Erika kan berika

Så i fredags packade vi ihop vår lilla storartade familj och åkte ut till viken.

Det var ett strålande väder och känslor av sommar strömmade genom luften. Greta inledde visiten som vanligt: med spring uppför och nerför berget (som är mer som en liten knalle men vi kallar den för berget pga mycket mäktigare så).

Vi hade plockat med oss ett släp från Norrtälje för att kunna kasta all bråte vi samlat på oss över åren. Ni ser släpet där borta? Det fyllde vi från kant till kant, från golv till tak. Skönt att bli av med allt skräp och gamla murkna stockar osv.

Och medan det ena barnet lekte.

Chillade det andra.

Gulligaste barnen jag vet. Partisk men äsch. Så rackarns gulliga alltså.

Medan jag åkte till Gräddö skärgårdshandel för att proviantera hittade barnen en koja under en gran. Den var sticksig.

Jag älskar att jag nu för tiden kan vara den som åker iväg och handlar. Jag är fortfarande helt nykär i mitt körkort.

Och medan pappan grillade.

Åt barnen lite snacks. Innan maten? Jamen orka göra att i rätt ordning hela tiden.

Lekte gjorde de också medan vi väntade på att maten skulle bli klar.

Sen satte vi oss till bords.

Första middagen utomhus i år. Hurra!

Efter middagen tittade vi på Pippi. Detta är Pippi-året helt klart. Inte mig emot.

När det sedan var dags att sova var det inte så många av barnen som tyckte att det var en bra och passande idé. Gudars vilken energi de hade.

Men till sist somnade dom på något vis. Ja just det ja: vi somnade visst allihopa under nattningen. Ja, så kan det gå när man är i vår stuga i viken.

Vi har våra blessyrer i familjen just nu. Greta fick som jag tidigare nämnt landställets tjock-tv på sina fötter när vi var i viken i helgen. När jag ser hennes fötter nu gör det ont i hela mig. Tack gode gud för att det gick så pass bra som det gjorde. Inget brutet, inget krossat. Det är små marginaler vi rör oss med hela tiden. Det är sånt jag tänker på så här på kvällskvisten.

Jag pratade med min vän Stefan tidigare idag som berättade att en bekant hade trillat, vrickat till foten egentligen bara, men i fallet råkat krossa fotknölen på något vis. Operationer, gipsvagga och sex månaders rehabilitering. Som sagt. Det är små marginaler vi rör oss med.

I förmiddags trillade Olof ute på balkongen och lyckades slå i huvudet i våra rappade väggar. Bulan och skrapsåret han nu har i pannan väckte uppmärksamhet när vi var ute och gjorde ärenden under eftermiddagen. Bland annat: inne på Georg Sörmans herrekipering uppe på Fridhemsplan, där Ulf köpte shorts idag eftersom han är en gentleman, fick Olof sina sympatier av en som jag gissar är butikens ägare. Han visade sig även han vara tvilling, med en tvillingsyster. Mitt i mitt uppräknande av den kantstötta familjens skavanker vill jag bara flika in detta: vilken fantastisk sak det är att få vara med och se hur äldre tvillingar speglar sig i våra barn. Hur Lars-Olof (som han hette) i detta fallet verkligen tog till sig Olof och på något vis kunde se sin barndom igen? Han tyckte i alla fall hemskt synd om Olof och nu är vi tillbaka på spåret igen.

För själv har jag ett fästingbett på magen som retar och oroar mig. Finns det något att oroa sig för tycks det tillhöra min (kanske människans?) natur att göra just det. Jag har haft massor av fästingbett tidigare men just den här gången beter det sig lite annorlunda. Det är svullet och rött och kliar. Dessutom blev det en liten del av fästingen kvar och det är bara för ... yuck! Det har jag dock googlat mig till att det inte är någon fara. Jag hobbypsykologar mig lite och gissar att min oro i det här fallet har ett samband med att vi snart ska ut och resa? Det skulle vara så väldigt typiskt mig.

Hur som helst. Så här ser Gretas fötter ut nu. Vår lilla lilla Greta. Tack och lov verkar hon inte ha ont. Redan morgonen efter olyckan trippade hon runt på tå till och med. Vi har helt enkelt marginalerna med oss just nu och för det är jag tacksam.

Nu när grillsäsongen har dragit igång är jag ständigt på jakt efter nya härliga tillbehör. När vi var i Hummelviken i helgen valde jag att göra en tomat- och mozzarellasallad till en av grillkvällarna och det blev en sån succé i våra munnar vill jag lova er. Istället för att göra en klassisk caprese valde jag att ersätta basilikan med rivet citronskal och lite pressad citronsaft. I min värld blev det något helt fantastiskt. Jag älskar caprese och det här är inte en rätt som kommer att ersätta klassikern. Men som komplement och variant var den genialisk i all sin enkelhet. Och visst är det enkla saker, enkla smaker, man är ute efter ljumma försommarkvällar?

Ta och gör den här salladen i helgen vet jag! Medan jag och min familj är på Kreta och har det allmänt svinhärligt ska det tydligen bli varmt och skönt även här hemma. Sånt där väder som bara ropar låt oss grilla! eller hur?

Jag använde minimozzarella för att det kändes lite festligare men det går så klart utmärkt att ta en stor vanlig och skiva. När det kommer till tomater väljer jag nästan alltid ekologiska miniplommontomater för de är helt överlägsna i smak, finns inte såna är "romantica" annars ett tips.

