Vi har haft lite roligt åt de där fågelskådarna som blev uppjagade på ett berg av några ilskna kor i ett naturreservat här om dagen. De som vi hörde om på nyheterna som ringde polisen eftersom de här korna, och uppenbarligen en särskild ko, hade attackerat och stångat dom och vägrat ge sig. Jag förstår naturligtvis det obehagliga i situationen men det finns onekligen något oerhört festligt i hela det här scenariot. Hur jag ser grönskande ängar, ett moln som sakta glider förbi och så dessa två ornitologer som spanar efter ett litet kvitter när idyllen plötsligt bryts av några skenande helt vansinniga kossor. Hur allt det härliga är som bortblåst och på toppen på ett berg står istället de två människorna och darrar och finner ingen annan råd än att ringa polisen.
I dagens tidning står det en liten notis om det hela. Tydligen har ännu en person, den här gången en joggare, jagats av den ilskna komoben. Ägaren till korna berättar att det var en enskild ko som ställde till problemen. Och nu är den kon avlivad. Problemet är med andra ord löst. I alla fall för naturreservatets fågelskådare och joggare som nu kan pyssla på med sina saker i lugn och ro utan risk att få hjärtat i halsgropen mitt i allt fågelkvitter.
Så läser jag vidare och får då veta vad det var som satte igång hela det här jagandet och attackerandet. Det var en ko med ovanligt starka moderskänslor för sin kalv som orsakade problemen. Så står det i tidningen och plötsligt är den här nyheten inte så rolig lägre. Kanske beror det på att jag själv är mamma nu och vet med vilken kraft beskyddarinstinkten kan drabba en. Eller så är medlidandet jag känner bara allmänmänskligt? Hur som helst så sitter vi nu med en nyhet där en kalv inte längre har en mor. Och jag vet att det är, var, en ko det handlade om. Men ändå fylls mitt bröst av sorg och ögonen av tårar denna annars så fina lördag.
I dagens tidning står det en liten notis om det hela. Tydligen har ännu en person, den här gången en joggare, jagats av den ilskna komoben. Ägaren till korna berättar att det var en enskild ko som ställde till problemen. Och nu är den kon avlivad. Problemet är med andra ord löst. I alla fall för naturreservatets fågelskådare och joggare som nu kan pyssla på med sina saker i lugn och ro utan risk att få hjärtat i halsgropen mitt i allt fågelkvitter.
Så läser jag vidare och får då veta vad det var som satte igång hela det här jagandet och attackerandet. Det var en ko med ovanligt starka moderskänslor för sin kalv som orsakade problemen. Så står det i tidningen och plötsligt är den här nyheten inte så rolig lägre. Kanske beror det på att jag själv är mamma nu och vet med vilken kraft beskyddarinstinkten kan drabba en. Eller så är medlidandet jag känner bara allmänmänskligt? Hur som helst så sitter vi nu med en nyhet där en kalv inte längre har en mor. Och jag vet att det är, var, en ko det handlade om. Men ändå fylls mitt bröst av sorg och ögonen av tårar denna annars så fina lördag.