↧
Ett augustidygn i viken
↧
Kan man bli dum i huvudet av kräftor?
Vi fick sex kilo kräftor häromdagen. Eller, snarare fick Ulf sex kilo kräftor. Varför och hur spelar mindre roll men halva vår kyl blev i alla fall full av kräftor. Först tänkte vi att vi skulle ha en kräftskiva men sen kom vi på hur trötta vi är mest jämt nu för tiden och ställde in kalaset redan innan det börjat planeras.
Så vad gör man med sex kilo kräftor? Vi har delat ut några kilo. De är nämligen färska förstår ni och även om vi älskar kräftor så är det inget vi ville äta var och varannan dag. Eller så här: vi trodde att vi älskade kräftor men förstod i det ögonblick när vi badade i ett överflöd att vi kanske inte var fullt så passionerade kräftlovers som vi tidigare trott.
I alla fall.
Igår bestämde vi oss för att ha en kräftskiva i alla fall. I det lilla. Jag, Ulf och Oggi var gäster. Vi hade köpt kryddost, baguette och folköl. Snaps och paj struntade vi i. Snaps pga inte sugen och paj pga skulle frossa i kräftor. Olof och Greta åt baguette och lite kryddost. Smakade på köttet från en kräftklo men spottade ut det så snabbt att vi i övriga familjen blev osäkra på om de ens nuddade tungan.
Men jag och Ulf frossade. Vi åt var sitt kilo. Blev såna där som struntade i att äta ur de mindre klorna och sånt. Och sen. Vill aldrig mer äta kräftor. Trots att de var urgoda så känner jag mig färdig nu. Det är så förbaskat salt att jag är alldeles urlakad idag. Om jag skulle omvandlas till en frukt idag skulle jag vara en torkad aprikos.
Och nu känner jag hur jag inte är så väl formulerad runt detta och att jag inte är helt säker på vad jag vill säga. Jag menar skulle någon bjuda in mig till en kräftskiva skulle jag inte säga nej så ta det inte på det sättet. Men kanske har allt det här med dödssynderna att göra? Igår var jag frosseri och det känns inte bra. Inte bara för att jag är en torkad aprikos istället för ett friskt äpple utan för att det här frossandet har tagit sig in i mitt huvud och gjort mig inkapabel att formulera vettiga tankar. Allt det skyller vi också på kräftorna. Visst?
Herregud vilka lyxproblem. Nu skäms jag också över att jag har skrivit det här. Jag ber om ursäkt och backar långsamt ut ur rummet med händerna upp.
Så vad gör man med sex kilo kräftor? Vi har delat ut några kilo. De är nämligen färska förstår ni och även om vi älskar kräftor så är det inget vi ville äta var och varannan dag. Eller så här: vi trodde att vi älskade kräftor men förstod i det ögonblick när vi badade i ett överflöd att vi kanske inte var fullt så passionerade kräftlovers som vi tidigare trott.
I alla fall.
Igår bestämde vi oss för att ha en kräftskiva i alla fall. I det lilla. Jag, Ulf och Oggi var gäster. Vi hade köpt kryddost, baguette och folköl. Snaps och paj struntade vi i. Snaps pga inte sugen och paj pga skulle frossa i kräftor. Olof och Greta åt baguette och lite kryddost. Smakade på köttet från en kräftklo men spottade ut det så snabbt att vi i övriga familjen blev osäkra på om de ens nuddade tungan.
Men jag och Ulf frossade. Vi åt var sitt kilo. Blev såna där som struntade i att äta ur de mindre klorna och sånt. Och sen. Vill aldrig mer äta kräftor. Trots att de var urgoda så känner jag mig färdig nu. Det är så förbaskat salt att jag är alldeles urlakad idag. Om jag skulle omvandlas till en frukt idag skulle jag vara en torkad aprikos.
Och nu känner jag hur jag inte är så väl formulerad runt detta och att jag inte är helt säker på vad jag vill säga. Jag menar skulle någon bjuda in mig till en kräftskiva skulle jag inte säga nej så ta det inte på det sättet. Men kanske har allt det här med dödssynderna att göra? Igår var jag frosseri och det känns inte bra. Inte bara för att jag är en torkad aprikos istället för ett friskt äpple utan för att det här frossandet har tagit sig in i mitt huvud och gjort mig inkapabel att formulera vettiga tankar. Allt det skyller vi också på kräftorna. Visst?
Herregud vilka lyxproblem. Nu skäms jag också över att jag har skrivit det här. Jag ber om ursäkt och backar långsamt ut ur rummet med händerna upp.
↧
↧
Att äta själv
Ågud. Jag tror att vi lämnar det så för den här gången.