Okej. Så här gjorde jag den urgoda tomat- och mozzarellasalladen med citron:

Det här behövs:
1 förp minimozzarella
10 körsbärstomater
1 citron, skalet samt saften från halva
1 msk olivolja
salt
peppar
socker

Gör så här:

Häll av mozzarellan och lägg i en skål.
Dela tomaterna i klyftor och addera i skålen.
Blanda rivet citronskal, citronsaft och olivolja med en nypa salt och socker. Häll över tomaterna och mozzarellan. Peppra. Blanda noga.
Smaka av med mer salt, socker eller citronsaft efter smak.

Hurra vad gott! Vill typ äta en skål bara sånt där prick nu.

Lördagsmorgonen började på det ljuvligaste vis man kan tänka sig. Jag fick sovmorgon och lejonungarna tittade på något på iPaden. Exakt vad vet jag inte men något mycket fängslande var det helt klart.

Efter frukost började det hända spännande saker på baksidan.

Ute i skogen stod nämligen pappan och tog hand om gamla murkna stockar med hjälp av en motorsåg. Äntligen skulle det gamla rasket som var någon slags vedhög forslas bort.

Och medan Ulf åkte in till tippen i Norrtälje tog jag och barnen en promenad i området. Här har vi hittat en mask.

En mask som vi sedan bar runt på i en burk en god stund. Det var denna mask som flög ur denna burk som skapade en enorm sorg i vår sons bröst. Han skrek ut sin smärta i cirka tjugo minuter. Mycket av denna hamnade i mitt öra. Aj.

Tillbaka i stugan var alla masksorger glömda och barnen åt mellanmål på trallen.

Sen satte grannen igång gräsklipparen vilket intresserade barnen något enormt. Likt två agenter smög de runt och spejade mellan gran och fur.

Det var en sån där dag då gräset behövde klippas. Helt klart. Så medan barnen sov gjorde Ulf det även på vår tomt.

När barnen sovit lagom länge smög jag in och väckte dom. Det kan vara min bästa stund på hela dagen faktiskt. Gudars vad det doftar gott i ett sovrum där barn sovit.

Sen var det dags för promenad igen!

Vi gick ner till havet och bryggorna.

Alltså vår vik. Hur fin?

Olof sportade min keps som jag köpte i Newport Beach i Californien för många år sedan. Är det någon som blir lika nostalgisk som jag över orten? Åh, OC. Åh, Seth och Summer.

Mellanmålet åt vi på en bänk i skogen, vid havet. Just nu tänker jag att alla mellanmål borde ätas på en bänk i skogen, vid havet.

Vi gick ner till strandlinjen och kastade sten.

Som vi kastade sten. En alldeles perfekt sysselsättning på en lördag.

Vidare in i viken inspekterade vi badstranden. Vattnet var kallt.

Men vi hittade snäckor. Sånt gillar man ju.

Vi hittade också en brygga som var uppdragen på land.

Tillbaka i stugan tittade barnen på ett avsnitt av Pippi medan jag och Ulf förberedde dagens middag.

Tomat- och mozzarellasallad med citron som ni ju redan vet.

Vi åt ute och det var inget annat än helt härligt.

Under helgen läste jag ut Nyckeln. Jag tyckte mycket om den sista delen av den är trilogin. Om ni inte har läst, eller vill ha boktips = de härböckerna.

Lördagskvällen avslutades så som den bör. Med eld i öppenspisen och läsning i soffan.

Så blev det söndag och vi gjorde ungefär precis allt det där som vi gjorde på lördagen en gång till. Sen åkte vi hem. En perfekt, alldeles ursomrig helg i maj i vår stuga i viken.

Så väldigt väldigt snart är vi här. Hurra!

Det har varit en mulen dag idag här i Kolimbari och sånt gör en alltid gott på en semester. Det är något med det gråa vädret som ger en rum för att tänka tankar full ut tycker jag. Med solen i ansiktet och tårna i poolen är riktningen annars bara utåt, framåt. Med tvillingar under två år blir allt naturligtvis dessutom intensivt bortom allt vett, men idag har jag alltså haft tid att tänka och reflektera. Och vi har haft det bra. Vi har det bra. Semestern är ljuvlig. Vädret behagligt, maten god och vinet lika så.

Att få vara så här fokuserat tillsammans med barnen en hel vecka är en fin sak. Vi har till exempel upptäckt att förmiddagen är en utmärkt tid för sömnigt kramande i skuggan under en palm. Timmen innan det är dags att klä om för lunch är som gjord för att vila groda i mammans famn. Vi vet nu att barnen älskar glass så det äter vi varje dag. Både Olof och Greta älskar att vara här. De springer och skrattar och tycks känna sig fria. Då och då stannar de plötsligt till i steget. Det är när de upptäcker till exempel en skalbagge på marken, den inspekterar de sedan länge länge. Greta skrattar som allra högst när hon får vara i pappans famn ute i den djupa delen av poolen. Vi säger till henne att hon simmar fast hon inte gör det och stoltheten lyser i hela hennes ansikte. Olof går på upptäcktsfärd, han tar sin mormor eller morfar i hand och varje dag vill han till samma ställe: till en gång bakom solstolarna, där han tittar på blommorna, gör sina händer till en fjäril och ber om att få bli lyft så att han kan titta på bina som svärmar allra särskilt mycket runt en viss blomma. "Va e de?" frågar han och på sitt sätt är allt alltså precis som vanligt.

Men ändå inte. Livet är så enkelt när det enda man behöver tänka på är att komma till matbordet i tid. Där, vid matbordet alltså upplever vi vuxna nya kulinariska rätter varje dag. Som vid dagens lunch: en sallad gjord på picklad morot, kronärtskocka marinerad i citron, färsk dill, fint hacka gul lök och räkor. Varje måltid avslutat jag med en eller tre baklavor. Mitt nya bästa tror jag bestämt. Olof har fastnat för tomatpastan och Greta dippar pommes i tzatsiki.

