Så idag gjorde jag skådespelardebut. Till det första avsnittet av vår serie som vi håller på att spela in just nu behövdes en sketch för att förklara en av delarna i förberedelserna. Temat skulle vara lite tv-shopaktigt och min kollega Markus skulle spela en säljare. Kul! Innan helgen kom det fram att det skulle behövas en person som kunde agera lärare och frågan ställdes till mig: kunde jag tänka mig att göra det? Utan att fundera något vidare sa jag "ja" och det var ju knäppt gjort för jag kan ungefär ingenting om att skådespela.
Under helgen förträngde jag allt detta men så vaknade jag i morse med en bestämd känsla av att något var fel. Just det ja. Skådespeleriet. Yikes! Under några timmar umgicks jag med tankar om att inte dyka upp, sjuka mig eller vad som helst men eftersom jag insåg att det inte fanns något direkt utrymme att dra sig ur så bestämde jag mig för att fejka och att lajva en person som 1. vet vad hon håller på med och 2. inte supersuger på saker hon tar sig för.
Reslutatet? Ågud. Hemskt genant. Men blottade jag dessa känslor? Icke! När vi fick se lite klipp från dagen sa jag saker som "åh, wow, kameran älskar verkligen mig" och sånt. Det var ingen annan som gjorde det så där tog jag mitt ansvar.
Håhåjaja. Så har man skådespelat i en sketch som kommer att sändas i TV då. Kan jag tänka mig att göra det igen? Ja, faktiskt. Det trodde jag inte. Ändå uppiggande vad det här livet har en förmåga att hitta på överraskningar för en med jämna mellanrum.
Under helgen förträngde jag allt detta men så vaknade jag i morse med en bestämd känsla av att något var fel. Just det ja. Skådespeleriet. Yikes! Under några timmar umgicks jag med tankar om att inte dyka upp, sjuka mig eller vad som helst men eftersom jag insåg att det inte fanns något direkt utrymme att dra sig ur så bestämde jag mig för att fejka och att lajva en person som 1. vet vad hon håller på med och 2. inte supersuger på saker hon tar sig för.
Reslutatet? Ågud. Hemskt genant. Men blottade jag dessa känslor? Icke! När vi fick se lite klipp från dagen sa jag saker som "åh, wow, kameran älskar verkligen mig" och sånt. Det var ingen annan som gjorde det så där tog jag mitt ansvar.
Håhåjaja. Så har man skådespelat i en sketch som kommer att sändas i TV då. Kan jag tänka mig att göra det igen? Ja, faktiskt. Det trodde jag inte. Ändå uppiggande vad det här livet har en förmåga att hitta på överraskningar för en med jämna mellanrum.