↧
Bakvänd dag med feber och pantomim
Det här tycks bli en såndär bakvänd dag. Då jag trots rekordtrötthet vill ta tag i saker, starkt motiverad, bara för att upptäcka att alla de där sakerna jag vill ta tag i inte vill bli tagna i. Ett: jag tog fram telefonen för att beställa ny soffa och fåtöljer men tji fick jag. Möbelfirman öppnar inte förrän vid lunch. Två: jag skulle boka in fönsterrenovering i Hummelviken bara för att få veta att de inte hinner med vårt projekt det här året. Tre: jag ville tänka en tanke till slutet bara för att förstå att hjärnan fortfarande ligger kvar i sovrummet och sover.
Så tokigt det kan bli.
Och Greta har feber. Hon är liten och ynklig och livrädd för febertermometern så något exakt mått har vi inte fått på hennes gradtal. Olof däremot. Är mycket förtjust i febertermometern och pekar på sitt öra hela tiden för att vi ska pipa i det.
Olof ja. Han kan den gulligaste saken också nu för tiden. Om jag frågar hur gammal han är sträcker han upp ett pekfinger och ler stort. Det är som att han säger ett år! fast med pantomim. Genialiskt.
I övrigt misstänker jag att jag inte är så förtjust i Haruki Murakamis författarskap? Jag gick in i hans bok Kafka på stranden med stor entusiasm bara för att i det senaste känna mig märkligt oinspirerad och lite blå. Jag vet inte om det beror på hans bok som jag läser om kvällen tills jag somnar men jag ska göra ett försök där jag inte läser vidare för att se om blåtonen avtar. Jag gissar att det finns några av er med åsikter om herr Murakami? Hjälp mig förstå dessa motstridiga känslor. Snälla.
Jaja. Nu tar jag alla tecken om uppskjutande på allvar och lägger mig på sängen en stund. Om cirka en halvtimme vaknar barnen och då skulle det vara bra om jag hade sovit ett par timmar. Så jag gör det bästa jag kan av den situationen.
Så tokigt det kan bli.
Och Greta har feber. Hon är liten och ynklig och livrädd för febertermometern så något exakt mått har vi inte fått på hennes gradtal. Olof däremot. Är mycket förtjust i febertermometern och pekar på sitt öra hela tiden för att vi ska pipa i det.
Olof ja. Han kan den gulligaste saken också nu för tiden. Om jag frågar hur gammal han är sträcker han upp ett pekfinger och ler stort. Det är som att han säger ett år! fast med pantomim. Genialiskt.
I övrigt misstänker jag att jag inte är så förtjust i Haruki Murakamis författarskap? Jag gick in i hans bok Kafka på stranden med stor entusiasm bara för att i det senaste känna mig märkligt oinspirerad och lite blå. Jag vet inte om det beror på hans bok som jag läser om kvällen tills jag somnar men jag ska göra ett försök där jag inte läser vidare för att se om blåtonen avtar. Jag gissar att det finns några av er med åsikter om herr Murakami? Hjälp mig förstå dessa motstridiga känslor. Snälla.
Jaja. Nu tar jag alla tecken om uppskjutande på allvar och lägger mig på sängen en stund. Om cirka en halvtimme vaknar barnen och då skulle det vara bra om jag hade sovit ett par timmar. Så jag gör det bästa jag kan av den situationen.
↧
Så lägger vi en febrig dag åt sidan
Jag har varit med Greta idag. Så liten som hon har varit. Oj. Oj oj oj. Mitt hjärta värkte och växte av beskyddarinstinkten och av att bara ligga och titta på henne. Hon har sovit och sovit. Varit het som ett element och andats flämtande. Men hon har inte gråtit. Hon verkar inte ha haft ont av den här febern. Trots att den har varit hög. Hon har bara legat där, loj och trött och så rackarns liten. Som ett litet ynklo har hon varit hon vår lilla Greta.
Ulf fick komma hem och ta hand om Olof. Det blev inte hållbart att ha en överaktiv jätteglad tvilling å ena sidan och en svag svag liten lady som hämtad ur ett brittiskt kostymdrama på den andra. Ja, så har hon sett ut idag. Med stor värdighet har hon flämtat sig igenom dagen på vår säng. Ramlat in och ut ur sömn. Druckit lite. Druckit lite till och så somnat igen. Gnytt ett litet ma-ma-ma och med glansiga ögon lyst upp en aning när hon sett mitt ansikte.
Åhhh.
Trots att jag nästan bara har varit vid hennes sida i sängen är jag tröttare än någonsin. Det tar på krafterna att se någon man älskar vara så olik sig själv. Så nu ska jag lägga mig. Jag antar att jag innan denna natt är över kommer att ha henne vid min sida igen. Det lilla elementet. På något annat sätt vill jag inte ha det. Jo, att hon skulle vara frisk så klart. Men så som det är nu känns det tryggt att ha henne nära. Höra hennes andetag. Hålla hennes varma lilla hand.
Åh Greta. Hoppas att hon mår bättre imorgon.
