Hur fort tiden går? Ungefär så här som på våra varannan torsdagar på Moderna museet:

Vi åker till Moderna museet varannan torsdag som ni vet. Oftast följer kameran med men det är inte alltid som jag hinner blogga om hur vi har haft det. Här kommer därför tre torsdagar som jag inte skrivit om tidigare. Det som verkligen är slående när man tittar på bilderna är hur mycket som har hänt med Olof och Greta på dessa två månader som spannet innefattar. Ja, nu är jag där igen. I tankarna om tiden, den sabla jäkla tiden som går så fort att det svindlar. Men okej. Nu tar vi det i turordning.

19 december 2013

Här är det bara några få dagar kvar till jul. Overkligt att tänka på nu, inte sant?

Jag hade en ny tröja på mig som jag köpt i München.

Och barnen hade nya tröjor som var så stora att jag fick lov att rulla upp armarna två varv.

Här är det något med Gretas gång som känns så liten på något vis? Men det kanske bara är jag.

Men håret! Kolla håret! Så kort!

Den här torsdagen klättrade vi upp för, och ner för, en trappa inne i Arkitektur museet. Ska detta någonsin sluta vara spännande?

Vi sladdade förbi museets shop, vi brukar göra det, och köpte med oss ett par julklappar vill jag minnas.

Det är inte varje gång som vi går in på någon av utställningarna men denna gång tyckte jag att det var på sin plats med lite bildning. Det ska börjas i tid det som kulturellt ska bli.


30 januari 2014

Drygt en månad senare var vi åter i restaurangen med den bästa lunchmaten.

Redan här ser man att det är två betydligt större barn som följer med oss inte sant?

Stefan var med. Han brukar vara det ibland på våra varannantorsdagar. Jag älskar att det har blivit så. Den här gången firade vi hans födelsedag i efterskott samt kramades extra hårt pga han skulle resa bort till Berlin i en månad.

Just ja! Han hade fått veta att Greta och Olof lärt sig att skåla på nyårsafton.

Och ja visst! Skål! Inga problem.

Efter lunchen gick vi som vanligt en sväng till shopen och den där sovande fast vakna blicken jag har här. Mitt nya jag. Usch.

Sen. En sväng förbi skåpen. Var Olof är vet jag inte men jag gissar på 87:an?

Och så förbi Arkitektmuseets lekhörna. Där höll Olof på att trumma ihjäl sig pga hade lärt sig denna nya festliga sak tidigare i januari. Av sin farfar.

Även detta besök avslutades med en utställning. Olof älskade delen där man fick titta på en videoinstallation av/med Kraftverk. Olof och Stefan that was. Himla fint.


13 februari 2014

Två veckor senare var vi tillbaka igen och oooh. Det här var en minnesvärd varannan torsdag. Här hade jag fått för mig att vi skulle få barnen att sova på eftermiddagen i stället för på förmiddagen. Så vid den här tidpunkten hade jag hållit dem vakna hela förmiddagen. Tanken var att de skulle somna under den korta promenaden, en omväg, från parkeringen upp till museet.

Tanken från min sida var att vi skulle få äta lunch i lugn och ro jag och Ulf. Sammanfattningsvis blev det inte så. Jag tänkte fel.

Efter lunchen tror jag att vi gick en till promenad och att Oggi somnade då. Dock började det regna? Något var det som gjorde att vi gick in till Arkitekturmuseets café i alla fall. Greta vaknade med ens men Olof fortsatte att sova. Efter den här dagen gjorde jag inte några fler försök att få dem att vända på dagsvilan.

När båda barnen var vakna igen gick vi till lekhörnan och ser ni att tröjan passar nu?

Även på Greta.

Och deras hår. Så mycket längre.

Det var en stökig varannan torsdag det där. Men iförd min nya kofta från Dagmar läste jag en bok om några djur som skulle äta. På det viset fick dagen ett fint slut. Men så är det ju så klart: en torsdag med ny kofta, skoja!, jag menar en varannan torsdag på Moderna museet med mina favoritmänniskor i hela världen = kan bara bli fint det.