Men detta. Detta så helt och hållet självförvållade tillstånd av migränliknande huvudvärk, röda ömmande ögon som inte tål dagsljus och ett illamående som mörbultar kroppen. I. Kombination. Med. Två gulliga och helt beroende och klängiga bebisar. Lika med det sämsta jag varit med om. Usch. Usch och fy och ett fy fan på det. Jag känner mig som en mycket dålig människa. Som en mycket dålig mamma. Som en mycket dålig //insert valfritt ord//. Men det är ju den kemiska ångesten som talar. Det vet jag. Tack och lov var Ulf nykter igår och kan alltså ta hand om barnen idag. Själv är jag inkapabel. Dåligt! Så dåligt Erika. Och det här att vara bakis öht? Vilket synnerligen värdelöst användande av tid.
Men ändå. Lite värt det? Jo. För älskade darling Katarina har blivit 40 och det firade vi med bubbel, vin, salsadans och tal som hämtade ur en film jo jag svär. Men det är kanske inte så konstigt? Med vänner som är författare och allmänna genier blir det väl så? Kaka söker maka och allt sånt. Och jag drack alltså vin som om jag inte hade fått Olof och Greta den där dagen för snart ett år sedan och allt var party like it was 1999.
Fy fabian vad fint det var igår. En helt magisk afton i sensommarvärmen där allt handlade om hur mycket jag och alla andra älskar vår darling Katarina. En kväll att bygga en dröm på och alla dom känslorna. Jag och Ulf på fest tillsammans utan barn bara en sån sak. Men så den här jävla bakfyllan. Himla party pooper.