Jag tror att jag håller på att bli galen, jo, lite jag svär. Att inte veta när nästa stund där jag får vara bara jag sliter mig i bitar. Jag förstod ju att det skulle vara svårt att få ihop livet med jobb och familj men att det skulle vara slitsamt på den här nivån klarade min hjärna inte av att föreställa sig. Särskilt inte när man har så mycket att göra på jobbet som jag har nu. Jag tror att jag aldrig har haft ett jobb med så MYCKET jobb hela himla tiden som jag har nu. Sedan är det detta att barnen har gått in i en ny fas. En fas där de inte borde sova så mycket om dagarna, och oftast inte heller gör det på våra lediga dagar. När Olof och Greta inte sover finns det inte något utrymme att göra något annat än vara där och parera, hjälpa och svara. Dessutom sovtjorvar Greta fortfarande. Oftast slutar det med att jag somnar bredvid henne i sängen (säkert före henne) och sedan vaknar jag till vid halv tio-tio. Då är det ju bara att dra in klorna för natten och hoppas på nästa dag. Det är bara det att den där nästa dagen aldrig kommer.
I natt drömde jag att jag åkte till Paris själv. När vi flög in över staden och jag såg Eiffeltornet stack det till i hjärtat: "varför var inte Ulf med? Varför delade jag inte detta med honom?". I drömmen fick jag tårar i ögonen och allt kändes väldigt sorgligt och märkligt tills dess att det inte gjorde det längre. Plötsligt var tårarna i ögonen där på grund av lustkänslor. Jag var själv. För första gången på vad det kändes som tusen år fick jag vara helt ifred. Det var en sån frid som spred sig i hela min själ håhåjaja.
Det här är känslor som är helt nya för mig. Jag har alltid älskat att ha folk omkring mig men nu håller jag på att bli tokig som sagt. Olof och Greta är needy på ett nytt och inte alls så skönt sätt. Samtidigt försöker jag hålla ihop mig själv som arbetskamrat och partner. Som väninna är jag long gone känns det som. Hur fasen skulle jag hinna med det också? Orka?
Om jag ska analysera mig lite kvickt här (för vem har tid med djupgående analyser) så tror jag att lösningen kommer att bestå av några olika komponenter:
1. Den här säsongen av inspelningar och programmakeri måste bara gå över. Och redan nu ser jag en ljusning. Jag gör verkligen det. Den ligger bara några veckor bort. (Dock att jag har tackat ja till att göra ett jobb till parallellt? Jag är en idiot. Jag vet det.)
2. Eftersom jag har ett behov av att få vara lite för mig själv så måste jag (tillsammans med Ulf) se till att det blir så. Som nu: han och barnen är iväg till en 4H-gård och jag är själv hemma. Redan nu – så här i slutet av inlägget – känns det bättre än i början när jag började skriva.
Jag tror inte att lösningen stavas en weekendresa utan familjen eller ens en hotellnatt för mig själv. Det är i vardagen som jag måste hitta fram till nya rutiner som gör att jag orkar. Jag funderar mycket på bloggen. Den blir som en temperaturmätare för hur jag mår. Om jag inte hinner med bloggen så är det ett tecken på att det är för mycket i livet. Ni förstår, bloggen är min ventil. När jag bloggar är jag själv med mina tankar och det är så viktigt för mig. Att skriva såna här inlägg blir terapeutiskt för mig. Jag hjälper mig själv att formulera mina problem och tvingar också mig själv att hitta lösningar. Det här är min minnesbank och mitt andningsorgan. Det är här jag samlar kraft. Det är här jag landar själv, inte i Paris.
I natt drömde jag att jag åkte till Paris själv. När vi flög in över staden och jag såg Eiffeltornet stack det till i hjärtat: "varför var inte Ulf med? Varför delade jag inte detta med honom?". I drömmen fick jag tårar i ögonen och allt kändes väldigt sorgligt och märkligt tills dess att det inte gjorde det längre. Plötsligt var tårarna i ögonen där på grund av lustkänslor. Jag var själv. För första gången på vad det kändes som tusen år fick jag vara helt ifred. Det var en sån frid som spred sig i hela min själ håhåjaja.
Det här är känslor som är helt nya för mig. Jag har alltid älskat att ha folk omkring mig men nu håller jag på att bli tokig som sagt. Olof och Greta är needy på ett nytt och inte alls så skönt sätt. Samtidigt försöker jag hålla ihop mig själv som arbetskamrat och partner. Som väninna är jag long gone känns det som. Hur fasen skulle jag hinna med det också? Orka?
Om jag ska analysera mig lite kvickt här (för vem har tid med djupgående analyser) så tror jag att lösningen kommer att bestå av några olika komponenter:
1. Den här säsongen av inspelningar och programmakeri måste bara gå över. Och redan nu ser jag en ljusning. Jag gör verkligen det. Den ligger bara några veckor bort. (Dock att jag har tackat ja till att göra ett jobb till parallellt? Jag är en idiot. Jag vet det.)
2. Eftersom jag har ett behov av att få vara lite för mig själv så måste jag (tillsammans med Ulf) se till att det blir så. Som nu: han och barnen är iväg till en 4H-gård och jag är själv hemma. Redan nu – så här i slutet av inlägget – känns det bättre än i början när jag började skriva.
Jag tror inte att lösningen stavas en weekendresa utan familjen eller ens en hotellnatt för mig själv. Det är i vardagen som jag måste hitta fram till nya rutiner som gör att jag orkar. Jag funderar mycket på bloggen. Den blir som en temperaturmätare för hur jag mår. Om jag inte hinner med bloggen så är det ett tecken på att det är för mycket i livet. Ni förstår, bloggen är min ventil. När jag bloggar är jag själv med mina tankar och det är så viktigt för mig. Att skriva såna här inlägg blir terapeutiskt för mig. Jag hjälper mig själv att formulera mina problem och tvingar också mig själv att hitta lösningar. Det här är min minnesbank och mitt andningsorgan. Det är här jag samlar kraft. Det är här jag landar själv, inte i Paris.