Hur i helskotta gör ni med tandborstningen med era barn? Eller hur gjorde ni när de var lika små som Oggi är nu? Dvs cirka ett och ett halvt. Det är ju ett tag sedan vi hade det där mötet med folktandvården på vårt BVC, då Oggi var cirka tre centimeter långa och inte hade så mycket som ett vitt streck till antydan till tand. Man kan väl sammanfatta läget då som att jag var helt oemottaglig för tips pga tidigare nämnda anledningar (trecentimetersbebisar utan tänder nej då var fokus mer "när ska de sluta gråta sådär obegripligt"). Men nu. Nu har de ju tänder. Och det har de haft ett tag.
Så här. I början tyckte dom att det var roligt med tandborsten. Och att få de där en, två, tre, fyra piggarna att bli borstade medan vi lekte med tandborstarna var inte så svårt. Men nu. NU! Nu när de har massor av tänder – det är liksom helt VITT när jag tittar in i truten på dom av alla kindtänder som brakat fram – så är det som världskrig gånger två gånger två gånger om dagen när vi ska försöka få tänderna rena. Både jag och Ulf är helt rödflammiga av ansträngningen efteråt och barnen har samma nyans pga gråtattacker och starka känslor av ... orättvisa? ... all världens ondska? Jag vet inte. Inte mer än att jag känner mig som en hemsk människa som tvingar mina barn till något som de hatar mer än något annat någonsin (möjligen bara trumfad av vaccinsprutan).
Är det bara hemma hos oss som det ser ut på det här sättet? För av de vaga minnena jag har från det där bvc-mötet så var tandborstning något "kul" och "viktigt" och som man "absolut inte fick slarva med inte ens med de första mjölktänderna".
Säg att det inte bara är jag. Säg att det inte bara är vi. Eller, nej förresten. Berätta bara hur ni har det. Ärligt. Bra och dåligt. Så kan jag få känna mig ensam av alla som har det som vi (alternativt helt ensam om det verkligen bara är hemma hos oss som det ser ut så här men okej jag är beredd på den förnedringen) samt att jag kan få råd, pepp, tips av alla era andra så att vi kan ta oss ut ur detta elände som det är att borsta tänderna nu för tiden.
Så här. I början tyckte dom att det var roligt med tandborsten. Och att få de där en, två, tre, fyra piggarna att bli borstade medan vi lekte med tandborstarna var inte så svårt. Men nu. NU! Nu när de har massor av tänder – det är liksom helt VITT när jag tittar in i truten på dom av alla kindtänder som brakat fram – så är det som världskrig gånger två gånger två gånger om dagen när vi ska försöka få tänderna rena. Både jag och Ulf är helt rödflammiga av ansträngningen efteråt och barnen har samma nyans pga gråtattacker och starka känslor av ... orättvisa? ... all världens ondska? Jag vet inte. Inte mer än att jag känner mig som en hemsk människa som tvingar mina barn till något som de hatar mer än något annat någonsin (möjligen bara trumfad av vaccinsprutan).
Är det bara hemma hos oss som det ser ut på det här sättet? För av de vaga minnena jag har från det där bvc-mötet så var tandborstning något "kul" och "viktigt" och som man "absolut inte fick slarva med inte ens med de första mjölktänderna".
Säg att det inte bara är jag. Säg att det inte bara är vi. Eller, nej förresten. Berätta bara hur ni har det. Ärligt. Bra och dåligt. Så kan jag få känna mig ensam av alla som har det som vi (alternativt helt ensam om det verkligen bara är hemma hos oss som det ser ut så här men okej jag är beredd på den förnedringen) samt att jag kan få råd, pepp, tips av alla era andra så att vi kan ta oss ut ur detta elände som det är att borsta tänderna nu för tiden.