Vi blev kvar hos mina föräldrar. När sommarvärmen väl kom ville vi inte lämna den så vi bokade om Köpenhamnsresan till augusti istället. Köpenhamn finns kvar, inte sant? Med värmen vet man inte så noga så det är bäst att passa på och det gör vi. Vi har det så himla bra. Idag åkte jag, Ulf och Oggi iväg till en gård någon mil bort och köpte lamm till kvällens middag och ägg till frukosten imorgon. När vi var där tittade vi på kor, grisar och hönor och Olof och Greta hälsade på dom med att muuua, grymta och kackla. Ute på en åker hade de som äger gården ställt upp en enorm bild av en tjur som man kunde kasta prick på. Olof sprang ut så fort han kunde verkade det som. lutade sig fram och med ett högt mmmm:ande kramade han den. Så oemotståndligt gulligt. Sen fick han några elstötar av staketet in till kohagen och så var den friden över.
Annars är det fridfullt och enkelt livet just nu. Vi ligger på en filt i skuggan under björken och låter oss komma till ro av lövens sus. Vi går ner till havet och badar och det är oväntat varmt, och folk säger till varandra att det beror på pålandsvinden och jag nickar. För visst är det så. Vi slåss med bromsar och rensar ogräs och får mina föräldrar att rensa ut gamla saker som bara står och skräpar. Det finns ett överflöd av såna saker här kan man säga. Vi sätter upp tavlor och äter fantastiska middagar. Jag och Ulf ruzzlar (ett asgammalt mobilspel som är jeteroligt,"asgammalt", nåja det är två år sedan vi började spela det) och sedan jag läst ut Expeditionen av Bea Uusma har jag börjat läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och den är helt otrolig.
Nu ligger jag på mammas och pappas gamla soffa ute på altanen och hör hur någon sopar och hur jalusierna slår mot fönsterblecket i den ljumma kvällsbrisen. Här hemma i norr blir det aldrig riktigt mörkt om kvällarna vilket gör att alla rutiner är helt omöjliga att hålla ordning på. Barnen har svårt att somna om kvällarna: det finns ju så mycket spännande att upptäcka i den här delen av världen. Jag som alltid har tyckt att det varit något klaustrofobiskt med såna här villaområden som jag är uppväxt i börjar förstå både charmen och vinsterna med att bo så här. Varje dag springer Olof och Greta över till grannens gungställning och det dröjer sällan många minuter innan de får sällskap av minst ett par barn. Inte för att de är särskilt intresserade av något annat än själva gungorna men ändå.
Det var också något som ett par sa på bröllopet som jag var på i lördags som slog an något hos mig; de bor nu i ett liknande område som vi gör i Stockholm och de sa att det deppigaste med att bo i de här nybyggda områdena var att alla flyttar. Det var liksom inte lönt att börja gilla någon för så som de insett att rutinen var så kom barn nummer två och då blev lägenheten för liten och då flyttade alla till hus. Så de hade bestämt sig för att göra samma sak, flytta för att ge barnen och sig själva en möjlighet till kontinuitet i sina relationer. När de sa detta föll något på plats. Jag vill också ge mina barn den tryggheten att världen får vara sig lik från en dag till en annan. Och jag vill också bygga varaktiga relationer. Där jag förut varit rädd för att hamna med närgående knäppgökar ser jag nu möjligheten till vänskap och trygghet. Vi kommer inte flytta till Norrland, som paret jag pratade med på bröllopet skulle göra, men vi kommer att flytta till hus. Förr eller senare kommer det att bli så och det känns fint att ha kommit fram till det beslutet.
Nu ska jag slå Ulf i Ruzzle så jag måste gå. Varma sköna vindar smeker mina ben. Jag dricker hemmagjord apelsinsoda och livet är fint. Ultramegafint.
Annars är det fridfullt och enkelt livet just nu. Vi ligger på en filt i skuggan under björken och låter oss komma till ro av lövens sus. Vi går ner till havet och badar och det är oväntat varmt, och folk säger till varandra att det beror på pålandsvinden och jag nickar. För visst är det så. Vi slåss med bromsar och rensar ogräs och får mina föräldrar att rensa ut gamla saker som bara står och skräpar. Det finns ett överflöd av såna saker här kan man säga. Vi sätter upp tavlor och äter fantastiska middagar. Jag och Ulf ruzzlar (ett asgammalt mobilspel som är jeteroligt,"asgammalt", nåja det är två år sedan vi började spela det) och sedan jag läst ut Expeditionen av Bea Uusma har jag börjat läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg och den är helt otrolig.
Nu ligger jag på mammas och pappas gamla soffa ute på altanen och hör hur någon sopar och hur jalusierna slår mot fönsterblecket i den ljumma kvällsbrisen. Här hemma i norr blir det aldrig riktigt mörkt om kvällarna vilket gör att alla rutiner är helt omöjliga att hålla ordning på. Barnen har svårt att somna om kvällarna: det finns ju så mycket spännande att upptäcka i den här delen av världen. Jag som alltid har tyckt att det varit något klaustrofobiskt med såna här villaområden som jag är uppväxt i börjar förstå både charmen och vinsterna med att bo så här. Varje dag springer Olof och Greta över till grannens gungställning och det dröjer sällan många minuter innan de får sällskap av minst ett par barn. Inte för att de är särskilt intresserade av något annat än själva gungorna men ändå.
Det var också något som ett par sa på bröllopet som jag var på i lördags som slog an något hos mig; de bor nu i ett liknande område som vi gör i Stockholm och de sa att det deppigaste med att bo i de här nybyggda områdena var att alla flyttar. Det var liksom inte lönt att börja gilla någon för så som de insett att rutinen var så kom barn nummer två och då blev lägenheten för liten och då flyttade alla till hus. Så de hade bestämt sig för att göra samma sak, flytta för att ge barnen och sig själva en möjlighet till kontinuitet i sina relationer. När de sa detta föll något på plats. Jag vill också ge mina barn den tryggheten att världen får vara sig lik från en dag till en annan. Och jag vill också bygga varaktiga relationer. Där jag förut varit rädd för att hamna med närgående knäppgökar ser jag nu möjligheten till vänskap och trygghet. Vi kommer inte flytta till Norrland, som paret jag pratade med på bröllopet skulle göra, men vi kommer att flytta till hus. Förr eller senare kommer det att bli så och det känns fint att ha kommit fram till det beslutet.
Nu ska jag slå Ulf i Ruzzle så jag måste gå. Varma sköna vindar smeker mina ben. Jag dricker hemmagjord apelsinsoda och livet är fint. Ultramegafint.