På dagarna hänger vi vid poolen eller går en tur till havet. Vi badar varje dag och så önskar jag att vi hade det jämt. En dag åkte vi till en taverna uppe i bergen och åt magisk grekisk mat lagad av en gammal kvinna. Restaurangen sköttes om av hennes man som var lika svag för raki som han var stolt över sin utsikt och sin frus matlagning. Jag har aldrig ätit en sån tzatsiki eller grekisk sallad tidigare. Till och med saltet torkade de själva, på uppfarten till tavernan. En annan dag tog jag en massage i hotellets spa. Det var en fantastisk timme för mina ömma muskler som burit så konstigt de senaste ett och ett halvt åren. Som ni förstår är det här en semester som gör mig, oss, gott. På de bra stunderna under den här semestern kan jag tänka att vi har våra bästa stunder i livet. Det är då vi befinner oss i samma rytm och samma energi. Det är något sammansvetsande med att vi sover i samma rum och därmed fasats in i samma dygnsrytm.

Nu sover barnen och jag ska också göra det strax. Jag ska bara läsa lite till i boken Egenmäktigt förfarande som är precis så bra som alla sagt.

Imorgon åker vi hem och det blir bra det med.

Vad jag hittade i min handbäska idag: hela familjens pass, atarax, plånbok, ny maskara, nappar samt stenar. Rimligt ändå efter en natt på ett plan.

Vidare vad jag hittade i min resväska idag: två små lejonungar. Tur att väskorna inte kom bort.

Vi är hemma nu. Planet landade någonstans runt fyra/halv fem i morse så vi är alla bortom oss själva av trötthet idag. Vi, barnen inkluderat, somnade först på planet, som lyfte strax efter två (lokal tid) och det blev en orolig sömn för oss alla. Vid sätet intill satt en liten kille som skrek och skrek och SKREK neeeej! oavbrutet i en timme vad det kändes som. Sånt är inte bra för sömnen. Inte heller var det gynnsamt att flygvärdinnorna körde in i mitt säte med dom där sabla matvagnarna med jämn regelbundenhet. Donk! Jag tänkte ilskna och egennyttiga tankar om orimligheten i att servera mat och dryck på en flight som avgår vid två på natten. Det enda vettiga hade väl ändå varit att bara släcka ner i kabinen as soon as posible som man säger? Men nej nej, när man åker charter är det andra regler och logiker som gäller. Som vansinniga avgångstider till exempel eller galna medpassagerare som köper sprit så det stänker om det. Ett äldre par på sätet snett bakom mig hade i och för sig gjort den roligaste felbeställningen ever när de trodde att de beställt tre flaskor vitt vin men kryssat i trepack. De hade alltså nio flaskor vin som väntade vid deras platser när de klev ombord. "Äh, vi tar med oss skiten hem" blev deras slutsats efter att stewarden erbjudit dem ett återköp.

Men nu är vi alltså hemma. Och i natt sov vi ungefär två timmar. När vi kom hem vid sex lyckades vi få alla att somna för tre och en halv timmas extra sömn. Nu kämpar vi alla med ögonlocken och dess ovilja att stanna uppe: min syster genom att jobba som fotograf på Stockholm fields, min mamma genom och shoppa sig igenom halva Stockholm, min pappa genom att läsa (mycket dålig strategi om man vill hålla sig vakenzzz), Ulf genom att olja in vårt matbord och jag genom att galltvåla ihjäl hela Olofs semestergarderob som tagit stryk av tomatpastan från hotellbuffén. Det enda vettiga hade väl egentligen varit att göra som Olof och Greta: att sova en god stund under denna annars så gråa och regniga eftermiddag. Men klokskaperna var visst något som vi vuxna lämnade kvar på hotellet?

Med mig hem har jag i alla fall fått några stenar och en ny maskara. Dessutom: massor av underbara hudprodukter från ett smått fantastiskt ställe som jag ska berätta mer om någon dag. Och! hundratals vackra bilder som jag ska sortera och sedan blogga om.

Imorgon.

Det får jag bestämt göra imorgon.

Allt började en sen eftermiddag med två mycket resesugna två barn ute på Arlanda. Under några dagar hade jag pratat med Oggi om att vi skulle åka och jag tror att de förstod vad som var på väg att hända.

Väl inne i planet blev allt mycket stimmigt på just våra tre platser. Jag och Ulf betalade extra för att få sitta just här, efter tips från researrangören. På den här raden finns det nämligen ett extra säte som inte går att boka vilket betyder två saker: 1. vi fick en extra stol och 2. vi fick sitta tillsammans (det får man inte annars när man reser med tvillingar under två år pga mängden syrgasmasker på en rad).

Stimmet avslutades med sömn i mosters famn på bussen från planet till terminalen. Flygresan gick förresten jättebra. Det är verkligen inte några problem att resa med Olof och Greta. Så himla skönt.

Nästa morgon vaknade vi i Grekland med ett rum fullt av tvillingrelaterade saker.

Och till detta härliga. Vi hade dock inte bokat ett sånt här rum och något hade blivit fel vid nattens incheckning. Under förmiddagen flyttades vi runt och det nya rummet vi fick blev bra det med.

Vi gick till frukostmatsalen.

Där träffade Olof på en kär bekant.

Och utanför restaurangen fanns en annan gammal favorit. Alltså den här fisken, SOM vi har hängt vid den. Det finns inte en fena på den som jag inte har definierat för min son.

Sen var det dags att gå en runda.

Vi passerade poolområdet.

Med spring i benen.

Barnen hittade tusentals saker att inspektera. Här gissar jag på en skalbagge.

Vi var på väg till det rum som min syster hade råkat få. Även hon blev nämligen felincheckad under natten.

