jobbar på." eller "Nu sover båda!!". Alltså. Alltså! Att ha en förskola med personal som fattar hur viktigt det är för mig att få såna här meddelanden. Jag blir alldeles knäsvag.
Nu är det helg och vi pratar om att vi är lediga från jobbet allesammans och att det är fint att vi får så mycket tid ihop. Barnen nickar och det är så stort det här att vi kommunicerar nu (även om Oggi inte pratar något värst). På måndag är det förskola och jobb igen och vi har bestämt att Ulf ska fortsätta att lämna åtminstone en vecka till. Att skapa rutiner och att låta allt vara på samma sätt ett tag tror vi båda två är bra och här är det barnen vi tänker på först och främst. Sådär som vi vill att det ska vara.
↧
Olofs och Gretas tvåårsdag i 22 bilder
↧
↧
Med ett blödande hjärta och barnen på förskola
Jag sitter här med tårar i ögonen och världens största klump i hals och mage. Lilla lilla Greta är inte alls glad på oss och det här livet som vi valt åt henne med förskola. Ulf har precis lämnat henne gråtandes, ropandes "paaapppaaaa!!" och det som nu har gått sönder inuti oss känns som att det aldrig kommer att bli lagat igen. Vad är det vi utsätter våra barn för? Vad är det vi utsätter oss själva för? Det är en jädra experimentverkstad det här med att vara förälder.
Vi visste så klart att det här skulle ske. Ingen av oss var så naiva att vi trodde att Olof och Greta skulle skolas in och sedan bara vara tusen procent glada resten av livet. Men vad jag inte kunde förbereda mig på var hur det skulle krossa hela mitt jag så som det gör, detta att veta att Greta är bland människor hon så knappt känner och är ledsen. Det känns verkligen som att vi utsätter henne för något och jag tycker att det är så svårt, nu när känslorna blandas in, att veta vad man ska göra som är det rätta.
Å ena sidan förstår jag att det är så här som det blir. Min mamma är dagmamma så jag är uppvuxen med gråtande barn i min hall och förtvivlade föräldrar på väg därifrån. Jag vet att det går över och att allt inte bara blir bra, utan att det till och med blir toppen, ibland efter bara någon timme. Rent rationellt begriper jag att det som har hänt idag är att Greta, vår smarta lilla tjej, har förstått att det här är på riktigt nu. Hon har förstått att den förändring som har skett är här för att stanna. Att hon nu förväntas vara en stor tjej som går på förskolan tillsammans med sin bror och hon bearbetar separationen och förändringen.
Men så har vi den andra sidan. Den känslomässiga. Och där ligger det krossade lilla barnhjärtat och blöder och jag, jag blöder jag också.
Vi visste så klart att det här skulle ske. Ingen av oss var så naiva att vi trodde att Olof och Greta skulle skolas in och sedan bara vara tusen procent glada resten av livet. Men vad jag inte kunde förbereda mig på var hur det skulle krossa hela mitt jag så som det gör, detta att veta att Greta är bland människor hon så knappt känner och är ledsen. Det känns verkligen som att vi utsätter henne för något och jag tycker att det är så svårt, nu när känslorna blandas in, att veta vad man ska göra som är det rätta.
Å ena sidan förstår jag att det är så här som det blir. Min mamma är dagmamma så jag är uppvuxen med gråtande barn i min hall och förtvivlade föräldrar på väg därifrån. Jag vet att det går över och att allt inte bara blir bra, utan att det till och med blir toppen, ibland efter bara någon timme. Rent rationellt begriper jag att det som har hänt idag är att Greta, vår smarta lilla tjej, har förstått att det här är på riktigt nu. Hon har förstått att den förändring som har skett är här för att stanna. Att hon nu förväntas vara en stor tjej som går på förskolan tillsammans med sin bror och hon bearbetar separationen och förändringen.
Men så har vi den andra sidan. Den känslomässiga. Och där ligger det krossade lilla barnhjärtat och blöder och jag, jag blöder jag också.
↧
Uppdatering inskolning
Fick meddelande från förskolan nu: "Båda barnen har ätit och är glada. På väg ut nu."
PJUH!
Hjärtat helt igen.
PJUH!
Hjärtat helt igen.
↧
Vårt sista semesterdygn i viken
↧
