Efter gnöl kommer gull

Både Olof och Greta är mitt inne i ett ganska ansträngande utvecklingssprång just nu. Alla dom här sprången är väl i och för sig ansträngande och skulle jag gradera är det här inte värre, eller enklare, än något tidigare. Det är en fas det är en fas det är en fas säger jag och Ulf till varandra och oss själva medan vi försöker städa upp efter våra två tornados samtidigt som de gråter om vartannat och vill upp i våra famnar. Just det här språnget kännetecknas av vredesutbrott och lord-i-lord vad arga dom kan bli nu för tiden våra två små lejonungar. Men faktum är att jag tycker att det är ganska roligt. Att se Olof och Greta bli så passionerade över saker. Visserligen saker som i mina ögon tycks ganska orimliga att känna så starkt för som att pilla i blomkrukor, krypa in i tvättmaskinen eller torktumlaren, ha alla brickor i köket utspridda över golvet osv men små barn tycks inte känna till konceptet att "välja sina fighter". Så de tar alla de kan. Ibland kan jag svära på att de hittar på fighter bara för att få kasta ur sig ett litet vredesutbrott. Som den här omotiverade ilskan över att inte sitta i stolen när man står på golvet och att inte stå på golvet när man sitter i stolen? Mycket märkligt beteende men som sagt, ganska rart också, om man är på det humöret och har den orken. Att liksom finnas där och förklara och trösta och hjälpa gör att jag känner mig väldigt nära Olof och Greta.

Båda två har börjat kasta sig raklång framåt och gråta ner i golvet när de blir riktigt förnärmade. Riktigt förnärmade kan de bli av att bli bortlyft från diskmaskinen, när de inte får borsta golvet med sina tandborstar eller när de inte får tugga på våra skor. Åh, som det här humörssvängiga modershjärtat slår då. Jag blir så fnissig och samtidigt kramsjuk av att se deras ansikten tätt mot golvet när deras runda små bakhuvuden är allt man ser. Jag gissar att all denna ömhet kommer av en stark identifikation. Jag skulle också vilja kasta mig ner på golvet och gråta rakt ner i parketten ibland av frustration. Men jag är ju en trettiosju år gammal socialiserad kvinna så jag gör det inte. Kanske lever jag ut lite av den sidan genom Olof och Greta nu? Vi kan säga så.

I alla fall.

Allt är inte bara gråt och ilska även om det är en klar övervikt av dessa humörssorter just nu. För i morse hände det finaste, jag banne mig finaste någonsin i vårt familjeliv. Jag och Ulf vaknade – ensamma – i vår säng klockan sju, ja alltså noll sju noll noll utropstecken utropstecken utropstecken, av att vi hörde Olof och Greta kvittra inne i sitt rum. Och i var sin säng satt varsitt urgulligt litet nyvaket barn och skrattade och snick-snackade med varandra. Hjärtat då alltså, bom-bom-exploderade av kärlek.

Släng mig ett vredesutbrott bara mina barn. Nemas problemas. För jag vet att ni också har den vackraste av kärlekar i er. Där allt blir till rosa ljus och mjuka kattungar och dubbla regnbågar.