Jag vet inte vad det gör med människan. Att alltid, ständigt, ha en annan individ så tätt intill sin sida? Men jag tänker på vad en man sa till mig en dag när jag var ute och promenerade med Olof och Greta. Han kom upp till oss vid vagnen och frågade sådär som så många gör; om barnen var tvillingar? När jag svarade ja berättade han att han också var tvilling. Att han hade en bror och att de nu var femtiofem och fortfarande stod varandra nära. När jag frågade hur det var att vara tvilling blev hans ögon mjuka och glada av ... var det kärlek? Sen svarade han att han inte visste något annat. Han sa att han inte visste hur världen skulle se ut utan hans bror vid sin sida. Han hade ju alltid funnits där. Allt jag känner till om livet har jag lärt mig med min bror, sa han.
Den här mannen utstrålade en sån trygghet och tillit att jag blir tårögd vid minnet. Att Olof och Greta alltid kommer att ha varandra är en gåva. Och det bästa av allt är att jag och Ulf också får vara med på deras resa. När de ser och upptäcker världen tillsammans.