Greta uttryckte det vi alla kände: Wow!

Badsuget var enormt.

Så vi svidade om och placerade oss vid poolen.

Så. Himla. Härligt.

Vid lunchtid förflyttade vi oss till poolbaren.

Chips till lunch, ja varför inte?

Från en solstol spanade jag sedan på min stilige man.

Och njöt av att se hur Greta utvecklats till att bli ett litet vattendjur.

Att dessutom resa med mina föräldrar var inget annat än geni. Så lyxigt att kunna ligga under ett parasoll medan barnen hade det bra med mormorn och morfarn.

På kvällen åt vi middag på hotellets asiatiska restaurang. Det är inte något jag skulle rekommendera någon som gillar asiatiskt eller smakrik mat. Men vi hade trevligt.

Mycket på grund av tilltaget att ta med sig en padda till matbordet. Genialiskt säger något?

Oh ja, säger jag, hela min familj samt alla andra matgäster på hela hotellet.

Ja, men typ nåt sånt var vår första dag på semestern i Kolimbari. Låt mig sammanfatta det hela: underbart. Det var vad denna första dag var. Den var underbar.

På lördagen vaknade vi upp i ett rum med en sån här terrasslösning. Tack vare grinden (som ledde ner till en pool) kunde vi ha altandörren öppen. Dvs en typiskt bra grej när man är på ett soligt ställe i Medelhavet och man har två små som inte kan simma men gillar att bada med sig på resan.

Lördagen såg ganska mycket ut som fredagen och, faktiskt, alla andra dagar på den här semestern. Så här: Efter att ha samlat ihop hela gänget gick vi till frukostmatsalen.

Där det gosades en del med moster.

Och pussades på favoritfisken.

Under förmiddagen hängde vi i poolen.

Och lekte med en grävmaskin bland annat.

Efter att ha introducerats till glass blev ätandet av dessa också en vanlig vana.

Varje dag drog Olof iväg på äventyr.

Den här dagen hittade han något intressant.

Något mycket intressant.

Något mycket, mycket intressant.

Jag tror inte att någon fullt ut kan begripa hur intressant denna lilla skalbagge var för Olof. Men gissa, det kan vi i alla fall göra.

Under tiden som Olof var på äventyr hade Greta den bästa tiden i sitt liv med pappan.

Som hon älskade detta.

Själv befann jag mig under ett parasoll med en bra bok skriven av denna begåvade kvinna.

Vid min sida hade jag min syster.

Och efter en stund, min Greta.

På den sena eftermiddagen, efter lunch och vila, var solen mildare och barnen kunde bada i enbart såna där lite läskiga badblöjor.

Olof och mormorn har hängt så mycket under denna semester att de nästan verkade växa ihop ett tag. Sånt alltså. Sånt! Så himla fint.

Eftersom vi hade rum med swim-out valde vi att spendera det sista badet innan middag och kväll i vår pool.

Jag simmade runt och kände mig inte alls som en delfin eller fisk men var nöjd ändå.

Samtidigt tittade Olof och Greta på ett avsnitt av Pippi uppe på terrassen.

Sedan åt vi middag.

Som vi åt middag.
Slut på en helt strålade lördag vid Medelhavet.

Så blev det söndag.

Och vi bestämde oss för att gå ner till havet och hotellets strand.

Målet var bestämt. Här skulle det kastas sten i hav.

Jag och pappa hade stenkastartävling. Ulf fick inte vara med pga så enormt överlägsen.

Det var en lugn och alldeles stilla dag vid havet.

Trots att havet var härligt och inbjudande så var stranden inte så barnvänlig. Varma kantiga stenar och tvärdjup strandlinje. Vi bestämde oss för att gå till poolen istället.

Vi passerade våra rum.

Och la oss i skuggan för en glass. Och med oss menar jag Olof.

Precis som alla andra dagar sov barnen ett par timmar efter lunch.

Och jag gick till hotellets spa.

För en massage. En sån bra sak att göra på till exempel en mors dag, inte sant? Äh, det är en bra sak att göra alla dagar.

Vid sex var det dags för underhållning.

Barnunderhållning nere i hotellets amfiteater.

Greta var väl i ärlighetens namn måttligt intresserad.

Hon var även måttligt intresserad av det där "minidisco" som det skulle till att vara.

Olof var lite avvaktande.

Sen släppte han ut all den dans han hade inom sig.

Och så mycket dans det fanns i den där lilla kroppen!

En dans som väl mest handlade om att huka sig och skratta.

Men det finns väl i och för sig inget med huka och skratta som man inte gillar, inte sant?

Mmm. En alldeles utmärkt söndag som vi hade i Kolimbari för prick en vecka sedan.

För en vecka sedan startade vår dag så här. Det var nog redan här som dagarna började blandas ihop och allt blev till en stor härlig pöl av semester.

Så låt mig berätta lite om våra frukostar i stället.

Dom var fantastiska. Ja, ni ser ju. Detta är en av ostsektionerna. En. Av. Ostsektionerna.

Olof "Va e de?" Strand undrade så klart vad allt var. Vi hjälptes åt att svara. I just detta fall är det morfarn som får berätta att det är russin och torkade aprikoser han har i sin lilla skål.

Förmiddagen spenderades sedan vid och i poolen.

Där det mest rafflande som hände väl var att jag gick in på nästa semesterbok? Och vilken jäkla bok sedan. Så fantastiskt bra.

Under eftermiddagen bytte vi location. Olof staplade stenar.

Och Greta åt en sen lunch pga ett sömntåg som plockat upp henne lite för tidigt denna dag.

Barnen fikade också. Frukt.

Och excellerade i att slappa.

