Älskade älskade barn. Älskade Olof och älskade Greta. Idag har det gått ännu en månad sedan ni föddes och nu är det bara en månad kvar tills dess att ni blir ett och ett halvt år gamla. Då är det tanken att ni ska börja förskola och jag tycker att ni verkar redo för det. Nu glider jag lite på sanningen för ska jag säga som det verkligen ligger till så är det vi, mamman och pappan, som börjar bli redo för att släppa taget om er en aning och låta er utvecklas till att bli än mer självständiga individer. När och var ni ska börja är dock oklart. Tydligen tackade jag och pappan nej till den garantiplats som staden erbjöd er/oss. Dels låg förskolan lite avigt till och dels var inriktningen finsk och det kändes inte rätt för oss. Vad vårt nej innebär i praktiken återstår att se om ungefär en månad. Hur som helst så kommer allt att ordna sig. Om ni inte får någon plats så kommer jag och pappan att turas om att jobba och att vara med er. Jag har nämligen fått ett jobb där jag bara kommer behöva jobba två-tre dagar i veckan under våren.
Men tillbaka till er. Självständiga skulle jag säga att ni redan är. På något vis är det så. Ni äter själva, och ni visar tydligt vad ni gillar och inte gillar. Och om vi är ute bland folk, ja, det vill säga att vi är på Moderna museet eller i en lekpark så hinner vi inte mer än att släppa ner er ur vagnen så är ni iväg. Som två vindpustar drar ni fram på upptäcksfärd. Inte sällan drar ni åt var sitt håll nu för tiden så behovet av att antingen vara på säkra (det vill säga inhägnade) ställen eller två vuxna blir allt större och allt viktigare för än har ni inte lärt er att lyssna på oss vuxna. Om jag ropar "stopp" eller "stanna" blir det tydligt att ni inte förstått innebörden i orden ännu. I det senaste har det hänt att någon av er, oftast du Olof, har trillat rätt illa och då hamnar vi vuxna i en hemsk situation när vi försöker trösta dig samtidigt som vi ser hur Greta drar iväg mot en fara. Ni har inte den minsta koll på vad som kan vara farligt för er och samtidigt har ni en enorm upptäckarlusta. Det är en ganska farlig kombination har det visat sig, bland annat i vårt trapphus där du trillade ner för en av trappavsatserna här om veckan Olof. Allt gick bra men det är nu slut med att gå själva i trappan för ett tag framöver. I alla fall om vi bara är en förälder.
Samtidigt som ni har börjat springa iväg åt var sitt håll så har ni också fortsatt att söka er allt mer till varandra. Ni älskar att dra upp tröjorna och bumpa varandras magar. Du Olof matar gärna Greta. Och du Greta gosar gärna med Olofs hår. Ni skrattar så mycket åt och med varandra och det är så fint så fint att jag går omkring med gåshud över hela kroppen allt som oftast. Ni är faktiskt väldigt snälla mot varandra även om det, så klart, händer en del tokiga saker. Som att ni kör över varandra med leksaker eller vagnar. Eller som att ni snor varandras leksaker och håller dom långt bort från ert syskon. Men allra oftast delar ni med er av era saker och har inte så stora problem med vem som ska få ha vad. Ni har också börjat krama och pussa varandra! Det tillhör inte precis vanligheterna men när det händer så stannar tiden och jag måste hålla händerna för bröstet för att hjärtat inte ska trilla ut. Överhuvudtaget är det något som har hänt i er relation till varandra. Kanske är det så att ni har börjat förstå att ni är två men att ni också hör ihop? För ni känns allt mer som en enhet från tid till annan. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men kanske det här att Greta börjar gråta om Olof gjort sig illa på riktigt? Eller att ni härmar varandra i allt det den andre gör: att ni lägger er ner på köksgolvet, gungar med överkroppen i takt till musiken, stampar med fötterna, gör miner i spegeln i hallen om det är vad den andre gör?
Ni börjar bli så himla stora nu. Ni vill vara med när vi lagar mat och ni vill smaka på alla ingredienser. Under den här månaden har ni båda två ätit otroligt mycket vilket jag tror beror på att ni växer så att det knakar nu. Ert hår blir längre och för några dagar sedan klippte pappan din lugg Olof. Era hörntänder är på väg ut och kindtänderna kommer också fram allt mer. Du har redan vuxit ur din vinteroverall Olof så en ny är beställd och på väg.
Och ni försöker prata. Ni säger massor av ord och kan känna igen saker på håll. Igår såg vi till exempel tågspår på andra sidan om Karlbergssjön när vi var ute och promenerade. När ett X2000 rullade in så plockade du ut din napp Olof, pekade och sa: "tåh!" Allra mest provar ni på olika ljud. Det är mycket "bebebebebiiii", "doah!", "woaho!", "ma mamma dä!", "ma pappa dä!", "mi mi miiii" från dig Olof. Du är mycket mer subtil Greta och en sak som du gör rätt ofta är att du bara formar munnen till ord som du sedan inte säger. Ni två har också utvecklat olika ljud för saker: du säger till exempel "vov vov vov" Greta medan du gör något slags utandningsljud för hundskall Olof. En sak som ni båda säger är dock "njoh!" som betyder mjölk. Sen säger ni båda "mamma" och "pappa" också och en del andra saker som också är mer rätt än det påhittade "njoh!". Till exempel gör ni ett *pruttljud* och säger "ta!" efteråt det vill säga "potta".
