Så lägger vi en febrig dag åt sidan

Jag har varit med Greta idag. Så liten som hon har varit. Oj. Oj oj oj. Mitt hjärta värkte och växte av beskyddarinstinkten och av att bara ligga och titta på henne. Hon har sovit och sovit. Varit het som ett element och andats flämtande. Men hon har inte gråtit. Hon verkar inte ha haft ont av den här febern. Trots att den har varit hög. Hon har bara legat där, loj och trött och så rackarns liten. Som ett litet ynklo har hon varit hon vår lilla Greta.

Ulf fick komma hem och ta hand om Olof. Det blev inte hållbart att ha en överaktiv jätteglad tvilling å ena sidan och en svag svag liten lady som hämtad ur ett brittiskt kostymdrama på den andra. Ja, så har hon sett ut idag. Med stor värdighet har hon flämtat sig igenom dagen på vår säng. Ramlat in och ut ur sömn. Druckit lite. Druckit lite till och så somnat igen. Gnytt ett litet ma-ma-ma och med glansiga ögon lyst upp en aning när hon sett mitt ansikte.

Åhhh.

Trots att jag nästan bara har varit vid hennes sida i sängen är jag tröttare än någonsin. Det tar på krafterna att se någon man älskar vara så olik sig själv. Så nu ska jag lägga mig. Jag antar att jag innan denna natt är över kommer att ha henne vid min sida igen. Det lilla elementet. På något annat sätt vill jag inte ha det. Jo, att hon skulle vara frisk så klart. Men så som det är nu känns det tryggt att ha henne nära. Höra hennes andetag. Hålla hennes varma lilla hand.

Åh Greta. Hoppas att hon mår bättre imorgon.