Att vi inte ska få hänga vid detta hav något mer under en överskådlig framtid är inte rätt. Det känner jag i varje cell i min kropp.

Nåja. När Olof och Greta började klaga allt för mycket på varma fötter tog pappan med dem åter till poolområdet.

Jag och min mamma stannade kvar för ett dopp.

♥ Medelhavet ♥

Eftermiddagen rundade vi av med champagne på rummet.

Och med en show i amfiteatern igen. Den var egentligen inte mycket att skriva hem om, om det inte vore för detta rekordartat gulliga som inträffade. Alltså. Alltså! Plus att Greta höll Olofs hand. Bakom deras ryggar fanns en mamma, en pappa, en mormor och en morfar samt en moster som höll på att svimma av alla översvämmande känslor av kärlek.

På tisdagen var det dags för utflykt.

Vi åkte en kort tur upp i bergen till en taverna som min syster fått tips om av en vän.

Oggi sov i vagnen vilket ledde till mycket stort utrymme till matro.

Stället var ganska knäppt i sin stil.

Endast klådd av en glad och rakitörstig ägare. Det är han som skymtar där i bakgrunden.

Maten lagades av en gammal kvinna, tillika rakimannens fru, och JÄKLAR vilken mat! Den grekiska salladen var helt ofattbart bra. Tsatsikin lika så.

Och grytan gjort på kanin, oliver och lök med smak av nejlika. Herregud.

Jag är så glad att min syster hade fått det här tipset för hade vi åkt förbi och sett tavernans något excentriska yttre hade jag nog låtit det passera.

Nu fick vi istället resans bästa måltid här och det säger mycket för all, prick all mat vi åt under resan var fantastisk (nej, vänta nu den "asiatiska" maten som vi åt den första dagen var bara sådär).

Lagom till kaffe och dessert vaknade Greta. Hon var mycket mysbar.

Efter att ha druckit raki med ägaren, klappat oss på magen av nöjda mätthetskänslor samt beundrat utsikten från tavernan åkte vi tillbaka till hotellet.

Där vi så klart parkerade vi oss vid poolen.

Olof är så rolig i sina idéer nu för tiden.

Och Greta hade the time of her life i pappans famn ute på det djupa i poolen.

Efter middag och häng med familjen avslutade vi kvällen så här.
Ett utsökt slut på en utsökt dag.

Jag förstår att det kan börja kännas tjatigt detta. Ännu en morgon med bild på altan/palm/pool/etc. För oss som var där kändes det dock aldrig som upprepningar. Bara som att vi alltid skulle vilja vakna så där.

Men för att inte tråka ut er fullständigt kan jag berätta lite om vårt hotell. Vi hade alltså ett rum med så kallad swim-out.

Det betyder att man har en pool precis utanför sin altan som man delar med cirka sex andra rum. Vi hade bokat så att våra tre rum låg intill varandra (mitt, Ulfs och Oggis - min systers - mina föräldrars). Det var en mycket härlig och spexig grej det där att vi kunna simma till varandra.

Grinden gjorde att vi kunde ha vår altandörr öppen utan risk att någon av Oggisarna skulle trilla ner i vattnet. Genom grinden kunde de även hålla koll på oss som var i poolen. Lilla Greta, så badsugen va?

Det är klart att hon fick ansluta till mamman och mostern.

Vips hade det blivit kväll på vår näst sista dag vid Medelhavet och vi åt vår sista middag i hotellrestaurangen. Jag brukar i normala fall inte gå igång så särskilt på bufféer men detta hotell har faktiskt helt sjukt god mat. Allt jag åt var jättegott och vi var alla nöjda: barnen, vi finsmakare, den som inte är så himla knusslig samt min syster som är vegetarian.

På kvällen upptäckte Oggi att det där med att åka glashiss var en fantastiskt rolig sak att göra. Så då gjorde de det. Några gånger. Och med några menar jag många.

På väg tillbaka till rummet tog Ulf några sensationellt fina kvällsbilder också.

Jag saknar detta.

Jag avslutar med en klassisk blixtbild på mig, mina föräldrar, min syster och mina barn. Bakom kameran står min man. Åh, vad jag älskar det här gänget.

Så blev det torsdag och vi skulle åka hem igen. Planet gick dock först klockan två på natten så en dag hade vi kvar. Den började med en nyhet då barnen nämligen kombinerade sina två vanligaste semestervanor: de åt glass iäventyrsgången.

Efter någon timme vid poolen rullade plötsligt tunga moln in över nordvästra Kreta.

Och vilken blåst de drog med sig!

När det sen började regna gick vi till vårt rum (som vi betalat extra för, för att ha hela dagen).

Barnen hade det bra inne där de åt frukt och tittade på Pippi.

Efter en stund anslöt jag för en ljuvlig siesta.

På eftermiddagen åkte vi på en utflykt till ett underbart litet ställe bara några kilometer från vårt hotell.

Fisikaär ett familjeföretag där en mamma, en dotter och en syster tagit till vara på sina förfäders, eller ska jag kanske säga förmödrars, kunskap om hur man tar hand om sin hud på ett naturligt sätt.

Alla deras ljuvliga produkter var ekologiska och biologiska och handgjorda av dessa kvinnor inne i ett litet rum i deras butik.

Ute i trädgården växte exempel på sådant de använder. Jag köpte några helt fantastiska tvålar, en handkräme samt två krämer som hjälper mot solsveda och utslag.

Utanför ingången befann sig Greta i morfarns famn.

Hon hade fullt sjå att hålla koll på en katt som strövade runt på ägorna. Hon är inte så förtjust i katter/hundar/etc/osv/mm/bla hon vår lilla Greta. Nej, i hennes ögon är de läskiga och konstiga.

