Min mamma och syster var här igår. Ulf var iväg och jobbade och efter lunch och allt det där bestämdes det att min mamma skulle gå ut och gå med Olof och Greta så att jag skulle få bara vara hemma och typ läsa en tidning eller så. Mamma och Oggi drog iväg och jag kurade ihop mig i fåtöljen med lördagens DN. Min syster låg i soffan mittemot och allt var som upplagt för det där hemskt ovanliga tillståndet nu för tiden. Det av lugn och ro.
Jag hann väl läsa ungefär halva kulturdelen innan vi hörde en enorm smäll och med ett påföljande "splosch" som av ett regn. Vad i hela friden var det som hade hänt? Jag och min syster tittade frågande på varandra. Det var i lägenheten, det var vi säkra på, men vad kunde ha låtit så? Vi klev upp och började letandet, identifierandet, av det mystiska ljudet. Och inne i barnens rum hittade jag källan. Det var en glödlampa som hade exploderat. Rakt upp och ut över hela jädra rummet hade det kastats ut glassplitter. Jag skojar inte. Över hela rummet. Det insåg jag när jag tagit några steg in, barfota. Så medan jag balanserade på ett ben i taget för att plocka ut glassplitter ur fötterna hämtade min syster dammsugaren och så påbörjades projekt sanering. Smällen kanske ni undrar över? Det var två ballonger som hängde över lampan som pangats av det yrande glaset.
Alltså det var glas överallt. I barnens sängar, på deras gosedjur, i vår tjocka ryamatta, i leksakslådan, ovanpå hyllor och bänkar. Det var helt sjukt. Jag och min syster fick städa, dammsuga, våttorka, dammsuga igen, våttorka igen, skölja av alla leksaker, skaka alla sängkläder, tvätta alla sängkläder, dammsuga alla mjukisdjur, dammsuga mattan, rulla ihop mattan och bära ut den på balkongen tills vidare. Jag bar även i ett stilla vrede ut lampan – orsaken till allt besvär – på balkongen som för att ställa den i skamvrån.
Efter två timmar var vi klara. Min mamma hann hem med Oggi som fick äta sitt mellanmål i vagnen innan de fick rulla ut för en tur till. Och det enda jag kunde tänka på var hur tacksam jag var över att det här inte hände när barnen var hemma och i sitt rum. Jag får en sån ångestklump av att bara tänka på det. Skulle det här nu absolut hända så hade det inte kunnat hända vid ett bättre tillfälle. Med barnen borta och min syster här. Det är märkligt att trots att min timme, min timme, försvann så är det tacksamhet jag känner. Heh, är jag inte steget innan Nirvana så säg?
Jag hann väl läsa ungefär halva kulturdelen innan vi hörde en enorm smäll och med ett påföljande "splosch" som av ett regn. Vad i hela friden var det som hade hänt? Jag och min syster tittade frågande på varandra. Det var i lägenheten, det var vi säkra på, men vad kunde ha låtit så? Vi klev upp och började letandet, identifierandet, av det mystiska ljudet. Och inne i barnens rum hittade jag källan. Det var en glödlampa som hade exploderat. Rakt upp och ut över hela jädra rummet hade det kastats ut glassplitter. Jag skojar inte. Över hela rummet. Det insåg jag när jag tagit några steg in, barfota. Så medan jag balanserade på ett ben i taget för att plocka ut glassplitter ur fötterna hämtade min syster dammsugaren och så påbörjades projekt sanering. Smällen kanske ni undrar över? Det var två ballonger som hängde över lampan som pangats av det yrande glaset.
Alltså det var glas överallt. I barnens sängar, på deras gosedjur, i vår tjocka ryamatta, i leksakslådan, ovanpå hyllor och bänkar. Det var helt sjukt. Jag och min syster fick städa, dammsuga, våttorka, dammsuga igen, våttorka igen, skölja av alla leksaker, skaka alla sängkläder, tvätta alla sängkläder, dammsuga alla mjukisdjur, dammsuga mattan, rulla ihop mattan och bära ut den på balkongen tills vidare. Jag bar även i ett stilla vrede ut lampan – orsaken till allt besvär – på balkongen som för att ställa den i skamvrån.
Efter två timmar var vi klara. Min mamma hann hem med Oggi som fick äta sitt mellanmål i vagnen innan de fick rulla ut för en tur till. Och det enda jag kunde tänka på var hur tacksam jag var över att det här inte hände när barnen var hemma och i sitt rum. Jag får en sån ångestklump av att bara tänka på det. Skulle det här nu absolut hända så hade det inte kunnat hända vid ett bättre tillfälle. Med barnen borta och min syster här. Det är märkligt att trots att min timme, min timme, försvann så är det tacksamhet jag känner. Heh, är jag inte steget innan Nirvana så säg?