Detta hände sig i tisdags: Efter det obligatoriska om än ängsliga peppmesset ("Snart ses vi! Hurra!") och en toaselfie på Grand Central vek jag ihop min dator och promenerade iväg ner på stan.
Ner till
Pocket som ligger nästan nere vid Stureplan.
Där väntade min middagsdate och jag och Jenny hade en helt strålande middag tillsammans. Maten var ljuvlig (förutom att jag fick en hård plastbit i min flapsteak och sånt är verkligen inte bra. Den hade inget i maten att göra. Vi blev kompenserade genom att bli bjudna på efterrätt men helt ärligt tycker jag att de borde ha bjudit på rätten som det tappats ner plast i men jaja. Vi tänker tydligen olika där). Jag valde
Flapsteak med Café de Paris-smör, haricots verts och pommes frites och allt var helt perfekt tillagat. Förutom den där himla plastbiten då, men den gissar jag inte kommer att dyka upp på någons tallrik igen. Pocket var ett ställe som jag gärna skulle gå tillbaka till.
Efter att vi pratat om min livskris
™kapitel ett:
boende och Jenny kommit med så mycket kloka insikter och erfarenheter runt det hela kramade vi varandra hej då och jag promenerade hem genom Stockholmskvällen. Och jag tänkte på hur välsignad jag är som får gå hem genom stadens puls, mätt både kroppsligt och själsligt, efter en middag med Jenny som jag är lycklig nog att få kalla vän. Hem till min familj som väntar. Och livet va. Livet blev så där väldigt stort då som det kan bli efter en riktigt riktigt bra kväll.