Olof däremot. Mycket förtjust i alla djur.

Och djuren = mycket förtjusta i honom.

Olof och den här gulliga lilla katten som hette Silvia lekte med varandra en lång stund.

Och ser man på! Efter en stund vågade sig Greta också fram. Detta var ett stort steg ska ni veta. För oss alla.

Sen inleddes projekt lång väntan.

Så in åt helskotta lång väntan var det. Först alldeles för många timmar i hotellobbyn och sedan på flygplatsen. Men hem kom vi och trötta var vi. Trötta är vi än men också mycket MYCKET nöjda med vår resa. Jag älskar den och kommer att vårda minnet av den i mitt hjärta så länge jag lever.

Äntligen är allt hemlighetsmakeri över. Idag var det presskonferens för Sommar i P1 och nu är det officiellt att Caroline Winberg är den sommarvärd som jag ska producera. Dagen till ära hade jag också ansvar för att Karin Kakan Hermansson skulle ha det bra. Vilket nöje! Dom inledde med en selfie med Per Fritzell från Galenskaparna.

Sen dök Börje Salming upp.

Här hade jag redan slarvat bort Kakan. Henne hittade jag inne i matsalen med Linda Pira. Alltså!

Det blev dags för lunch.

Och jag hade dessa fantastiska som lunchsällskap: Caroline, Kakan och Linda. Alltså. Så cool som jag kände mig då. Kommer aldrig att känna den känslan igen.

Vi pratade en del om skönhetsvård pga Kakan var helt obsessed vid det.

Sen var det dags för värdarna att möta världen, och de över hundra ackrediterade journalisterna.

Caroline gick med Börje.

Alla började komma på plats.

Alltså så många intressanta och bra människor som var samlade på ett och samma ställe här! Overkligt nästan.

Vi blev bjudna på livemusik av Timbuktu som också är den som öppnar årets säsong av Sommar.

Sen var det dags för intervjuer.

Och fotograferingar.

Jag vimlade runt och hittade bland annat den här favoritpersonen: Cajsa och en av hennes värdar. Hon ska förutom Alban även prodda Timbuktu.

Jag hittade även Katherine som är en av mina bästa kollegor någonsin. Hon och jag jobbade ihop som redaktörer för Sommar ett år. Det var ett bra år. Idag hade hon varit vaken sedan klockan tre på natten pga är programledare på P1 Morgon nu för tiden och vägrade därför vara vettig eller normal på bild. Hon ska förresten prodda Börje. Coolt.

Det är en märklig sak att beskåda denna presskonferens. I varje buske och snår intervjuas det eller fotograferas det.

Jag hängde mest runt där Caroline var.

Det kändes som att raden av journalister som ville prata med henne aldrig skulle ta slut.

Men. Det gjorde den så klart. Så, en sista bild bara. En på mig och henne.

Och jag tittar på dessa bilder och tänker bara herregud hur liten är jag egentligen? Men jaja. I jämförelse med en supermodell blir väl alla korta? Ett bra team är vi i alla fall och det ska bli hemskt roligt att jobba med henne. Är roligt, menar jag.

Luften gick visst ur mig? Två dagar av intensivt jobb och diverse trevligheter på kvällarna var vad som krävdes för att jag skulle ta slut som människa. Jag tänker ofta att jag har gått från att vara ett slarvigt laddat batteri till att bara rakt av ha blivit En Gammal telefon eller dator eller /insert valfri teknisk pryl/ som helt enkelt inte kan laddas hållbart längre. Om jag tar i lite så tar jag slut. Nu är det inte en obehaglig slutkänsla som leder till ångest eller utmattningsdepp eller så. Jag är bara slut/trött/aningens tom.

Men låt mig sammanfatta. I tisdags, efter sommarpratardagen och allt runt det, åkte jag hem och åt middag med Ulf, Oggi och min syster. Hon hade med sig ett sånt härligt vin som hon köpte på en vinprovning som hon var iväg på när vi var på Kreta. Vinprovningar alltså. För lite sånt i mitt liv just nu så det var väldigt trevligt och generöst av henne att komma över med en av skatterna hon fiskat upp på turen och jag fylls av så mycket kärlek när jag tänker på min syster och hur nära hon är oss. Olof och Greta älskar henne och hon älskar dom sådär vanvettigt mycket. Det är stort att hon är en sån självklar del i vår familj. Jag älskar det. Och henne.

Igår hade jag och Markus en sån bra dag på jobbet. Vi hade bara ett möte (som visserligen blev till två men äsch) då vi träffade den kille som ska vara vår redigerare samt göra de viktiga korta intervjuerna vi vill göra med barnen under tiden som de är i Stockholm för tävlingarna. Vi träffade också en av våra inslagsproducenter och det var ett bra möte. En av teknikbokarna kom också förbi så nu är datum satt för redigering, beställning lagd för alla team som vi vill använda oss av för olika inspelningar samt slutmixdagar bokade. Att jobba med en tvproduktion är så sjukligt mycket större än vad det är att göra radio. Jag är van att göra allt själv och bara behöva en mikrofon och amentyp bandspelare för ett jobb. Här är det scenografer, inslagsproducenter, kameramän, ljudtekniker, ljussättare, rekvisitörer osv etc mm som vi ska hitta och samarbeta med. I förrgår, timmen innan jag gick till Sommars presskonferens, träffade vi förresten den scenograf som vi ska jobba med och han känns så bra. Vår inspiration för studion är hämtad från mtv-programmet Yo momma om någon kommer ihåg? Är det här med hur jag jobbar ens intressant? Säg till om jag tråkar ut er för då ska jag hålla det här med mina jobb kortare.

