Här om dagen, det kan mycket väl ha varit i fredags, åkte vi hem till min faster. Hon är också barnens gudmor. En av dom vill säga.
Hemma hos henne finns det så mycket saker att titta på. Små bilar.
Den vackra utsikten från hennes fönster.
Och så var det ju något annat som vi också behövde förhålla oss till ... samt spana på ... gärna på avstånd.
Nämligen denna gulliga! Sigge som kanske några av er minns? Min älskling Sixten.
Olof hade inte några problem med transformeringen från bild till verklighet. Katter är lika härliga på vilket sätt de än presenteras.
Greta var inte riktigt lika övertygad. Nej, katter gör sig nog bäst på bild.
Nej, då var det bättre att hänga i köket och äta frukt och våfflor.
Det tyckte vi alla!
Efter fikat var det så återigen dags att hålla koll. Fingrarna pekar ut var mamman respektive pappan är.
Och så den där himla kattrackaren då.
Olof beskådade allt och åt lite våfflor på ett världsvant vis i soffan.
Sedan, ett sista gull med Sigge som ju faktiskt är världens gulligaste katt.
För att till sist klä på oss och åka hem igen.
Och det här: att vi nu har två så stora barn att vi kan gå och hålla dem i handen på en liten promenad. Så stort och härligt att mitt hjärta nästan spricker. Åh, vilken fin dag det där var. Megafin.
