Det är fredagskväll och jag tänker på träd. Det är lätt att göra det när man är i viken. På vår tomt växer enorma granar och tallar och björkar och det här är inte klokt egentligen: men dom är mina. Om man nu kan äga ett träd? Det kittlar mig att tänka på hur det måste ha sett ut här för fyrtio år sedan då de vi köpte huset av byggde det. Hur många meter växer en tall på fyrtio år? Jag har inte en aning. Men när vi rensar bland sly och skott tänker jag på de träd som de aldrig kommer att få bli. Då sticker det i mig. För jag kan relatera till såna sorgliga avslut.
Jag läser Christel Kvants bok om träd. Hon älskar träd och det gör jag också. Vem gör inte det? Vi har nog alla ett eller ett par träd som vi tänker på som våra. Den där björken utanför min förskola där jag och Maria Bergström klättrade upp i och bestämde vem av som skulle vara kär i vilken kille. Eller den där fantastiska kastanjen som gav namn åt vår förra bostadsrättsförening. Och granen! Den första lilla spretiga julgranen som jag och Ulf högg på vår tomt här i Hummelviken för att ta med oss hem till vår våning i stan.
Just nu är det en tall och en björk som har mig lindade runt sina stammar. Den ena, tallen, är så ofattbart ståtlig där den står på vår grannes tomt. Det enda träd som är något lite längre är en björk på vår baksida. Att de bara fortsätter att växa? Min hjärna klarar inte av att omfamna dessa tankar. Hur höga kan de bli?
Christel skriver om eken, om Kvilleken som är Sveriges och antagligen Europas största ek, i stamstorlek räknad. Den är över tusen år och har ett omfång på 14 meter. Den stod där när det var vikingatid i Sverige, fem hundra år innan Gustav Vasa blev kung. Runstenar, kyrkor, pyramider och palats – denna ek har levt hela den tiden, och den lever fortfarande. Det är en insikt som skakar om.
Ändå är de inte vanliga, de gamla träden, och det är inte i skogen vi hittar dem skriver Christel. För i vår tid är skogarna som åkrar; de odlas och skördas om än i långsammare cykler. De gamla träden finner vi istället vid gårdarna, vid vägarna och vägskälen: vid platser där människor samlas. Det kan till och med vara lättare att finna gamla träd i staden eftersom de där fått en position där de blir sedda och älskade av de människor som lever kring dem, vilket är det starkaste skydd ett träd kan få. Så skriver hon i sin bok.
Och jag tänker på hur jag älskar våra träd. Hur deras vajande kronor ger mig ro. Beslut har fattats: Jag ska skydda och vårda dessa träd som är mina. Det svär jag på.
Jag läser Christel Kvants bok om träd. Hon älskar träd och det gör jag också. Vem gör inte det? Vi har nog alla ett eller ett par träd som vi tänker på som våra. Den där björken utanför min förskola där jag och Maria Bergström klättrade upp i och bestämde vem av som skulle vara kär i vilken kille. Eller den där fantastiska kastanjen som gav namn åt vår förra bostadsrättsförening. Och granen! Den första lilla spretiga julgranen som jag och Ulf högg på vår tomt här i Hummelviken för att ta med oss hem till vår våning i stan.
Just nu är det en tall och en björk som har mig lindade runt sina stammar. Den ena, tallen, är så ofattbart ståtlig där den står på vår grannes tomt. Det enda träd som är något lite längre är en björk på vår baksida. Att de bara fortsätter att växa? Min hjärna klarar inte av att omfamna dessa tankar. Hur höga kan de bli?
Christel skriver om eken, om Kvilleken som är Sveriges och antagligen Europas största ek, i stamstorlek räknad. Den är över tusen år och har ett omfång på 14 meter. Den stod där när det var vikingatid i Sverige, fem hundra år innan Gustav Vasa blev kung. Runstenar, kyrkor, pyramider och palats – denna ek har levt hela den tiden, och den lever fortfarande. Det är en insikt som skakar om.
Ändå är de inte vanliga, de gamla träden, och det är inte i skogen vi hittar dem skriver Christel. För i vår tid är skogarna som åkrar; de odlas och skördas om än i långsammare cykler. De gamla träden finner vi istället vid gårdarna, vid vägarna och vägskälen: vid platser där människor samlas. Det kan till och med vara lättare att finna gamla träd i staden eftersom de där fått en position där de blir sedda och älskade av de människor som lever kring dem, vilket är det starkaste skydd ett träd kan få. Så skriver hon i sin bok.
Och jag tänker på hur jag älskar våra träd. Hur deras vajande kronor ger mig ro. Beslut har fattats: Jag ska skydda och vårda dessa träd som är mina. Det svär jag på.