På kvällen igår hade jag träff med Kokboksklubben och det var inget annat än fantastiskt. Vi har fått en ny medlem till klubben och igår var första gången som vi alla sågs. Jag åt fantastiska saker som ankleverpaté, lardo och entrecote med bea (jag sammanfattar: kött, kött och kött, vid bordet igår skämtade jag ironiskt om att jag köttkompenserade - parentes i parentesen: i motsats till att klimatkompensera slut parentes i parentesen - för min köttfria måndag men så här i efterhand var det ju inte något skämt. Herregud vad jag mulade i mig proteiner från djurriket) och drack champagne och mint julep. I mitt inspirerade tillstånd så fattade jag beslutet att aldrig någonsin mer dricka något annat än mint julep. Man kan väl säga att det var en av alla de där insikterna som inte tycks lika självklar i sin genialitet när jag sedan vaknade några timmar senare. Jag kan absolut tänka mig att dricka det igen men bara? Eh nej.

Nu är vi i viken och det har varit en gråmulen dag. Vi har flyttat om bland sovrummen för att vi ska kunna sova skönare, mörkare och förhoppningsvis bättre. Jag har också försökt jobba medan barnen och yrt runt som galna neontetror runt mig. Vissa saker har ändå klarnat inser jag när jag scannar av denna ganska sega men ändå kaotiska dag. Till exempel är vår planerade resa till Gotland i sommar avbokad, vi blir hemma i stugan istället. Och jag har flyttat på min och Carolines inspelningsdag så att den inte ligger två dagar efter att hon har varit på andra sidan jorden. Jag har aldrig jobbat med någon som har ett så världsomspännande arbetsfält som hon. Ena dagen NY, nästa Kapstaden, nästa London. Den som följer henne på instagram vet vad jag menar. Samt förstår att det är genom den appen som jag vet om vi är i samma tidszon eller inte när jag försöker nå henne.

Nå.

Nu doftar det gott från köket för Ulf har bakat en paj. I öppenspisen sprakar en brasa. Solen har gått ner och Billie Holiday sjunger Blue Moon. Barnen sover och snart ska jag krypa ner tätt intill dem. Allt är fint.

Det är fredagskväll och jag tänker på träd. Det är lätt att göra det när man är i viken. På vår tomt växer enorma granar och tallar och björkar och det här är inte klokt egentligen: men dom är mina. Om man nu kan äga ett träd? Det kittlar mig att tänka på hur det måste ha sett ut här för fyrtio år sedan då de vi köpte huset av byggde det. Hur många meter växer en tall på fyrtio år? Jag har inte en aning. Men när vi rensar bland sly och skott tänker jag på de träd som de aldrig kommer att få bli. Då sticker det i mig. För jag kan relatera till såna sorgliga avslut.

Jag läser Christel Kvants bok om träd. Hon älskar träd och det gör jag också. Vem gör inte det? Vi har nog alla ett eller ett par träd som vi tänker på som våra. Den där björken utanför min förskola där jag och Maria Bergström klättrade upp i och bestämde vem av som skulle vara kär i vilken kille. Eller den där fantastiska kastanjen som gav namn åt vår förra bostadsrättsförening. Och granen! Den första lilla spretiga julgranen som jag och Ulf högg på vår tomt här i Hummelviken för att ta med oss hem till vår våning i stan.

Just nu är det en tall och en björk som har mig lindade runt sina stammar. Den ena, tallen, är så ofattbart ståtlig där den står på vår grannes tomt. Det enda träd som är något lite längre är en björk på vår baksida. Att de bara fortsätter att växa? Min hjärna klarar inte av att omfamna dessa tankar. Hur höga kan de bli?

Christel skriver om eken, om Kvilleken som är Sveriges och antagligen Europas största ek, i stamstorlek räknad. Den är över tusen år och har ett omfång på 14 meter. Den stod där när det var vikingatid i Sverige, fem hundra år innan Gustav Vasa blev kung. Runstenar, kyrkor, pyramider och palats – denna ek har levt hela den tiden, och den lever fortfarande. Det är en insikt som skakar om.

Ändå är de inte vanliga, de gamla träden, och det är inte i skogen vi hittar dem skriver Christel. För i vår tid är skogarna som åkrar; de odlas och skördas om än i långsammare cykler. De gamla träden finner vi istället vid gårdarna, vid vägarna och vägskälen: vid platser där människor samlas. Det kan till och med vara lättare att finna gamla träd i staden eftersom de där fått en position där de blir sedda och älskade av de människor som lever kring dem, vilket är det starkaste skydd ett träd kan få. Så skriver hon i sin bok.

Och jag tänker på hur jag älskar våra träd. Hur deras vajande kronor ger mig ro. Beslut har fattats: Jag ska skydda och vårda dessa träd som är mina. Det svär jag på.

Vi åkte ut till Hummelviken i torsdags och i och med det började allt det vanligaste igen.

Det vill säga jakten på den lille rymmaren som även går under sitt dopnamn Olof.

Kvar på tomten stod Greta och vinkade åt vår äng av prästkragar.

Den brukar dyka upp så här i början av sommaren och alltså. Alltså! Midsommaruppladdning aktiverad så att säga.

Vad mer hände i torsdags? Olof och Greta åt kakor för första gången. Ganska succéartat.

Och Olof kompenserade den plastiga leksaken som fick följa med hem från Grekland med en mer waldorfinspirerad gubbe i styrhytten.

Vi upptäckte att gräset var i stort behov av en klippning.

Och vi grillade till middag. Vad trodde ni?

Olof har blivit väldigt pussig i det senaste och vill pussa på allt han tycker om. Så under middagen fick pappan massor jag menar massor av pussar.

Precis när vi skulle äta en bit ost, så som vi brukar efter middagen, flög en helikopter förbi.

