Och en sak till. Att två av er använder er av PPA för att motivera eller värdera köpen gör mig ju så fnissig att jag blir alldeles bubblig inuti. Det är ju ett begrepp som jag moi yours truly lanserade i radio när jag jobbade som programledare på Mix Megapol för typ hundra år sedan! Visste ni det?
Att en lyssnare/läsare (ja, bara en person faktiskt) har påpekat att det är ett begrepp som redan finns inom företagsekonomin = *äsch jaja*. OCH: jag har då inte lyckats gå till botten med det påståendet. Googlar man ser man att det är jag som är the inventor av denna universellt geniala shoppingfilosofi. Den kom sig av att jag började tänka i banorna pris per användande när jag hade fått för mig att jag skulle köpa en halvdyr designerväska. Jag behövde motivera köpet för Ulf (eller snarare mig själv) och gjorde det så bra: med tanke på hur oerhört ofta jag skulle använda den där väskan så skulle priset i princip bli gratis. Så här: saker med svinbra ppa är typ en säng eller ens favvojeans. Det är saker som man använder mer eller mindre varje dag och därför finns det inte någon anledning att snåla i det läget. De saker jag har med sämst ppa är min bröllopsklänning (har jag bara använt enda gång) och alla dessa obekväma skor jag haft en historia av att hamstra – och sedan aldrig använt. Designväskan använde jag också varje dag i flera års tid och ppa:t är lätt nere på några kronor nu.
Och nu har det alltså visat sig att även en Bobbycar är en typiskt ppa-värdig sak. Heh, amen då äre väl klart att mina barn ska ha en sån!