Imorgon blir Olof och Greta ett år och det är inte klokt vad det här året har gått fort. Jag vet att jag inte tyckte det de första månaderna då tiden släpade sig fram och varje timme var en kamp bara för att överleva tamej tusan. Men så hände det något och allt blev enklare och så mycket bättre och jag vet inte allt. Fortare inte minst.
Den här veckan har både Olof och Greta varit så himla roliga att vara med. Kanske beror det på att vi har haft en hel del besök ute i viken och att de hela tiden har haft minst tre extra personer som velat underhålla och leka med dom?
Greta har trillat och slagit sig rätt rejält den här veckan. Hon har känts så stabil och säker i sitt klättrande och stående att vi gett henne rätt lösa tyglar ute i viken och det gick så snett en dag. Troligtvis berodde det på att det fanns en massa distraktioner för plötsligt stupade hon ner för trappan på trallen och hon fick både bulor, sår på näsan och ett blåmärke som såg ut som ett kattöra ovanför ögonbrynet.
Greta trillade även ur sängen i Hummelviken. Vi hörde ett duns och en gråt och det kändes inte bra. Inte bra alls. Nu verkade allt ha gått bra för hon slutade gråta efter bara en liten stund. Men ändå. Gud vad jag älskar spjälsängarna vi har här hemma.
När vi kom hem från viken blev det återigen tydligt hur mycket de har växt under sommaren. Plötsligt når de till tredje hyllan i barnrummet med effekten att Greta druckit en del babyolja. Det var inte farligt fick jag veta när jag i panik ringde giftinformationscentralen, men man kan väl säga att hon hade en rätt intressant andedräkt i ett dygn. Barnoljan var en sån där parfymerad från Natusan.
Det visade sig även att Olof kan klättra upp i både vår fåtölj och i soffan. Det vill säga att han kan klättra upp men inte ner så vi är tillbaka i fasen sekundpassning. Till viss del går det att avstyra med hjälp av kuddar under plymåerna men då har vi ilskegråtfest 2013 istället så jag vet inte vad man helst ska välja?
Greta har börjat gå mer och mer under veckan. Nu kan hon säkert gå tio steg innan hon dunsar i golvet. Olof står och det rycker lite i hans ena fot som att han är sugen på att gå, men än har han inte fått till det. Däremot går han rätt bra om man håller bara hans ena hand. Han går också säkert med lära-gå-vagnen nu.
Det bästa barnen vet är att stå vid skrivaren inne i arbetsrummet och trycka på knapparna vid displayen. De är också mycket förtjusta i vår tvättmaskin och torktumlare som också har knappar och reglage som låter när man är där och pillar. Vi, jag och Ulf, är mycket förtjusta i att vi har hittat låsknappen på våra high-techmaskiner så att kläderna numer får gå hela program oavbrutet.
Annars är Gretas favoritsaker just nu 1. klättra och 2. pilla med hår. Olofs favoritsaker är 1. böcker och 2. gosedjur och 3. bilar. De älskar också att fråga vad olika saker är och få svar av oss vuxna.
Överflytten från semestersovandet i samma säng som oss och till egen säng har gått sådär för Greta. Varje natt sedan vi kom hem till lägenheten har hon vaknat och panikgråtit. När vi sedan fått över henne till vår säng har hon velat ligga så nära att ingen av oss vuxna har fått någon sömn. Men jaja. Det här är en fas, säger vi till oss själva, och det kommer att gå över och att det är vårt ansvar att se till att barnen känner sig trygga. Det går rätt okej även om man märker att både mina och Ulfs ögonvitor blir rödare och rödare för varje dag som går.
Ulf har börjat jobba igen och det har gått bra. Vi saknar honom om dagarna men alla våra rutiner sitter och passar oss fortfarande så på ett sätt är allt också ganska skönt. Mina föräldrar är här den här veckan och det är fint att se hur roligt de har tillsammans med barnen. Det är verkligen två helt nya barn som vi har kommit hem med från semestern. Två barn liksom. Inte två bebisar. Alltså två barn som man leker och interagerar med, inte bara två bebisar som man måste ta om hand.
Det här är mitt sista inlägg med etiketten veckan med tvillingarna. Det känns lite sentimentalt men ändå bra. Femtiotvå veckor och nästan lika många inlägg. Jag tänker på vilken skatt det här är för oss att kunna gå tillbaka och titta i tillsammans när Olof och Greta har blivit större. Och vet ni, det här är som den bästa presenten jag har kunnat ge mig själv. Det här har varit femtiotvå innerligt intensiva veckor. Aldrig någonsin har jag varit med om att leva så starkt i nuet som jag har gjort under det här året. Det har varit nödvändigt för att överleva och för att ha kunnat njuta av allt trots gråt och utmaningar och alla känslor av otillräcklighet. Effekten av att leva så intensivt är att man inte minns något. Det enda som har funnits är nuet. Därför är jag tacksam att jag började skriva såna här rapporter där i början. Så otroligt tacksam. Jag ser fram mot att ta reda på vad vi har gjort och upplevt under det här året. Så är det.