Och Greta, vår Greta. Vilka ögon hon har. Med dom tar hon in allt.

Sen började allt om igen.

Men här blev jakten på sonen till en jakt på mamman också.

Med tårar på kinderna men ett försiktigt leende på läpparna gick vi så hem med löften om att gå till havet nästa dag. Så skulle det också få bli.

Precis som vi bestämt kvällen innan gick vi ner till havet det första vi gjorde på fredagen.

Nere i viken finns nämligen en brygga som är som gjord för att kasta sten från.

Det var en magisk morgon.

Allt var så stilla och rofyllt.

Efter vissa trill-i-vatten-incidenter fick barnen gå vidare på äventyret utan byxor.

Vi passerade vackra blommor.

Och tittade på båtarna och bojarna som låg i det spegelblanka vattnet.

Såg några båtar passera.

Och granskade livbåten på nära håll.

Medan jag krattade och städade upp vår lilla strand från tång och glasbitar (alltså hur ledsen blir man över allt glas som folk kastat från sina båtar och som sedan rullar in till strand?) parkerade Olof och Greta sig på en handduk. "Det finns inget så vilsamt som att se någon annan arbeta" sa de.

Efter att jag hade krattat klart var barnen väl förtjänta av en förmiddagsfika.

Sen skulle vi gå hem. Greta ville inte gå så mycket i förväg. "O-fff", "pa-pa", ropade hon.

På grusvägen hittade vi en död skalbagge. Den gjorde Greta mycket bedrövad.

Vi passerade massor av liljekonvaljer vilket gjorde mig på gott humör.

Och vi luktade på syrenerna som bara precis hade börjat blomma i den norra skärgården.

Efter lunch och eftermiddagsvila var Olof mycket gosig.

Vi åt melon.

Världens kanske godaste vattenmelon. Älskar när det händer.

Ulf klippte gräset. Tre veckor sen sist.

Efter klippning plockade vi fram poolen.

Det var en ljuvlig fredag som dessutom var Sveriges nationaldag, men den detaljen var inget vi tog någon särskild notis om.

Dagen avslutades med middag och ost i detta vårat underbara uterum. När barnen skulle sova somnade även vi, så där som det kan bli när det ligger för mycket trötthet och lurar i kroppen. Ett par strålande härliga dagar hade vi i viken. Snart flyttar vi ut dit för sommaren.

Det här är Moa. Hon är sju år och min guddotter.

Det blev hon igår efter en ceremoni på denna fantastiska altan. Den är Katarinas och hon, Katarina alltså, hade ordat allt så fint.

Med snittar och champagne, ja ni förstår, allt var hemskt festligt.

Moas mormor Karin och bror Emil var med.

Och Katarinas Daniel så klart.

Moa valde mig till gudmor för några månader sedan. Jag tror att hon valde mig för att hon tycker att jag är snäll. Kanske också lite för att jag är gudmor till hennes storebror? Helt säkert även för att hon i och med detta också får världens kanske gulligaste gudsyster.

Nåja. Efter att vi hade minglat en liten stund samlade vi ihop oss och Katarina höll ett tal och gjorde det officiellt. Det är jag och Moa nu.

Sedan skålade vi.

Och det var ju en fantastiskt festlig sak att göra.

Sedan höll jag ett tal till Moa som handlade om att gårdagen var en av mina viktigaste dagar i livet och att jag alltid kommer att finnas där för henne.

Sen åt vi tårta.

Och vilka tårtor sedan! Det var Katarina och Moa som hade bakat.

Man kan säga att tårtkön byggdes upp rätt snabbt.

Sen hängde vi och hade det allmänt helt strålande trevligt. Ni noterar att min syster också var med? Himla fint detta.

Det här är alltså Emil som är min gudson sedan tio år tillbaka snart. När han var bara några månader gammal kräktes han ett hjärta på mina jeans. Det var när jag var med Katarina på en av hennes första föreläsningar efter att hon släppt sin bok Flickan och skulden. Min uppgift var att vara tillsammans med Emil och man kan säga att han i och med denna handling hade valt mig. För evigt. Ett hjärta är ett hjärta, inte sant?

Olof och Greta var väldigt fina i sina nya sommarkläder.

Katarina och Daniel.

Och Karin, Katarinas mamma. Jag är helt tokig i henne faktiskt.

Det är så fint att se de band som knyts allt starkare mellan mina och Katarinas barn.

Hur Emil, som är tio år och typ bara tänker på fotboll, så självklart lägger allt åt sidan för att hänga med Olof när de ses. Modershjärtat mäktar nästan inte med i sådana stunder.

Åh, vilken fin eftermiddag vi hade. Jag känner så mycket kärlek för detta gäng. Olofs och Gretas och min och Ulfs utökade familj.

En av de ljuvligaste eftermiddagarna hade mött sitt slut. Några sista ord bara.

Sedan var det dags att åka hem i den helt overkligt varma junikvällen, en guddotter rikare och med ett hjärta fyllt av lycka.

En fredag i mitten av maj i Hummelviken

Den kantstötta familjen.

Tomat- och mozzarellasallad med citron

En lördag i norra skärgården

Snart, så väldigt snart:

Hälsningar från ett hotellrum i Kolimbari

Hemma igen

Resan till och första dagen i Kolimbari

En lördag vid Medelhavet

Och en söndag vid havet. Medelhavet.

En måndag i Kolimbari

Tisdag på en taverna

Näst sista dagen på semestern vid Medelhavet

Hemresedagen

En inte så vanlig dag på jobbet

De senaste två dagarna

Det är fredagskväll och jag tänker på träd

En torsdag i Hummelviken

En fredag i Hummelviken

Gudmodersdagen