Sedan vi tog bort brickborden till barnens tripp-trapp-stolar är det som att de båda har vuxit flera storlekar där de sitter med oss vid bordet. Äter mellanmål som två stora barn liksom.
Greta har en egen skön stil om hon hittar något hon gillar extra mycket. Först doppar hon ena handens fingrar.
Och sedan andra handens. Notera hur det endast är vissa utvalda fingrar som är i skålen.
Sedan in med båda händerna i munnen.
Och så njuter hon. Smackar nöjt innan hon doppar fingrarna igen.
Greta: Vad då? Får man inte göra så eller?
Mamman: Jo! Självklart!
Greta: Bra.
Och notera även hennes näsa. Helt röd och skrubbsårig efter att hon stupade under en av alla hennes klättereskapader i lekparken här om dagen.
Och så Olof. Olof! Med sin yviga lunchlursfrisyr. Jag är tokig i den här frisyren. Helt tokig.
Vill bara sätta honom i min famn och dra fingrarna genom håret. Så som jag så ofta också gör. Han har blivit så mycket mer kramig och mysbar i det senaste han vår lille Olof.
Ja alltså mellanmålet efter dagens enda vila, är en av mina absoluta favoritstunder på hela dagen i det livet vi lever nu.
Då de sitter där, som två små barn liksom,
mina barn, helt glada, nyvakna och fortfarande så där nakna och lite sömndruckna i sina ansikten. Åh vad jag älskar att jag får vara med om stunder som dessa. När jag hinner se och uppleva att de växer och blir större. När vi tre som så snabbt kan förvandlas till kaos är i fin samklang med varandra.
