Bakvänd dag med feber och pantomim

Det här tycks bli en såndär bakvänd dag. Då jag trots rekordtrötthet vill ta tag i saker, starkt motiverad, bara för att upptäcka att alla de där sakerna jag vill ta tag i inte vill bli tagna i. Ett: jag tog fram telefonen för att beställa ny soffa och fåtöljer men tji fick jag. Möbelfirman öppnar inte förrän vid lunch. Två: jag skulle boka in fönsterrenovering i Hummelviken bara för att få veta att de inte hinner med vårt projekt det här året. Tre: jag ville tänka en tanke till slutet bara för att förstå att hjärnan fortfarande ligger kvar i sovrummet och sover.

Så tokigt det kan bli.

Och Greta har feber. Hon är liten och ynklig och livrädd för febertermometern så något exakt mått har vi inte fått på hennes gradtal. Olof däremot. Är mycket förtjust i febertermometern och pekar på sitt öra hela tiden för att vi ska pipa i det.

Olof ja. Han kan den gulligaste saken också nu för tiden. Om jag frågar hur gammal han är sträcker han upp ett pekfinger och ler stort. Det är som att han säger ett år! fast med pantomim. Genialiskt.

I övrigt misstänker jag att jag inte är så förtjust i Haruki Murakamis författarskap? Jag gick in i hans bok Kafka på stranden med stor entusiasm bara för att i det senaste känna mig märkligt oinspirerad och lite blå. Jag vet inte om det beror på hans bok som jag läser om kvällen tills jag somnar men jag ska göra ett försök där jag inte läser vidare för att se om blåtonen avtar. Jag gissar att det finns några av er med åsikter om herr Murakami? Hjälp mig förstå dessa motstridiga känslor. Snälla.

Jaja. Nu tar jag alla tecken om uppskjutande på allvar och lägger mig på sängen en stund. Om cirka en halvtimme vaknar barnen och då skulle det vara bra om jag hade sovit ett par timmar. Så jag gör det bästa jag kan av den situationen.