Barnen sover och jag hänger vid datorn. Jag stängde av tv:n där det där vasaloppet pågår. Ulf hade tänkt att den skulle få stå och puttra på i bakgrunden hela dagen idag men sedan vi flyttade till lägenheten med skeva väggar har tv:s sällan fått utgöra något sällskap och med det där tjattrandet och flimrandet i ögonvrån upptäckte jag att tv:n blivit en tidigare vän som jag inte längre saknar.
Ja, barnen sover fortfarande på förmiddagarna och det har jag inte några planer på att ändra. Eftersom de förmodligen inte kommer att få någon förskoleplats förrän efter sommaren så fortsätter vi att leva efter våra egna rutiner och önskningar. Att ha förmiddagen fri från uppmärksamhet på barn är en underbar sak ska jag säga.
Om några timmar kommer min syster och min faster hit. Tanken var att vi skulle umgås och få höra om 1. hur min fasters resa till Indien varit och 2. hur min systers första jobbdag på Idol var. Istället får de vara med Oggi så att jag kan övningsköra med Ulf. Jag är så fruktansvärt less på att övningsköra men logiken ser ju ut som sådan: om jag inte övar kan jag inte bli bättre och om jag inte blir bättre kan jag inte heller få mitt efterlängtade körkort. De här (nya) reglerna om att man har två månader på sig att klara av sina två prov (teori och uppkörning) gör läget mer forcerat än vad jag egentligen känner mig bekväm med. Eller har ork för. Men äsch. I Frankrike spirar känslor av vår. Det är inte dödslångt till Frankrike. Och jag intalar mig själv att allt kommer att ordna sig bara det blir vår. Bara vi får lite sol och ljus och mindre grått grått grått så kommer allt att bli bra. Då kommer körkortet också.
Apropå det där med de obefintliga förskoleplatserna så har jag bestämt mig för att ändra inställning och språk runt det hela. Från och med nu är hela den här situationen något som vi har valt. Vi har valt att arbeta deltid för att kunna vara hemma med barnen tills de fyller två. Nöjd konstaterar jag att det är så här det går till när man åter igen blir kapten över sitt skepp. Familjeskeppet med de två gulligaste matroserna man kan tänka sig. Olof har en släng av matthet över sig och vi tror att det är vaccinet som spökar. Det kunde bli så sa vår sköterska efter cirka två veckor. Det vill säga nu. Effekten är att han inte vill äta men gärna sitta i famnen och vara nära. På det viset älskar jag den här slängen han fått.
Annars.
Vi har konstaterat att det inte fungerar att ha Ulfs fotostudio här hemma. Så nu letas det efter sådan så att alla blixtrar och ljusriggar och sladdar kan flytta ut igen. Vidare har jag insett att dagens middag som skulle bli en fläskstek är en synnerligen dålig idé. Detta med tanke på att det som införskaffats är en picnicbog samt att av våra två middagsgäster är en vegetarian samt att den andra har för avsikt att äta mer vegetariskt. Föresten. Picnicbog kanske funkar som stek? Det är något jag får googla. Nu löser det visserligen inte det vegetariska dilemmat men det har inget med vetgirigheten att göra.
Dessutom.
Beslut har fattats att vi måste flytta ovan nämnda bortvalda vän. Så som den står nu; lå-hå-hå-ngt bort från soffa är den inte bra placerad för de tv-kvällar vi ändå fortfarande har. Ofta hamnar jag och Ulf i var sina fåtöljer och det är inget som för oss närmare som par. Beslutet kommer med andra ord att innebära att vi kan sitta nära varandra i soffan igen när vi tittar på tex vår – fortfarande – nya Netflix-serie Orange is the New Black. Effekten kommer att bli ett kärare par? Det är vad jag hoppas på. Det och våren. Våren 2014 som kommer att lösa allt vad mina bekymmer än handlar om.
Ja, barnen sover fortfarande på förmiddagarna och det har jag inte några planer på att ändra. Eftersom de förmodligen inte kommer att få någon förskoleplats förrän efter sommaren så fortsätter vi att leva efter våra egna rutiner och önskningar. Att ha förmiddagen fri från uppmärksamhet på barn är en underbar sak ska jag säga.
Om några timmar kommer min syster och min faster hit. Tanken var att vi skulle umgås och få höra om 1. hur min fasters resa till Indien varit och 2. hur min systers första jobbdag på Idol var. Istället får de vara med Oggi så att jag kan övningsköra med Ulf. Jag är så fruktansvärt less på att övningsköra men logiken ser ju ut som sådan: om jag inte övar kan jag inte bli bättre och om jag inte blir bättre kan jag inte heller få mitt efterlängtade körkort. De här (nya) reglerna om att man har två månader på sig att klara av sina två prov (teori och uppkörning) gör läget mer forcerat än vad jag egentligen känner mig bekväm med. Eller har ork för. Men äsch. I Frankrike spirar känslor av vår. Det är inte dödslångt till Frankrike. Och jag intalar mig själv att allt kommer att ordna sig bara det blir vår. Bara vi får lite sol och ljus och mindre grått grått grått så kommer allt att bli bra. Då kommer körkortet också.
Apropå det där med de obefintliga förskoleplatserna så har jag bestämt mig för att ändra inställning och språk runt det hela. Från och med nu är hela den här situationen något som vi har valt. Vi har valt att arbeta deltid för att kunna vara hemma med barnen tills de fyller två. Nöjd konstaterar jag att det är så här det går till när man åter igen blir kapten över sitt skepp. Familjeskeppet med de två gulligaste matroserna man kan tänka sig. Olof har en släng av matthet över sig och vi tror att det är vaccinet som spökar. Det kunde bli så sa vår sköterska efter cirka två veckor. Det vill säga nu. Effekten är att han inte vill äta men gärna sitta i famnen och vara nära. På det viset älskar jag den här slängen han fått.
Annars.
Vi har konstaterat att det inte fungerar att ha Ulfs fotostudio här hemma. Så nu letas det efter sådan så att alla blixtrar och ljusriggar och sladdar kan flytta ut igen. Vidare har jag insett att dagens middag som skulle bli en fläskstek är en synnerligen dålig idé. Detta med tanke på att det som införskaffats är en picnicbog samt att av våra två middagsgäster är en vegetarian samt att den andra har för avsikt att äta mer vegetariskt. Föresten. Picnicbog kanske funkar som stek? Det är något jag får googla. Nu löser det visserligen inte det vegetariska dilemmat men det har inget med vetgirigheten att göra.
Dessutom.
Beslut har fattats att vi måste flytta ovan nämnda bortvalda vän. Så som den står nu; lå-hå-hå-ngt bort från soffa är den inte bra placerad för de tv-kvällar vi ändå fortfarande har. Ofta hamnar jag och Ulf i var sina fåtöljer och det är inget som för oss närmare som par. Beslutet kommer med andra ord att innebära att vi kan sitta nära varandra i soffan igen när vi tittar på tex vår – fortfarande – nya Netflix-serie Orange is the New Black. Effekten kommer att bli ett kärare par? Det är vad jag hoppas på. Det och våren. Våren 2014 som kommer att lösa allt vad mina bekymmer än handlar om.