Vi är i vår stuga i viken i den norra skärgården och det gör oss gott. Solen har skinit på oss under de senaste två dygnen och vi har levt största delen av tiden utomhus. Vi har gjort vårbruk och det skimrar i skiraste grönt här ute. I skogarna runt oss blommar vitsipporna så intensivt att vi blir bländade. Jag och barnen går runt på tomten och jag pekar ut pärlhyacinter, skilla och påskliljor för Olof och Greta. De svarar med att klämma sönder blommorna. Jag ställer mig frågande, blir till och med upprörd, över denna ursprungliga instinkt att förstöra det som är nytt och vackert. Var kommer den ifrån?
Samtidigt. Under helgen har vi har tagit ner två träd helt själva, jag och Ulf. De såg så små ut där de stod inklämda mellan björk och gran men efter fällning blev det tydligt att så inte var fallet. Det var två träd på säkert fyra meter vardera. Dubbelt så långa som Ulf och lite mer därtill. Hur länge hade de vuxit där? När vi gallrar bland sly och snårskog kommer tankarna om livet. Det vi tar bort kommer inte åter och det gör att jag klipper med varsamhet och stor ödmjukhet med min sekatör. Parallellt med tankarna om existensen, eller snarare avbrytandet av den, gör det här livet vi lever med trädgård och vild natur in på knuten att det blir så tydligt att vi får en ny chans varje vår. Ur det som är dött (eller tycks vara i alla fall) kommer nya skott och livet börjar åter igen.
Om kvällarna grillar vi och dricker små glas med calvados gjord på päron. Den väcker minnen av vår resa till Normandiet och Bretagne till liv. Det var där vi köpte den, i en liten butik i en by som jag inte minns namnet på nu. Tänk att det snart har gått tre år sedan vi var där? Längtan efter att resa river intensivt i mitt hjärta. Jag ser fram mot att upptäcka världen med Olof och Greta. Och i det lilla gör jag redan det. Vi går promenader till havet och vi går ut i skogen och Olof frågar vad allt är. Va e de? Va e de? Va e de? Vi svarar så gott vi orkar. Oftast är det stenar han pekar på så det är inte själva svaret som är svårt. Det är entusiasmen att svara på samma sak om och om och om igen som tryter. För gudars vad han älskar stenar. Att bära på. Peka på. Fråga om. Va e de? Det är en sten Olof.
Greta älskar ostar. På skärgårdshandeln i Gräddö plockade vi på oss en bit brie som visade sig vara helt perfekt mogen. Hon mmmmar och ler och visar tydligt hur hon njuter. Det är mitt gulligaste tror jag: hur hon kommer springandes som ett skott när vi säger att det är dags att äta en bit ost. Det gör vi efter varje måltid på helgerna. Det är en bra tradition.
Vi har inte några barnsängar framme än i stugan vilket gör nattningarna speciella. I vanliga fall lägger vi dom i deras sängar och sitter en stund intill medan vi sjunger godnattvisan. Nu ligger vi bredvid våra barn i sängarna för att de inte ska springa iväg och stunden innan de somnar vill jag aldrig glömma. Gretas små armar runt min nacke och små händer i mitt hår. Vi ligger med näsorna mot varandra för det är så hon vill ha det och jag älskar det. Att få andas in hennes små andetag som bär spår av äppeljuice och potatis och lök men mest av allt doftar den Greta. Min lilla Greta. Jag visste inte att det här var en sak att drömma om innan barnen kom till oss, men det är det.
Om aftonen sitter Olof i min famn och tittar på Pippi. Hela han doftar sol och skog och jag blir alldeles berusad. Det snurrar i min skalle och jag vill inte att det ska gå över. Jag vill ha den här varma känslan i mig hela resten av mitt liv.
Nu sitter jag vid elden. I grannhuset är det fest. Barnen sover och i köket diskar Ulf undan det sista efter middagen. Anstränger jag mig lite kan jag än höra någon fågel kvittra. Jag har det bra. Vi har det bra.
Samtidigt. Under helgen har vi har tagit ner två träd helt själva, jag och Ulf. De såg så små ut där de stod inklämda mellan björk och gran men efter fällning blev det tydligt att så inte var fallet. Det var två träd på säkert fyra meter vardera. Dubbelt så långa som Ulf och lite mer därtill. Hur länge hade de vuxit där? När vi gallrar bland sly och snårskog kommer tankarna om livet. Det vi tar bort kommer inte åter och det gör att jag klipper med varsamhet och stor ödmjukhet med min sekatör. Parallellt med tankarna om existensen, eller snarare avbrytandet av den, gör det här livet vi lever med trädgård och vild natur in på knuten att det blir så tydligt att vi får en ny chans varje vår. Ur det som är dött (eller tycks vara i alla fall) kommer nya skott och livet börjar åter igen.
Om kvällarna grillar vi och dricker små glas med calvados gjord på päron. Den väcker minnen av vår resa till Normandiet och Bretagne till liv. Det var där vi köpte den, i en liten butik i en by som jag inte minns namnet på nu. Tänk att det snart har gått tre år sedan vi var där? Längtan efter att resa river intensivt i mitt hjärta. Jag ser fram mot att upptäcka världen med Olof och Greta. Och i det lilla gör jag redan det. Vi går promenader till havet och vi går ut i skogen och Olof frågar vad allt är. Va e de? Va e de? Va e de? Vi svarar så gott vi orkar. Oftast är det stenar han pekar på så det är inte själva svaret som är svårt. Det är entusiasmen att svara på samma sak om och om och om igen som tryter. För gudars vad han älskar stenar. Att bära på. Peka på. Fråga om. Va e de? Det är en sten Olof.
Greta älskar ostar. På skärgårdshandeln i Gräddö plockade vi på oss en bit brie som visade sig vara helt perfekt mogen. Hon mmmmar och ler och visar tydligt hur hon njuter. Det är mitt gulligaste tror jag: hur hon kommer springandes som ett skott när vi säger att det är dags att äta en bit ost. Det gör vi efter varje måltid på helgerna. Det är en bra tradition.
Vi har inte några barnsängar framme än i stugan vilket gör nattningarna speciella. I vanliga fall lägger vi dom i deras sängar och sitter en stund intill medan vi sjunger godnattvisan. Nu ligger vi bredvid våra barn i sängarna för att de inte ska springa iväg och stunden innan de somnar vill jag aldrig glömma. Gretas små armar runt min nacke och små händer i mitt hår. Vi ligger med näsorna mot varandra för det är så hon vill ha det och jag älskar det. Att få andas in hennes små andetag som bär spår av äppeljuice och potatis och lök men mest av allt doftar den Greta. Min lilla Greta. Jag visste inte att det här var en sak att drömma om innan barnen kom till oss, men det är det.
Om aftonen sitter Olof i min famn och tittar på Pippi. Hela han doftar sol och skog och jag blir alldeles berusad. Det snurrar i min skalle och jag vill inte att det ska gå över. Jag vill ha den här varma känslan i mig hela resten av mitt liv.
Nu sitter jag vid elden. I grannhuset är det fest. Barnen sover och i köket diskar Ulf undan det sista efter middagen. Anstränger jag mig lite kan jag än höra någon fågel kvittra. Jag har det bra. Vi har det bra.