Det krävs så lite för att jag ska kasa av banan inser jag. En liten kommentar, ett hastigt möte med barnvagn och poff så kastas jag ner i en nedåtgående spiral av tvivel.
Min filosofi, eller snarare inställning runt mitt föräldraskap, är att jag ska gå på min magkänsla och lita på att jag kan ta hand om Olof och Greta på ett bra sätt. Jag har medvetet valt att inte läsa några böcker eller gå in på föräldrasidor på nätet. Och jag tycker att det har gått rätt bra. Jag ser mig själv som lyhörd för Olof och Gretas behov och jag tycker mig kunna läsa mina barn ganska bra nu för tiden. Visst är de fortfarande två gåtor många gånger som från en dag till en annan kan ha blivit två helt andra individer med nya färdigheter och behov. Men innerst inne vet jag att jag är en bra förälder. Bevisen hopar sig: Jag är 1. kärleksfull och kramas mycket och jag är 2. intresserad av vad Olof och Greta gör och uppmuntrar dom i deras framsteg, jag 3. håller dem hela och rena och 4. ser till att de blir mätta varje dag. Det låter väl rätt bra?
Ändå drabbas jag alltså ibland av tvivel. Det kan vara dom där dagarna som bara är dåliga rakt av. Dom där dagarna då jag inte mår nåt vidare värst bra generellt och inte har den där orken som faktiskt krävs för att ta hand om två små barn. Det är dom dagarna då jag bara vill gråta vid kaoset runt lunch, då Olof och Greta gråter och skriker, spottar ut maten eller bara är nöjda om de får vara i min famn. Tack och lov blir dom dagarna allt färre i takt med att Olof och Greta blir mer begripliga. Och att jag nu vet att all gråt, alla konflikter och att allt tjorv med mat går över. Det kommer alltid finnas dagar som är kaos men det kommer också alltid att finnas dagar av roligt och harmoni.
Nej, det värsta tvivlet är det där som andra ger mig. Eller. Det är väl inte så att andra ger mig tvivel. Jag tar så gärna på mig det där tvivlet själv. Det kan räcka med att jag träffar en förälder som har stenkoll på sin dagisplats och har börjat titta på "andra alternativ" för att jag ska falla ner i ett hål av oro och känslor av att vara En Dålig Förälder. För jag ska erkänna en sak. Jag har ingen koll. Jag vet inte ens vilka dagis som vi har ställt våra barn i kö till. Jag har ingen aning om köplats och heller inte vilken pedagogik de håller på med. Eftersom tvivlet väckts i mig bläddrar jag – trots att jag bestämt tänkt att jag inte ska – på kvällen i en bok om barn och läser att man ABSOLUT INTE får ge sina barn välling att somna på till natten och jag gräver mig djupare ner i den där gropen av självömkan. För det där gör ju vi. Varje kväll. Kanske är jag inte en så bra förälder som jag vill tro? Och så går tankarna i spinn. Vad är jag för en mamma som inte låter mina barn äta själv när de är ett år? Som ger mina barn vatten i vällingflaskor istället för små muggar att hålla själv? Som ger mina barn välling efter att vi har borstat tänderna? Som inte har satt dom i den bästa tänkbara förskola med en pedagogik som kommer att få dem att blomstra? Som inte har gått och besökt alla de olika förskolor som finns i området så att jag med egna ögon sett var mina små pärlor ska hamna i början av nästa år? Som inte gått till öppen förskola och låtit Olof och Greta träffa andra barn? Och. Så. Vidare. Etcetera. Med. Mera.
Jag känner det väldigt mycket som att jag blev hudlös när Olof och Greta kom. Plötsligt förstod jag att jag inte visste något om världen. Under det här året har jag pendlat mellan känslor av att veta vad jag håller på med och älska allt i det här livet så intensivt att jag blir snurrig. För att sedan se pendeln svinga åt andra hållet och känna tvivlet växa sig så starkt att jag bara vill gråta mig till sömns. Och jag skriver inte det här för att jag vill att ni ska säga att jag visst är en bra mamma och att jag gör ett bra jobb. Jag skriver det för att det är så här det är. För mig. Det är knäppt och skört och så fruktansvärt ansvarstyngt. Det är mitt ansvar att se till att mina barn får det så bra som möjligt. Ja, mitt och Ulfs ansvar så klart. Men trots att vi är två i föräldraskapet så är jag ensam i mina egna känslor. Dom är mina att dras och kämpa med. Och just nu i denna stund, denna dag, kämpar jag.
Men ni vet vad Christer Björkman brukade säga? Imorgon är en annan dag. Då kanske jag vet vad jag håller på med? Låt oss hålla alla tummar vi har för att det ska bli så. Kanske kan jag då förstå att jag ger vissa frågor för stor betydelse? Att jag övertänker saker på det där sättet som är så vanligt för mig. Men för mig är det just det här som är det svåraste med att ha blivit förälder. Den plötsliga oförmågan att sålla och värdera. Så där som det blir när huden är så tunn att den nästan inte syns.
