Kan vi stanna till en stund och prata lite om det här med blyga och försiktiga barn, eller snarare, hela omvärldens behov att att kommentera och påpeka om ett barn är blygt eller försiktigt? Kan inte alla bara sluta att göra det. Bara sluta. För jag kommer snart att trilla omkull om detta ska fortsätta.
Vi har nämligen ett barn av varje sort kan man säga. En som är framåt och utåtriktad och en som inte är det. Och tittar jag tillbaka så har det alltid sett ut så. Det föddes såna. Skillnaden är att det ena beteendet premieras och det andra tycks det finnas en massa synpunkter och åsikter om.
Men jag ser det inte nödvändigtvis som att Greta är blyg och försiktig. Jag uppfattar det mer som att Greta har integritet och att hon betraktar och iakttar sin omvärld innan hon omfamnar den. Framför allt är hon som hon är. Hon är en katt där Olof är en hund om ni förstår djurliknelsen (som är förbluffande träffande när jag tänker på det). Vissa dagar kanske jag kallar henne för en natural born skeptiker, andra dagar något annat men allra oftast är detta något som jag inte funderar något närmare på. Om det inte vore för att alla, prickarns ALLA, ska kommentera hennes framtoning. "Hon är försiktig hon va?""Är hon lite blyg?""Hon verkar vara lite osäker?""Hon vill vara med mamma hon." Och alla dessa frågor och påståenden och beskrivningar av henne som har ökat med tiden och hennes ålder urholkar mig och håller på att göra mig lite tokig faktiskt.
För det är som att det inte är riktigt bra att hon är sån. Som att det där är något som hon borde öva bort och bli lite mer jädra härlig och öppen. Kan hon inte bara vara lite mer glad? Lite mer självsäker? Men det ÄR hon ju. Hon är den gladaste jag kan tänka mig. Och hon har en självkänsla som är avundsvärd. Det är bara det att hon inte bjuder in alla till sin sfär. Hon vill göra saker i sin takt och det är inte något man kan, eller bör, skynda på.
Och jag märker att det här med blyga barn är något som man som förälder försöker skyla över. Till exempel händer det ofta i sandlådor och på lekplatser att föräldrar pushar sina barn att hälsa fast de inte vill. Jag har själv hört mig säga saker om Gretas buttra uppsyn som för att förekomma och för att slippa höra en utvärdering av hennes sätt att vara. Men det har jag slutat med. Eller, jag försöker i alla fall. Istället säger jag ingenting utan låter påståendet falla platt till backen (där jag mentalt mosar den med klacken som en fimp) eller så säger jag att "nja, jag uppfattar det mer som att hon har integritet och det är jag stolt över".
För det är jag. Jag är så rasande stolt över min dotter. Och ändå. Alla dessa små små kommentarer och, förmodar jag; omedvetna saker som sägs för att rätta in oss alla, även de minsta barnen, i ett led. Jag hade inte en aning hur utmattande det skulle vara.
Men mest av allt: Min lilla Greta är en underbar liten varelse. Kan vi inte bara låta henne få vara precis så som hon är. Snälla.
Vi har nämligen ett barn av varje sort kan man säga. En som är framåt och utåtriktad och en som inte är det. Och tittar jag tillbaka så har det alltid sett ut så. Det föddes såna. Skillnaden är att det ena beteendet premieras och det andra tycks det finnas en massa synpunkter och åsikter om.
Men jag ser det inte nödvändigtvis som att Greta är blyg och försiktig. Jag uppfattar det mer som att Greta har integritet och att hon betraktar och iakttar sin omvärld innan hon omfamnar den. Framför allt är hon som hon är. Hon är en katt där Olof är en hund om ni förstår djurliknelsen (som är förbluffande träffande när jag tänker på det). Vissa dagar kanske jag kallar henne för en natural born skeptiker, andra dagar något annat men allra oftast är detta något som jag inte funderar något närmare på. Om det inte vore för att alla, prickarns ALLA, ska kommentera hennes framtoning. "Hon är försiktig hon va?""Är hon lite blyg?""Hon verkar vara lite osäker?""Hon vill vara med mamma hon." Och alla dessa frågor och påståenden och beskrivningar av henne som har ökat med tiden och hennes ålder urholkar mig och håller på att göra mig lite tokig faktiskt.
För det är som att det inte är riktigt bra att hon är sån. Som att det där är något som hon borde öva bort och bli lite mer jädra härlig och öppen. Kan hon inte bara vara lite mer glad? Lite mer självsäker? Men det ÄR hon ju. Hon är den gladaste jag kan tänka mig. Och hon har en självkänsla som är avundsvärd. Det är bara det att hon inte bjuder in alla till sin sfär. Hon vill göra saker i sin takt och det är inte något man kan, eller bör, skynda på.
Och jag märker att det här med blyga barn är något som man som förälder försöker skyla över. Till exempel händer det ofta i sandlådor och på lekplatser att föräldrar pushar sina barn att hälsa fast de inte vill. Jag har själv hört mig säga saker om Gretas buttra uppsyn som för att förekomma och för att slippa höra en utvärdering av hennes sätt att vara. Men det har jag slutat med. Eller, jag försöker i alla fall. Istället säger jag ingenting utan låter påståendet falla platt till backen (där jag mentalt mosar den med klacken som en fimp) eller så säger jag att "nja, jag uppfattar det mer som att hon har integritet och det är jag stolt över".
För det är jag. Jag är så rasande stolt över min dotter. Och ändå. Alla dessa små små kommentarer och, förmodar jag; omedvetna saker som sägs för att rätta in oss alla, även de minsta barnen, i ett led. Jag hade inte en aning hur utmattande det skulle vara.
Men mest av allt: Min lilla Greta är en underbar liten varelse. Kan vi inte bara låta henne få vara precis så som hon är. Snälla.