Tiden är märklig. Att det bara har gått en vecka sedan vi vaknade på ett hotell i Sundsvall känns inte rimligt. Men det är hur det ligger till.
Det var på fredagen som vi åkte genom världens snöoväder till ett litet kapell i ett litet samhälle strax söder om Örnsköldsvik för att ta ett sista farväl av min älskade mormor.
Begravningen var precis så där fin som jag tror att de allra flesta begravningar blir. Men fy vad jag saknar henne. Min lilla mormor.
Efter begravningen samlades hela släkten på ett gästgiveri för middag. Min pappa hittade snabbt sin plats.
Allt var trivsamt även om Greta tycktes ha fått myror i brallan. Hon åt två tomatskivor men sen var det liksom springet i benen som tog över henne.
På kvällen åkte vi förbi kyrkan med de stora björkarna. Saknaden blir inte mindre men minnena starkare.
Resten av helgen hängde vi alla tillsammans i mitt föräldrahem. Greta älskade att få vara med sina kusiner. Och hennes kusiner älskade att få vara med henne.
Lördagen var en grå dag då molnen låg på backen. Men Olof var glad. Han älskar snö. Och sin mormor.
Greta däremot. Låt er inte luras av denna bild. För hon hatar snö. Det hade jag glömt bort.
En av de bästa sakerna med nysnö är att det kommer små traktorer och skottar bort den. Det tycker i alla fall Olof som har en fixering vid grävskopor, traktorer, div fordon helt enkelt just nu.
Men jag lyckade slita honom från traktorerna med hjälp av en skrana och en tur i backen.
Mormorn fick ta över åkandet för jag behövde gå hem igen med snöhataren som stod utanför bild och storgrät mest hela tiden.
Det var en väldigt blöt snö som hade kommit men det spelade inte någon roll. Att få vara i snö är ju inte något vi blivit direkt vana vid denna vinter.
Ja, sen gick vi alla hem. Åt middag och allt sånt. Dagen efter åkte vi hem. Hem till Stockholm igen.