Just det ja! Du kan krypa nu Greta! På alla fyra som en katt och som du har kämpat för att få till det där. Glad som en sol kryper du nu runt och jamar här i lägenheten.
Den här månaden firade vi jul och vi hade besök under en lång tid vilket ni älskade. Att ha mormor, morfar och moster här under så många dagar innebar att det alltid fanns någon som hade tid för er och det var en lyx som ni verkligen passade på att utnyttja. Vi var ute på restaurang en kväll men det verkar vi kanske behöva ta en paus från? Ni var alldeles för otåliga och i gasen i era stolar att vi knappt hann äta något och ännu mindre prata med de andra vid bordet.
Ni har också börjat visa upp ert dåliga humör på ett nytt sätt. Ni hatar till exempel att klä på er. Ni älskar kläder och känner er ofta fina och vill springa bort till spegeln i hallen för att beskåda era byxor eller tröjor. Men själva påklädningsprocessen utvecklas allt mer till en kamp. Jag har förstått att det är så det brukar vara och att detta är en försmak av the terrible twos. Ågud. Två barn i samma trotsfas. Jag längtar inte.
Men ändå gör jag det. På något konstigt vis så är jag, som är så kass på tålamod och störningsmoment, enormt tålig när det gäller er. De kvällar då ni har svårt att komma till ro så känner jag någon slags tacksamhet över att jag får vara den som försöker hjälpa er att bli lugna. Jag påminner mig själv varje gång det händer om att det här är något som kommer att försvinna med åren och att även de gnälliga stunderna är något vi delar. Jag vet att jag kommer att sakna den dagen då jag inte längre får sitta och stryka med handen över ditt hår Olof eller buffa dig lite försiktigt på höften Greta tills ni somnar. Så storsint och varm som jag låter här är jag inte alla kvällar, när listan med saker som jag skulle vilja göra är lång. Men när jag tänker på att när ni vaknar på nätterna och vill komma till vår säng (vilket ni vill nästan varje natt nu) så kanske det beror på att ni är i större behov av mig och pappan just nu? Då blir allt enklare. För jag vill vara er trygghet här i livet. Och det vill även er pappa. Vad spelar då sömnbristen för roll? (Obs: den spelar en jättestor roll egentligen så kan vi inte bara komma överens om att ni ska börja sova bättre och mer stabilt framöver, framför allt du Greta, okej?) Vi älskar er båda så mycket, så mycket, våra älskade barn. Ni är en gåva som fortsätter att ge. Månad efter månad, som kommer att bli år efter år. Dessa ser vi fram mot.
Hurra för ettan och tvåan som blir 17 månader idag!
Men tillbaka till er. Självständiga skulle jag säga att ni redan är. På något vis är det så. Ni äter själva, och ni visar tydligt vad ni gillar och inte gillar. Och om vi är ute bland folk, ja, det vill säga att vi är på Moderna museet eller i en lekpark så hinner vi inte mer än att släppa ner er ur vagnen så är ni iväg. Som två vindpustar drar ni fram på upptäcksfärd. Inte sällan drar ni åt var sitt håll nu för tiden så behovet av att antingen vara på säkra (det vill säga inhägnade) ställen eller två vuxna blir allt större och allt viktigare för än har ni inte lärt er att lyssna på oss vuxna. Om jag ropar "stopp" eller "stanna" blir det tydligt att ni inte förstått innebörden i orden ännu. I det senaste har det hänt att någon av er, oftast du Olof, har trillat rätt illa och då hamnar vi vuxna i en hemsk situation när vi försöker trösta dig samtidigt som vi ser hur Greta drar iväg mot en fara. Ni har inte den minsta koll på vad som kan vara farligt för er och samtidigt har ni en enorm upptäckarlusta. Det är en ganska farlig kombination har det visat sig, bland annat i vårt trapphus där du trillade ner för en av trappavsatserna här om veckan Olof. Allt gick bra men det är nu slut med att gå själva i trappan för ett tag framöver. I alla fall om vi bara är en förälder.
