Idag var vi tillbaka till bvc för kontroll och vaccin. Det är så fint att komma till vårt bvc, inte bara för att det har en helt sensationell vy över hela stan, utan för att det blir så tydligt hur barnen växer när vi kommer dit. Den period som jag förknippar allra mest med bvc är så klart de första veckorna då vi var där varje vecka för att kontrollera tillväxten, men så sent som sist vi var där så kunde ingen av barnen gå ännu. I jämförelse med alla små gryn som hängde i väntrummet blev det än tydligare: Olof och Greta är stora nu. Inte bara storleksmässigt. Det är verkligen två barn vi kommer med nu för tiden. Olof som kastade sig över leksakerna och började stapla vagnar på lastbilar och jag vet inte allt. Greta som blev lite rädd för en stor gosig hund och la all sin energi på att hålla koll på var den var hela tiden. När vår sköterska kom gick Greta glatt efter henne in till mottagningsrummet, med Olof efter sig.
Själva kontrollen gick bra. Det är ju två pigga och glada barn vi har att göra med. Olof pekade stolt ut både näsa och mage. Greta vägrade eftersom hon inte ser sig själv som någon cirkusapa men efter ett tag gick hon med på att gå på tå och visa sin navel. Av bara farten klättrade hon upp på ett bord, städade ihop runt den lilla lekplatsen, pekade ut mammans näsa och stoppade in en tuschpenna i munnen. Sen staplade de klossar och ritade och allt var rätt trivsamt fram tills att det var dags för vikt, längd och vaccin.
Vikten = kul. Eller ganska i alla fall. Längden = inte så roligt. Mäta huvudet = nej nej NEJ! fy tusan vad hemskt! Eller, för Olof gick allt det där bra men inte för Greta. Det är som att hon redan nu har ett enormt kontrollbehov och det var som att hon kände sig så himla utsatt när hon skulle mätas. När hon blir rädd darrar hon och det skär i mig när det händer.
Den lilla darrande gjorde mig vek och blek så denna gång fick Ulf hålla båda barnen när det var dags för sprutan. Idag vaccinerades de mot mässling, röda hund och påssjuka. Olof tog den, blev ledsen men var tröstbar. Greta däremot blev helt förstörd. Herregud vad hon grät. Hon grät och hon grät och hon tog sig mot armen. Att den inte skulle kännas något den här sprutan, som vår sköterska påstod, är jag mycket skeptisk till. Det var helt sjukt. Jag kan inte minnas när Greta grät så mycket senast. Varm och svettig och hulkande kröp hon ihop i min famn och borrade sitt huvud djupt in i mitt hår och bara grät.
När vi kom ut kändes allt bättre tror jag men även sedan vi kom hem har hon tagit sig åt armen och gråtit. Lilla lilla Greta. Den hjälplöshet jag kände där. Vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna skydda mitt barn mot allt sånt som gör ont. Usch vad jag inte tycker om att bli påmind om den saken.
Själva kontrollen gick bra. Det är ju två pigga och glada barn vi har att göra med. Olof pekade stolt ut både näsa och mage. Greta vägrade eftersom hon inte ser sig själv som någon cirkusapa men efter ett tag gick hon med på att gå på tå och visa sin navel. Av bara farten klättrade hon upp på ett bord, städade ihop runt den lilla lekplatsen, pekade ut mammans näsa och stoppade in en tuschpenna i munnen. Sen staplade de klossar och ritade och allt var rätt trivsamt fram tills att det var dags för vikt, längd och vaccin.
Vikten = kul. Eller ganska i alla fall. Längden = inte så roligt. Mäta huvudet = nej nej NEJ! fy tusan vad hemskt! Eller, för Olof gick allt det där bra men inte för Greta. Det är som att hon redan nu har ett enormt kontrollbehov och det var som att hon kände sig så himla utsatt när hon skulle mätas. När hon blir rädd darrar hon och det skär i mig när det händer.
Den lilla darrande gjorde mig vek och blek så denna gång fick Ulf hålla båda barnen när det var dags för sprutan. Idag vaccinerades de mot mässling, röda hund och påssjuka. Olof tog den, blev ledsen men var tröstbar. Greta däremot blev helt förstörd. Herregud vad hon grät. Hon grät och hon grät och hon tog sig mot armen. Att den inte skulle kännas något den här sprutan, som vår sköterska påstod, är jag mycket skeptisk till. Det var helt sjukt. Jag kan inte minnas när Greta grät så mycket senast. Varm och svettig och hulkande kröp hon ihop i min famn och borrade sitt huvud djupt in i mitt hår och bara grät.
När vi kom ut kändes allt bättre tror jag men även sedan vi kom hem har hon tagit sig åt armen och gråtit. Lilla lilla Greta. Den hjälplöshet jag kände där. Vetskapen om att jag aldrig kommer att kunna skydda mitt barn mot allt sånt som gör ont. Usch vad jag inte tycker om att bli påmind om den saken.