Upplägget på vår förskola är sådan som den ser ut på ganska många andra ställen nu för tiden. Man är med barnen i tre dagar hela tiden och sedan, på den fjärde dagen, lämnar man och håller sig i närheten för att vara beredd om allt skulle kasa av banan.
Den första dagen var jag och Ulf med tillsammans och allt gick bra som ni vet. Den andra var bara Ulf med och då gick allt till och med lite bättre. Den tredje dagen var lite speciell eftersom det var Oggis födelsedag. Den dagen satte jag mig själv främst och följde med till förskolan igen. Det gjorde jag av två skäl: jag ville vara med dom på deras tvåårsdag men jag ville också se hur en förmiddag på förskolan ser ut när de är inomhus (på vår första dag var vi ute hela dagen förutom under lunchen). Det är då de har sitt Montessoripass och jag ville se med egna ögon vad det innebär. För Olofs och Gretas del hade det nog varit bättre om jag inte hade varit med. Den nedtrappning som vi inlett blev avbruten och det märktes på dem att det blev stökigt att jag var med. Så här i efterhand känner jag ändå att jag inte hade velat göra det här på något annat sätt men jag är medveten om att valet var själviskt och för mitt – inte barnens – bästa. Men så här: att skola in barn på en förskola handlar nästan lika mycket om föräldrarna också. Vi måste känna oss trygga och säkra och det gör jag nu. Jag känner mig urtrygg och ursäker på vår förskola och att Olof och Greta kommer att få en helt fantastisk tid hos dem.
Den fjärde dagen, som var igår, så lämnade Ulf barnen efter cirka en timme på förskolan och sedan var de där själva hela dagen. Då och då fick vi sms från pedagogerna som skrev saker som "Hej, allt går finfint. Barnen är glada och nöjda och jobbar på." eller "Nu sover båda!!". Alltså. Alltså! Att ha en förskola med personal som fattar hur viktigt det är för mig att få såna här meddelanden. Jag blir alldeles knäsvag.
Nu är det helg och vi pratar om att vi är lediga från jobbet allesammans och att det är fint att vi får så mycket tid ihop. Barnen nickar och det är så stort det här att vi kommunicerar nu (även om Oggi inte pratar något värst). På måndag är det förskola och jobb igen och vi har bestämt att Ulf ska fortsätta att lämna åtminstone en vecka till. Att skapa rutiner och att låta allt vara på samma sätt ett tag tror vi båda två är bra och här är det barnen vi tänker på först och främst. Sådär som vi vill att det ska vara.
Den första dagen var jag och Ulf med tillsammans och allt gick bra som ni vet. Den andra var bara Ulf med och då gick allt till och med lite bättre. Den tredje dagen var lite speciell eftersom det var Oggis födelsedag. Den dagen satte jag mig själv främst och följde med till förskolan igen. Det gjorde jag av två skäl: jag ville vara med dom på deras tvåårsdag men jag ville också se hur en förmiddag på förskolan ser ut när de är inomhus (på vår första dag var vi ute hela dagen förutom under lunchen). Det är då de har sitt Montessoripass och jag ville se med egna ögon vad det innebär. För Olofs och Gretas del hade det nog varit bättre om jag inte hade varit med. Den nedtrappning som vi inlett blev avbruten och det märktes på dem att det blev stökigt att jag var med. Så här i efterhand känner jag ändå att jag inte hade velat göra det här på något annat sätt men jag är medveten om att valet var själviskt och för mitt – inte barnens – bästa. Men så här: att skola in barn på en förskola handlar nästan lika mycket om föräldrarna också. Vi måste känna oss trygga och säkra och det gör jag nu. Jag känner mig urtrygg och ursäker på vår förskola och att Olof och Greta kommer att få en helt fantastisk tid hos dem.
Den fjärde dagen, som var igår, så lämnade Ulf barnen efter cirka en timme på förskolan och sedan var de där själva hela dagen. Då och då fick vi sms från pedagogerna som skrev saker som "Hej, allt går finfint. Barnen är glada och nöjda och jobbar på." eller "Nu sover båda!!". Alltså. Alltså! Att ha en förskola med personal som fattar hur viktigt det är för mig att få såna här meddelanden. Jag blir alldeles knäsvag.
Nu är det helg och vi pratar om att vi är lediga från jobbet allesammans och att det är fint att vi får så mycket tid ihop. Barnen nickar och det är så stort det här att vi kommunicerar nu (även om Oggi inte pratar något värst). På måndag är det förskola och jobb igen och vi har bestämt att Ulf ska fortsätta att lämna åtminstone en vecka till. Att skapa rutiner och att låta allt vara på samma sätt ett tag tror vi båda två är bra och här är det barnen vi tänker på först och främst. Sådär som vi vill att det ska vara.