Samtidigt som ni har börjat springa iväg åt var sitt håll så har ni också fortsatt att söka er allt mer till varandra. Ni älskar att dra upp tröjorna och bumpa varandras magar. Du Olof matar gärna Greta. Och du Greta gosar gärna med Olofs hår. Ni skrattar så mycket åt och med varandra och det är så fint så fint att jag går omkring med gåshud över hela kroppen allt som oftast. Ni är faktiskt väldigt snälla mot varandra även om det, så klart, händer en del tokiga saker. Som att ni kör över varandra med leksaker eller vagnar. Eller som att ni snor varandras leksaker och håller dom långt bort från ert syskon. Men allra oftast delar ni med er av era saker och har inte så stora problem med vem som ska få ha vad. Ni har också börjat krama och pussa varandra! Det tillhör inte precis vanligheterna men när det händer så stannar tiden och jag måste hålla händerna för bröstet för att hjärtat inte ska trilla ut. Överhuvudtaget är det något som har hänt i er relation till varandra. Kanske är det så att ni har börjat förstå att ni är två men att ni också hör ihop? För ni känns allt mer som en enhet från tid till annan. Det är svårt att sätta fingret på vad det är, men kanske det här att Greta börjar gråta om Olof gjort sig illa på riktigt? Eller att ni härmar varandra i allt det den andre gör: att ni lägger er ner på köksgolvet, gungar med överkroppen i takt till musiken, stampar med fötterna, gör miner i spegeln i hallen om det är vad den andre gör?
Ni börjar bli så himla stora nu. Ni vill vara med när vi lagar mat och ni vill smaka på alla ingredienser. Under den här månaden har ni båda två ätit otroligt mycket vilket jag tror beror på att ni växer så att det knakar nu. Ert hår blir längre och för några dagar sedan klippte pappan din lugg Olof. Era hörntänder är på väg ut och kindtänderna kommer också fram allt mer. Du har redan vuxit ur din vinteroverall Olof så en ny är beställd och på väg.
Och ni försöker prata. Ni säger massor av ord och kan känna igen saker på håll. Igår såg vi till exempel tågspår på andra sidan om Karlbergssjön när vi var ute och promenerade. När ett X2000 rullade in så plockade du ut din napp Olof, pekade och sa: "tåh!" Allra mest provar ni på olika ljud. Det är mycket "bebebebebiiii", "doah!", "woaho!", "ma mamma dä!", "ma pappa dä!", "mi mi miiii" från dig Olof. Du är mycket mer subtil Greta och en sak som du gör rätt ofta är att du bara formar munnen till ord som du sedan inte säger. Ni två har också utvecklat olika ljud för saker: du säger till exempel "vov vov vov" Greta medan du gör något slags utandningsljud för hundskall Olof. En sak som ni båda säger är dock "njoh!" som betyder mjölk. Sen säger ni båda "mamma" och "pappa" också och en del andra saker som också är mer rätt än det påhittade "njoh!". Till exempel gör ni ett *pruttljud* och säger "ta!" efteråt det vill säga "potta".
Just det ja! Du kan krypa nu Greta! På alla fyra som en katt och som du har kämpat för att få till det där. Glad som en sol kryper du nu runt och jamar här i lägenheten.
Den här månaden firade vi jul och vi hade besök under en lång tid vilket ni älskade. Att ha mormor, morfar och moster här under så många dagar innebar att det alltid fanns någon som hade tid för er och det var en lyx som ni verkligen passade på att utnyttja. Vi var ute på restaurang en kväll men det verkar vi kanske behöva ta en paus från? Ni var alldeles för otåliga och i gasen i era stolar att vi knappt hann äta något och ännu mindre prata med de andra vid bordet.
Ni har också börjat visa upp ert dåliga humör på ett nytt sätt. Ni hatar till exempel att klä på er. Ni älskar kläder och känner er ofta fina och vill springa bort till spegeln i hallen för att beskåda era byxor eller tröjor. Men själva påklädningsprocessen utvecklas allt mer till en kamp. Jag har förstått att det är så det brukar vara och att detta är en försmak av the terrible twos. Ågud. Två barn i samma trotsfas. Jag längtar inte.
Men ändå gör jag det. På något konstigt vis så är jag, som är så kass på tålamod och störningsmoment, enormt tålig när det gäller er. De kvällar då ni har svårt att komma till ro så känner jag någon slags tacksamhet över att jag får vara den som försöker hjälpa er att bli lugna. Jag påminner mig själv varje gång det händer om att det här är något som kommer att försvinna med åren och att även de gnälliga stunderna är något vi delar. Jag vet att jag kommer att sakna den dagen då jag inte längre får sitta och stryka med handen över ditt hår Olof eller buffa dig lite försiktigt på höften Greta tills ni somnar. Så storsint och varm som jag låter här är jag inte alla kvällar, när listan med saker som jag skulle vilja göra är lång. Men när jag tänker på att när ni vaknar på nätterna och vill komma till vår säng (vilket ni vill nästan varje natt nu) så kanske det beror på att ni är i större behov av mig och pappan just nu? Då blir allt enklare. För jag vill vara er trygghet här i livet. Och det vill även er pappa. Vad spelar då sömnbristen för roll? (Obs: den spelar en jättestor roll egentligen så kan vi inte bara komma överens om att ni ska börja sova bättre och mer stabilt framöver, framför allt du Greta, okej?) Vi älskar er båda så mycket, så mycket, våra älskade barn. Ni är en gåva som fortsätter att ge. Månad efter månad, som kommer att bli år efter år. Dessa ser vi fram mot.
Hurra för ettan och tvåan som blir 17 månader idag!