För nu har jag ju barn själv och får allt mer uppleva att det där med att uppfostra sina barn till "trygga, artiga individer med bordskick och respekt för sig själva och för andra" (som Ulrika kommenterade så på pricken här om dagen) inte på det minsta vis kommer gratis. Det räcker liksom inte med min övertygelse om att jag har en inre kompass som leder mig rätt. Inte heller räcker det att jag också vet att jag är kärleksfull och trygg. För ändå. Jag är ju skaparen här. Insikten om att det är mitt (och Ulfs så klart och alla de andra personerna som finns runt våra barn) ansvar att ge mina barn en god uppväxt och uppfostran kan från dag till annan kännas rätt övermäktig.
Fram tills för bara några veckor sedan hade jag inte läst någon bok om barn och barnuppfostran. De gånger jag bläddrat i någon blev jag bara nedslagen över hur fel jag tycktes göra hela tiden. Och så är det ju inte. Det vet jag. Att Olof och Greta får välling på kvällen gör att de sover gott. Att de får komma till oss på natten om det behövs är inget som kommer att pågå tills de blir vuxna. Det finns så många åsikter och metoder som säkert att awesome för dom som behöver dem. Men allt passar sannerligen inte alla. Allt detta vet jag också. Men problemet med att få barn är att man blir så sabla hudlös. Allt går bara rakt in de dagar då jag är svag och dom dagarna är många nu för tiden. Därför har jag skyddat mig, kan man säga. Jag har inte läst några böcker av vare sig Juul eller Wahlgren eller någon annan heller för den delen.
Men med tiden har jag känt mig allt mer i behov av hjälp, tips och vägledning. I takt med att barnen blir äldre utsätter de oss för fler och fler utmaningar och det är så tydligt att de har börjat söka gränser. Jag älskar att det är så men ibland känner jag mig ensam i mina bekymmer (obs: vet att jag inte är det utan att det är prick så här i alla familjer med barn men jag menar ensam i min erfarenhet. Typ.) Så jag kom över den här boken som heter Franska barn kastar inte mat och köpte den. And I love it!
Den är skriven av en amerikanska (som har en flicka och ett par tvillingpojkar) som bor i Paris. Hon får ett väckningssamtal när hennes dotter är arton månader och hon, hennes man och dotter är på semester: hon upptäcker att alla de franska barnen på restaurangen sitter stilla vid borden och äter medan hon och hennes man turas om att jaga deras vilde runt bord och kajkant samtidigt som de hetsäter sin måltid. Det här blir starten för hennes jakt på att förstå fransk uppfostran. Hur kommer det sig att franska barn sover hela natten från bara några månaders ålder? Varför äter franska barn glatt både grönsaker och fisk? Hur kommer det sig att franska föräldrar kan småprata i parken utan att bli avbrutna en gång i minuten? Som ni förstår bjuder boken på en hel del igenkänning men också en del andra saker som inte verkar riktigt kloka faktiskt men i slutändan tycker jag att det har varit, och är, en mycket läsvärd bok.
I boken sätter hon den den amerikanska modellen av föräldraskap och barnuppfostran i relation till den franska och det gör att man hela tiden får två ytterligheter (eller scenarior i alla fall) uppmålade för sig som läsare. Det roliga är att det finns många delar i den amerikanska uppfostran som påminner om den svenska, men också en hel del från den franska. Tack vare att den är så yvig kan jag själv välja vad jag tycker känns relevant och vad som kan vara applicerbart på mitt föräldraskap.
Till exempel är det tack vare den här boken som jag förstått att jag kan resonera med barnen på ett mycket medvetet sätt redan nu. Sedan vi började prata med Olof och Greta om att de skulle sova i sina sängar hela natten så har de också börjat göra det (*peppar peppar*). Det är dessutom tack vare den här boken som jag har en mycket mer avslappnad relation till våra måltider (och som jag upptäckte att Greta är en ostgourmet) samt att jag har förstått vikten av att sätta relationen mellan mig och Ulf främst ibland.
Framförallt har jag hittat en första skiss till hur jag vill att min uppfostran av Olof och Greta ska se ut. Jag tycker om den franska inställningen att barn behöver fasta tydliga ramar som de sedan kan vara väldigt fria inom. Det låter kanske lite vagt men så tror jag också att det måste vara. Det är upp till mig att bestämma vad som är viktigt för mig och oss och sedan försöka leva efter det så gott det går. Sedan är jag inte alls bekväm med den autoritära tonen som kanske finns i många franska familjer. Där är jag inte. Men att det är jag (och Ulf) som bestämmer är en viktig ledsagare för mig just nu.
Har ni några bra boktips att komma med i ämnet? Kommentera gärna!