Har ni sett det här fina som pågår på nätet och i några träd runt om i landet? Jag har nu suttit en god stund denna regniga alla helgons dag som vi har här i Stockholm och bölat mig igen om alla vackra ord som skrivits av människor som lever med sorg och saknad. Just en sån här dag blir påminnelsen om alla som vi älskat och som inte längre finns med oss starkare och större. I alla fall för mig. Och det är fint. För mig är det viktigt att ge utrymme att känna sorg och saknad för det är också en del av vem jag är. Vilka vi alla är. Att det då finns en plats på nätet dit vi kan vända oss för att tända ett ljus, skriva en bön och dela allt detta tunga med andra är så vackert att jag inte riktigt mäktar med att formulera alla mina känslor runt det. Det bara känns så väldigt mycket i hela hjärtat mitt.
Och det kanske är lite knäppt detta, men just idag har jag en sån stark önskan om att göra något fysiskt av alla dessa känslor. Jag vill verkligen gå till en kyrkogård, besöka en kyrka, tända ett ljus och minnas. För att på så sätt kanske finna friden mitt i all min saknad? För även om livet går vidare så går sorgen aldrig riktigt över. Det är heller inte meningen. Personer jag älskat finns inte längre ett telefonsamtal bort och det gör ont.
Att tända ett ljus blir så symboliskt. Jag får en stund av stillhet att tänka på alla de som jag saknar. Jag fylls av minnen och påminns om att de faktiskt alltid finns med mig. I mitt hjärta är de alltid med mig. Ljuset jag tänder står också för tacksamhet. Över allt det jag har och allt det som jag svär på att vårda ömt tills dess att mitt hjärta slutar slå. Vi får aldrig sluta vara rädda om varandra. Aldrig någonsin.
Under allhelgonahelgen och två veckor framåt kommer stora ljusinstallationer som består av hundratals lampor som hängs upp i stora träd tändas på fyra kyrkogårdar i Sverige, i Helsingborg, Östersund, Karlstad och Stockholm. Lamporna tänds när vi som besökare tänder ett digitalt ljus på bönewebben. Det har jag gjort nu idag och det känns mycket fint.
Och det kanske är lite knäppt detta, men just idag har jag en sån stark önskan om att göra något fysiskt av alla dessa känslor. Jag vill verkligen gå till en kyrkogård, besöka en kyrka, tända ett ljus och minnas. För att på så sätt kanske finna friden mitt i all min saknad? För även om livet går vidare så går sorgen aldrig riktigt över. Det är heller inte meningen. Personer jag älskat finns inte längre ett telefonsamtal bort och det gör ont.
Att tända ett ljus blir så symboliskt. Jag får en stund av stillhet att tänka på alla de som jag saknar. Jag fylls av minnen och påminns om att de faktiskt alltid finns med mig. I mitt hjärta är de alltid med mig. Ljuset jag tänder står också för tacksamhet. Över allt det jag har och allt det som jag svär på att vårda ömt tills dess att mitt hjärta slutar slå. Vi får aldrig sluta vara rädda om varandra. Aldrig någonsin.
Under allhelgonahelgen och två veckor framåt kommer stora ljusinstallationer som består av hundratals lampor som hängs upp i stora träd tändas på fyra kyrkogårdar i Sverige, i Helsingborg, Östersund, Karlstad och Stockholm. Lamporna tänds när vi som besökare tänder ett digitalt ljus på bönewebben. Det har jag gjort nu idag och det känns mycket fint.