Usch. Just nu är jag så ledsen och det här är så svårt att skriva.
I natt tog min mormors kamp slut. Vid hennes sida hade hon sina tre barn och det är trösterikt för mig att tänka på. Vilken fantastiskt fin sak ändå. Att få lämna detta jordelivet med alla sina barn tätt intill. Allt hade varit så stilla och fridfullt.
Trots att hon var urgammal, nästan hundra år, och att jag intellektuellt kan förstå att det här var det enda sätt som detta kunde gå så gråter jag. Jag tittar på bilder och jag läser gamla inlägg som jag skrivit om henne här på bloggen och jag gråter. Över allt som varit och som aldrig kommer igen. Ni vet, dom där små sakerna: Att jag aldrig mer kommer att få se henne stå vid diskbänken och dricka ett glas vatten. Att jag aldrig mer kommer få höra hennes mumlande när vi spelar ett parti kort. Att jag aldrig mer kommer att få doppa hennes skorpor i ett glas med smultronsaft eller se henne vinka den där bakvända vinkningen i fönstret när vi åker. Det krossar mitt hjärta. För det är så definitivt. Det är liksom hela grejen med döden och jag hatar den för det.
Men vi har minnena. Alla dom fina minnena från när vi var tillsammans. Vi vet också att mormor levde ett långt och gott liv och att vi som lever fortfarande har varandra. Livet fortsätter och det går vidare för det är så som det måste bli.
Min mormor lever inte längre och jag saknar henne så.
I natt tog min mormors kamp slut. Vid hennes sida hade hon sina tre barn och det är trösterikt för mig att tänka på. Vilken fantastiskt fin sak ändå. Att få lämna detta jordelivet med alla sina barn tätt intill. Allt hade varit så stilla och fridfullt.
Trots att hon var urgammal, nästan hundra år, och att jag intellektuellt kan förstå att det här var det enda sätt som detta kunde gå så gråter jag. Jag tittar på bilder och jag läser gamla inlägg som jag skrivit om henne här på bloggen och jag gråter. Över allt som varit och som aldrig kommer igen. Ni vet, dom där små sakerna: Att jag aldrig mer kommer att få se henne stå vid diskbänken och dricka ett glas vatten. Att jag aldrig mer kommer få höra hennes mumlande när vi spelar ett parti kort. Att jag aldrig mer kommer att få doppa hennes skorpor i ett glas med smultronsaft eller se henne vinka den där bakvända vinkningen i fönstret när vi åker. Det krossar mitt hjärta. För det är så definitivt. Det är liksom hela grejen med döden och jag hatar den för det.
Men vi har minnena. Alla dom fina minnena från när vi var tillsammans. Vi vet också att mormor levde ett långt och gott liv och att vi som lever fortfarande har varandra. Livet fortsätter och det går vidare för det är så som det måste bli.
Min mormor lever inte längre och jag saknar henne så.