Jag ser fram mot att börja jobba. Det ska bli kul att få använda hjärnan till andra saker än att planera in när jag ska laga barnens favoritgryta igen eller bestämma vad Olof och Greta ska ha på sig. Att jobbstarten sammanfaller med det jobbigaste utvecklingsprånget hittills – det som brukar beskrivas som en försmak av the terrible twos– underlättar enormt. Igår pratade jag och Ulf om hur behovet av att få hjälp med Olof och Greta ser ut på ett helt nytt sätt, samtidigt som det känns helt bekant. Vi behöver inte längre hjälp för att vi ska kunna göra saker. Vi behöver hjälp för att hinna hämta andan för att orka vara tålmodiga föräldrar. Hade mina föräldrar bott i stan hade gårdagen varit en sån där dag då jag hade ringt med gråten i halsen och sagt: ta hand om dom för vi orkar inte mer! De är så krävande nu; i sin upptäckarlusta som tar dem till nya osäkra höjder men framför allt; i deras behov av att testa gränser. Det finns inte en blomkruka de inte pillat i, inte en måltid som inte slutat med enorma konflikter i att man ska sitta vid bordet och inte kasta mat och dryck omkring sig och inte en på- eller avklädning som inte slutat i katastrofgråt.
Men man orkar mer än vad man tror. Det är märkligt det där, hur mycket mer man klarar av när det gäller ens barn. Ibland tänker jag att det är som att springa ett maraton direkt efter att man kört Vasaloppet? Dessutom fick vi en timmes respit igår när min syster kom och gick på en promenad med Oggi. Min älskade syster. Jag och Ulf hann göra om nästan hela arbetsrummet på den timmen.
Vi är liksom tillbaka till en situation som inte är helt olik den så som jag minns de första månaderna. Den där det inte finns något annat utrymme än att vara förälder. På det viset känns det här med att börja jobba som en himla semester i jämförelse.
Och så samtidigt. I förrgår när Olof och Greta kom hem efter en promenad med pappan. Och de hade med sig en bukett med ranunklar och anemoner. Och de sa "tack för den här tiden mamma. Tack för att du har varit så bra för oss". Då ler man, men inuti bröstet är det något som blir så poröst att man måste tänka på allt annat för att inte ramla.
Vår tid tillsammans som en sammansvetsad enhet är över. Nu ska vi alla bli lite mer självständiga och det är nödvändigt och det är bra. Men ändå. Ändå gråter jag.