Det är som att Olof har glömt bort hur man somnar. I alla fall på kvällen. Han har inga svårigheter att somna på dagarna men på kvällarna. Herregud! Sedan vi bytte ut barnens sängar till riktiga vanliga sängar har nattingsrutinerna ändrats. Borta är den där möjligheten att lägga dem i deras sängar, säga "god natt" och sedan gå ut ur deras rum. Nu ligger vi bredvid våra lejonungar varje kväll och ska jag vara ärlig så är det inte bara segt utan ganska så mysigt också: När Greta trasslar in sina små händer och armar i mitt hår och suckar djupt, säger "umhum" och nickar när jag viskar att jag älskar henne. Då är livet bra fint.
Men.
Nackdelen är att jag nästan alltid somnar under de här rekordnattningarna som oftast pågår i minst en timme. Eller, det är svårt att veta hur lång tid det tar för henne att somna eftersom jag också sover själv. Hur som helst så gör det här att kvällarna blir urstökiga och jag får svårt att somna när det är dags för mig att sova vilket gör att jag sover för lite om nätterna vilket gör att jag blir tröttare än någonsin igen om dagarna. Dålig cykel. Samma saker händer för Ulf varje kväll men med skillnaden att Olof inte somnar någon gång. Ibland byter vi men det blir samma sak. Han bara somnar inte han vår lille Olof. Snittet nu ligger på två timmar. Varje kväll! Yikes.
Vi hade ett familjeråd igår jag och Ulf. En god stund lades på att prata om, bolla lösningar för, nattningsproblemen. Lösningen just nu (efter att ha provat "allt") ser ut som sådan att vi ska se på den här perioden i vårt liv som den då vi inte hade några kvällar samt gick och la oss 21.30 Det är liksom det enda vi kan göra. Att tvinga barnen att somna enklare, snabbare, smidigare, fungerar inte.
Och det här är bara en fas. Det är sådant vi säger till varandra och oss själva. Den kan rimligen inte hålla på så här hur länge som helst. Och någonstans vet jag ju att jag kommer att sakna allt det här den dagen då det försvinner. Eller, kanske inte prick den dagen, men sen. Sen kommer jag att titta tillbaka på den här tiden då vi somnade bredvid våra barn varje kväll vid halv åtta, rumlade ut ur barnens rum bara för att typ gå och lägga oss i vårt sovrum vid halv tio – jag kommer att titta tillbaka på den tiden med stor ömhet.
Just nu behöver barnen oss på det här viset och då får vi försöka ta oss den tiden. Det blir så mycket enklare om vi klarar av att tänka så. Men det är det inte, enkelt alltså. Vi får helt enkelt bara kämpa på.
Men.
Nackdelen är att jag nästan alltid somnar under de här rekordnattningarna som oftast pågår i minst en timme. Eller, det är svårt att veta hur lång tid det tar för henne att somna eftersom jag också sover själv. Hur som helst så gör det här att kvällarna blir urstökiga och jag får svårt att somna när det är dags för mig att sova vilket gör att jag sover för lite om nätterna vilket gör att jag blir tröttare än någonsin igen om dagarna. Dålig cykel. Samma saker händer för Ulf varje kväll men med skillnaden att Olof inte somnar någon gång. Ibland byter vi men det blir samma sak. Han bara somnar inte han vår lille Olof. Snittet nu ligger på två timmar. Varje kväll! Yikes.
Vi hade ett familjeråd igår jag och Ulf. En god stund lades på att prata om, bolla lösningar för, nattningsproblemen. Lösningen just nu (efter att ha provat "allt") ser ut som sådan att vi ska se på den här perioden i vårt liv som den då vi inte hade några kvällar samt gick och la oss 21.30 Det är liksom det enda vi kan göra. Att tvinga barnen att somna enklare, snabbare, smidigare, fungerar inte.
Och det här är bara en fas. Det är sådant vi säger till varandra och oss själva. Den kan rimligen inte hålla på så här hur länge som helst. Och någonstans vet jag ju att jag kommer att sakna allt det här den dagen då det försvinner. Eller, kanske inte prick den dagen, men sen. Sen kommer jag att titta tillbaka på den här tiden då vi somnade bredvid våra barn varje kväll vid halv åtta, rumlade ut ur barnens rum bara för att typ gå och lägga oss i vårt sovrum vid halv tio – jag kommer att titta tillbaka på den tiden med stor ömhet.
Just nu behöver barnen oss på det här viset och då får vi försöka ta oss den tiden. Det blir så mycket enklare om vi klarar av att tänka så. Men det är det inte, enkelt alltså. Vi får helt enkelt bara kämpa på.