Min filosofi, eller snarare inställning runt mitt föräldraskap, är att jag ska gå på min magkänsla och lita på att jag kan ta hand om Olof och Greta på ett bra sätt. Jag har medvetet valt att inte läsa några böcker eller gå in på föräldrasidor på nätet. Och jag tycker att det har gått rätt bra. Jag ser mig själv som lyhörd för Olof och Gretas behov och jag tycker mig kunna läsa mina barn ganska bra nu för tiden. Visst är de fortfarande två gåtor många gånger som från en dag till en annan kan ha blivit två helt andra individer med nya färdigheter och behov. Men innerst inne vet jag att jag är en bra förälder. Bevisen hopar sig: Jag är 1. kärleksfull och kramas mycket och jag är 2. intresserad av vad Olof och Greta gör och uppmuntrar dom i deras framsteg, jag 3. håller dem hela och rena och 4. ser till att de blir mätta varje dag. Det låter väl rätt bra?
Ändå drabbas jag alltså ibland av tvivel. Det kan vara dom där dagarna som bara är dåliga rakt av. Dom där dagarna då jag inte mår nåt vidare värst bra generellt och inte har den där orken som faktiskt krävs för att ta hand om två små barn. Det är dom dagarna då jag bara vill gråta vid kaoset runt lunch, då Olof och Greta gråter och skriker, spottar ut maten eller bara är nöjda om de får vara i min famn. Tack och lov blir dom dagarna allt färre i takt med att Olof och Greta blir mer begripliga. Och att jag nu vet att all gråt, alla konflikter och att allt tjorv med mat går över. Det kommer alltid finnas dagar som är kaos men det kommer också alltid att finnas dagar av roligt och harmoni.
Nej, det värsta tvivlet är det där som andra ger mig. Eller. Det är väl inte så att andra ger mig tvivel. Jag tar så gärna på mig det där tvivlet själv. Det kan räcka med att jag träffar en förälder som har stenkoll på sin dagisplats och har börjat titta på "andra alternativ" för att jag ska falla ner i ett hål av oro och känslor av att vara En Dålig Förälder. För jag ska erkänna en sak. Jag har ingen koll. Jag vet inte ens vilka dagis som vi har ställt våra barn i kö till. Jag har ingen aning om köplats och heller inte vilken pedagogik de håller på med. Eftersom tvivlet väckts i mig bläddrar jag – trots att jag bestämt tänkt att jag inte ska – på kvällen i en bok om barn och läser att man ABSOLUT INTE får ge sina barn välling att somna på till natten och jag gräver mig djupare ner i den där gropen av självömkan. För det där gör ju vi. Varje kväll. Kanske är jag inte en så bra förälder som jag vill tro? Och så går tankarna i spinn. Vad är jag för en mamma som inte låter mina barn äta själv när de är ett år? Som ger mina barn vatten i vällingflaskor istället för små muggar att hålla själv? Som ger mina barn välling efter att vi har borstat tänderna? Som inte har satt dom i den bästa tänkbara förskola med en pedagogik som kommer att få dem att blomstra? Som inte har gått och besökt alla de olika förskolor som finns i området så att jag med egna ögon sett var mina små pärlor ska hamna i början av nästa år? Som inte gått till öppen förskola och låtit Olof och Greta träffa andra barn? Och. Så. Vidare. Etcetera. Med. Mera.
Jag känner det väldigt mycket som att jag blev hudlös när Olof och Greta kom. Plötsligt förstod jag att jag inte visste något om världen. Under det här året har jag pendlat mellan känslor av att veta vad jag håller på med och älska allt i det här livet så intensivt att jag blir snurrig. För att sedan se pendeln svinga åt andra hållet och känna tvivlet växa sig så starkt att jag bara vill gråta mig till sömns. Och jag skriver inte det här för att jag vill att ni ska säga att jag visst är en bra mamma och att jag gör ett bra jobb. Jag skriver det för att det är så här det är. För mig. Det är knäppt och skört och så fruktansvärt ansvarstyngt. Det är mitt ansvar att se till att mina barn får det så bra som möjligt. Ja, mitt och Ulfs ansvar så klart. Men trots att vi är två i föräldraskapet så är jag ensam i mina egna känslor. Dom är mina att dras och kämpa med. Och just nu i denna stund, denna dag, kämpar jag.
Men ni vet vad Christer Björkman brukade säga? Imorgon är en annan dag. Då kanske jag vet vad jag håller på med? Låt oss hålla alla tummar vi har för att det ska bli så. Kanske kan jag då förstå att jag ger vissa frågor för stor betydelse? Att jag övertänker saker på det där sättet som är så vanligt för mig. Men för mig är det just det här som är det svåraste med att ha blivit förälder. Den plötsliga oförmågan att sålla och värdera. Så där som det blir när huden är så tunn att den nästan inte syns.