Hjälpredorna

Det har blivit så härligt trångt i köket under den sista tiden.

För just nu det finns inget som är så spännande som att hänga vid diskbänken och titta på när det lagas mat. Att skölja grönsaker, provsmaka ingredienser, gosa runt händerna i hackad vitlök. Allt är lika kul. För Olof och Greta.

Och faktiskt, även för mig. Det är lite bökigare, allt tar lite längre tid men äsch. Att ha dom vid min sida när jag gör saker som jag verkligen tycker om. Jag älskar det.

Samt.

Det finns så mycket att notera här. Hur jag lagar vår basmat som jag alltid för hela resten av mitt liv kommer att förknippa med Oggis första levnadsår: den där grytan som baseras på potatis, morötter, lök och buljong och som sedan beroende på dagsform kan innehålla fisk, quornfärs eller korv.

Vidare.

Olofs lugg. Så gullig han blev med klippt lugg. Pappan, som också var frisören vid tillfället, säger oroat att den kanske blev lite kort? Jag bara dånar och påpekar det underbara i att jag nu kan se Olofs ögon utan vidare. Det är sanningen.

Till sist:

Nu ska jag fortsätta med den ommöblering vi håller på med här hemma. Ni ser docksängen och spisen där bakom min rygg? Dom ska byta rum. Bland annat.