Det är svårt att få något gjort när ens tankar och känslor befinner sig i en sal på sjukhuset i norr. Min gamla, skruttiga, mormor har trillat igen och på sjukhuset upptäcktes ännu en hjärninfarkt. Läkarna vet inte riktigt vad den kommer att leda till. Som bäst klingar den av och hennes läge blir oförändrat (dvs riktigt skruttigt) eller så händer det där andra som ingen av oss vill tänka på.
Och jag är så besviken på mig själv. Typiskt mig att bli ego dagar som den här, att tänka på mig själv och saker jag inte gjort. Men varför ringde jag inte henne i förra veckan så som jag hade tänkt? För att jag glömde. För att jag hade fullt upp att göra allt annat som det innebär att leva. Men ändå. Det är så oåterkalleligt.
Kan inte ni göra en sak för min skull? Ring det där samtalet ikväll. Det där samtalet som ni tänkt på men glömt eller skjutit upp. Man vet aldrig aldrig när det kan vara för sent.
Och jag är så besviken på mig själv. Typiskt mig att bli ego dagar som den här, att tänka på mig själv och saker jag inte gjort. Men varför ringde jag inte henne i förra veckan så som jag hade tänkt? För att jag glömde. För att jag hade fullt upp att göra allt annat som det innebär att leva. Men ändå. Det är så oåterkalleligt.
Kan inte ni göra en sak för min skull? Ring det där samtalet ikväll. Det där samtalet som ni tänkt på men glömt eller skjutit upp. Man vet aldrig aldrig när det kan vara för sent.