Hurra för att gå på fest! Bu för att inte tänka på morgondagen.

Så vi var på fest igår jag och Ulf. Det var vår vän Jon som fyllde 40 och vi hade för första gången barnvakt för att kunna gå tillsammans på fest. Min syster kom hit och var med Olof och Greta medan de sov och jag och Ulf var på fin restaurang och drack prosecco som om det inte fanns någon morgondag men gissa vad? Det fanns det. Klockan noll sex tjugo startade den då jag vackert fick kliva upp med Greta. Eller vackert och vackert, det fanns inget som var tjusigt med den där upplevelsen.

Klipp till fem timmar tidigare: jag och Ulf sitter på McD på Hornsgatan och trycker i oss var sitt Big Mac-meal och "pratar" om "något viktigt". Jag vet, på riktigt, inte när det hände senast? Fyra år sedan? Fem? Vet inte. Det fanns ett visst nostalgiskt skimmer över det hela, att vi två tillsammans fick ramla gatan fram och fylleäta en burgare men mest av allt kändes det ovärdigt. Det är så tydligt att vi har lämnat den där tiden bakom oss. Men jag gissar att vi rumlade ner i den där fällan som så många andra småbarnsföräldrar gjort innan oss. Ni vet hur det kan bli: en pappa som inte sovit på cirka ett år och heller inte druckit särdeles mycket vin tror att han är samma partyperson som innan barnet. Ett par tre glas senare sitter han och sover i en fåtölj och alla andra på festen är eniga om att bara låta honom sova. Nu blev det inte så för oss alls igår men tendenserna fanns där.

Nåja. Man lär sig alltid något. Nästa 40-årsfest (som går av stapeln om två veckor åherregud) kommer vi att ha barnvakt igen, men den här gången kommer den (som är min mamma) även vara kvar dagen efter. Känslan idag är stark: Det är egentligen då man behöver den där barnvakten som mest.

Allt som allt. Ändå värt det. För roliga fester alltså: vad man känner livet i sig då. Vad man känner livet i sig.

På bilden: Ulf, Sofia, Chricke, Jon och hans syster Erika.