Det är något med hav och solnedgång som är mjukgörande för själen, tycker ni inte? I lördags när vi åkte ut till vår stuga i norra skärgården gick vi ner till vår lilla badvik efter middagen.
Och det visade sig att det pågick en smått sensationell kväll där nere och jag fick hålla tag om bröstet för att inte hjärtat skulle slita sig loss och galoppera iväg. Barnen levde ut sina känslor och slängde av sig sina skor, strumpor och byxor och gick ut i viken.
![]()
Och kvällsljuset va, kvällsljuset var helt magiskt.
Det var inte några direkta badtemperaturer i havet men varken Olof eller Greta verkade bry sig det minsta om detta.
Jag och Ulf satt på en bänk och pratade om att det också är något alldeles särskilt med eftersäsongerna. När stuggästerna åkt hem och badviken ligger tom och stilla.
Utomskärs tornade molnen upp sig. Och allt var så stilla och fridfullt. Allt, ända tills ...
Ända tills att det ena barnen plurrade. Harmoni byttes till skrik och gråt eftersom det nu stod utom tvekan för oss alla att det
inte var några badtemperaturer att tala om.
Nåja, inget som det inte gick att ordna med.
Efter ett ombyte till mammans tröja så stod de där igen, i vattenbrynet, våra barn och allt var magiskt.
Ända fram tills dess att tvilling ett plurrade
igen och vi fick se oss besegrade och gå hem till stugan och brasan och soffan igen.
