Båda våra barn har alltid tyckt väldigt mycket om att ha napp. Men när Greta fick höstblåsor någon gång i höstas så slutade hon med napp. Det skedde helt tvärt och rakt av. Jag tror att det inte är helt ovanligt att det kan bli så. Att det gör för ont att använda napp medan blåsorna är i munnen, och att barnen sedan förknippar nappen med något som gör ont.
Att Greta slutade med napp var på sitt sätt alltså helt odramatiskt. Och från att ha varit en stor nappförespråkare så har jag tyckt att det har varit mest skönt att hon har slutat. För i och med detta har också tjatet om napp slutat. Vi har heller inga konflikter om när man får har napp. Det är heller ingen napp som tappas bort. Och senare kommer vi också slippa den stora separationen som det ju innebär att sluta.
Kort parentes: allt detta gäller alltså ett av våra två barn. Med det andra får vi allt det där som jag radade upp. Faktiskt till den grad att det räcker och blir över. Slut parentes.
Men. Sedan några veckor tillbaka är det som att hon har kommit på att hon saknar nappen. Och det är en saknad som tycks växa. Hon har kommit och frågat efter en ibland. Några gånger har vi hittat henne stående nedanför skåpet där vi har napparna smågråtande, mumlande "maaapp". Och igår hittade jag henne smygsugande på en av Olofs nappar som hon hittat någonstans.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. För hon vill så himmelens gärna ha napp. I hennes ögon syns en längtan som det inte går att ta miste på. Samtidigt går det att resonera med henne. Att säga "nämen Greta du har väl slutat med napp" och då nickar hon och plockar ut den ur munnen. Tidigare när hon har provsugit så har hon sagt "blä" och gått till soporna med den, men nu är det som att det är en återfunnen kärlek som har börjat spira. Att plocka ut den ur munnen sker allt mer motvilligt för henne. Och jag förstår lockelsen: hon ser ju sin bror använda den varje dag. Han har dessutom haft en väldigt nappig period.
Och nu vet jag varken ut eller in. Är det av själviska skäl som jag nekar henne nappen? Kanske. Men det känns ju bara så oerhört onödigt att börja med något som hon ändå kommer att sluta med. Särskilt när vi haft ett så fint och enkelt avslut. Och jag förstår att det här är ett litet och trivialt problem, men ändå upptar det en stor del av mina tankar. Det är en situation som får mitt hjärta att bli ömt och känsligt.
Att Greta slutade med napp var på sitt sätt alltså helt odramatiskt. Och från att ha varit en stor nappförespråkare så har jag tyckt att det har varit mest skönt att hon har slutat. För i och med detta har också tjatet om napp slutat. Vi har heller inga konflikter om när man får har napp. Det är heller ingen napp som tappas bort. Och senare kommer vi också slippa den stora separationen som det ju innebär att sluta.
Kort parentes: allt detta gäller alltså ett av våra två barn. Med det andra får vi allt det där som jag radade upp. Faktiskt till den grad att det räcker och blir över. Slut parentes.
Men. Sedan några veckor tillbaka är det som att hon har kommit på att hon saknar nappen. Och det är en saknad som tycks växa. Hon har kommit och frågat efter en ibland. Några gånger har vi hittat henne stående nedanför skåpet där vi har napparna smågråtande, mumlande "maaapp". Och igår hittade jag henne smygsugande på en av Olofs nappar som hon hittat någonstans.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. För hon vill så himmelens gärna ha napp. I hennes ögon syns en längtan som det inte går att ta miste på. Samtidigt går det att resonera med henne. Att säga "nämen Greta du har väl slutat med napp" och då nickar hon och plockar ut den ur munnen. Tidigare när hon har provsugit så har hon sagt "blä" och gått till soporna med den, men nu är det som att det är en återfunnen kärlek som har börjat spira. Att plocka ut den ur munnen sker allt mer motvilligt för henne. Och jag förstår lockelsen: hon ser ju sin bror använda den varje dag. Han har dessutom haft en väldigt nappig period.
Och nu vet jag varken ut eller in. Är det av själviska skäl som jag nekar henne nappen? Kanske. Men det känns ju bara så oerhört onödigt att börja med något som hon ändå kommer att sluta med. Särskilt när vi haft ett så fint och enkelt avslut. Och jag förstår att det här är ett litet och trivialt problem, men ändå upptar det en stor del av mina tankar. Det är en situation som får mitt hjärta att bli ömt och känsligt.