Den tid som flytt kommer åter

Jag fick ett foto skickat till mig av min vän Camilla. På bilden ligger hennes dotter Eva och sover så fridfullt iförd en vit pyjamas med lila elefanter. Gretas gamla pyjamas. Jag skriver gammal fast den inte alls är det, den är bara några månader. Den söta bilden fick mitt hjärta att värka. Den blev en påminnelse om att tiden går så fort. Även om det bara är ett halvt år sedan Greta hade den där pyjamasen så känns det som en evighet sedan hon var så där liten och mjuk. Det är en tid som är ovillkorligt passerad och aldrig kommer den åter. Det finns liksom inget att förhandla om och mitt hjärta blöder vid såna tankar.

Så där dramatiskt blir det när när man har en linjär syn på livet som jag har. Den cykliska filosofin runt levandet kan jag inte relatera till även fast jag tycker att den är så mycket mer sympatisk. Men jag begriper den inte. Min logiska och organiserande del av hjärnan är orubblig i sin tydlighet. Livet pågår framåt framåt framåt och kommer inte åter. Då är då. Nu är nu. Och sen är sen.

Men den där bilden väckte något. Först var det bara som en förnimmelse. Men sen blev den starkare och starkare och när jag tittade på lilla Eva så kunde jag nästan känna bebisen Greta i mina armar igen. Så liten och mjuk utan förmåga att hålla upp sig själv. Hennes berusande bebisdoft och mjuka hår. De små händerna som greppade mitt finger hårt. Allt det där fick jag känna igen tack vare bilden på lilla lilla Eva som sov så fridfullt. Och livet blev lite cykliskt mitt i allt det där i alla fall och spaningen efter den tid som flytt blev kristallklar.

Lilla Greta och lilla Eva blev en och jag älskar att det fick vara så för en stund.