Ulf fick komma hem och ta hand om Olof. Det blev inte hållbart att ha en överaktiv jätteglad tvilling å ena sidan och en svag svag liten lady som hämtad ur ett brittiskt kostymdrama på den andra. Ja, så har hon sett ut idag. Med stor värdighet har hon flämtat sig igenom dagen på vår säng. Ramlat in och ut ur sömn. Druckit lite. Druckit lite till och så somnat igen. Gnytt ett litet ma-ma-ma och med glansiga ögon lyst upp en aning när hon sett mitt ansikte.
Åhhh.
Trots att jag nästan bara har varit vid hennes sida i sängen är jag tröttare än någonsin. Det tar på krafterna att se någon man älskar vara så olik sig själv. Så nu ska jag lägga mig. Jag antar att jag innan denna natt är över kommer att ha henne vid min sida igen. Det lilla elementet. På något annat sätt vill jag inte ha det. Jo, att hon skulle vara frisk så klart. Men så som det är nu känns det tryggt att ha henne nära. Höra hennes andetag. Hålla hennes varma lilla hand.
Åh Greta. Hoppas att hon mår bättre imorgon.
↧
↧
En dag
Hon har mått så mycket bättre idag hon vår lilla Greta. Hon har kanske inte ätit så bra men det där med tappad aptit brukar också hända mig om jag har varit sjuk. Jag kan alltså relatera och oroar mig inte. Det brukar ordna till sig.
Men jag. Herregud vilket ras jag har varit idag. Natten som var till idag sov jag inte mycket. Mellan klockan tre och sex sov Greta på mig. Till exempel. Varje gång jag försökte hala ner henne på kudden intill min gnydde hon och ålade upp på min mage igen. Lite gulligt faktiskt men hu! så trött jag har varit. Är.
Och då har jag ändå haft en bra dag. Ätit lunch med Stefan, min älskade vän Stefan, på Moderna museet (jag åt lax!) och återigen tittat på Jean Paul Gaultiers kreationer. Den här gången var jag själv på utställningen utan något eller några barn på min överkropp och det var en märklig känsla. Att göra något sådär själv var helt fantastiskt i det lilla. Jag tror inte att det har hänt tidigare? Att jag varit ensam i en timme alltså. Inte sedan Oggi berikade mitt liv med sina existenser. Spontan känsla: det vill jag göra igen!
Sen kom darling Katarina hem till oss och åt middag. Tanken var egentligen att vi skulle gått ut och ätit. Det var nämligen vad jag önskade mig av henne på hennes 40-årsdag: att vi ska gå ut och äta en gång i månaden. Eftersom hon är en mycket generös person och inte hade några problem med att jag kom med önskningar och rop på hennes dag så har hon gått med på detta. Och ikväll skulle det alltså ha skett. Om det inte var för att jag var/är ett ras med rödsprängda ögon och darriga muskler.
Men det blev prick lika bra det här. Vi åt middag och sedan, efter att barnen lagt sig och Ulf gått iväg för att jobba lite mer, fick vi hänga en god stund bara hon och jag. Har jag berättat att jag är tokig i darling Katarina? Det är jag. Helt tokig i henne.
Kanske är jag tokig öht? Känns lite så när man inte fått sova. Som att man blir tokig. Livet blir likosm lite luddigt i ögonvrårna. Men äsch. Jag arkiverar ändå den här dagen på pluskontot. Nu är jag så trött att jag vill säga att jag älskade den här dagen lite. Så jag säger det. Jag älskade den här dagen. jafkjierhauiyan grji n8 oi OJ! nu började jag visst trycka på lite random tangenter. Bäst att sluta innan jag vaknar.
Men jag. Herregud vilket ras jag har varit idag. Natten som var till idag sov jag inte mycket. Mellan klockan tre och sex sov Greta på mig. Till exempel. Varje gång jag försökte hala ner henne på kudden intill min gnydde hon och ålade upp på min mage igen. Lite gulligt faktiskt men hu! så trött jag har varit. Är.
Och då har jag ändå haft en bra dag. Ätit lunch med Stefan, min älskade vän Stefan, på Moderna museet (jag åt lax!) och återigen tittat på Jean Paul Gaultiers kreationer. Den här gången var jag själv på utställningen utan något eller några barn på min överkropp och det var en märklig känsla. Att göra något sådär själv var helt fantastiskt i det lilla. Jag tror inte att det har hänt tidigare? Att jag varit ensam i en timme alltså. Inte sedan Oggi berikade mitt liv med sina existenser. Spontan känsla: det vill jag göra igen!
Sen kom darling Katarina hem till oss och åt middag. Tanken var egentligen att vi skulle gått ut och ätit. Det var nämligen vad jag önskade mig av henne på hennes 40-årsdag: att vi ska gå ut och äta en gång i månaden. Eftersom hon är en mycket generös person och inte hade några problem med att jag kom med önskningar och rop på hennes dag så har hon gått med på detta. Och ikväll skulle det alltså ha skett. Om det inte var för att jag var/är ett ras med rödsprängda ögon och darriga muskler.
Men det blev prick lika bra det här. Vi åt middag och sedan, efter att barnen lagt sig och Ulf gått iväg för att jobba lite mer, fick vi hänga en god stund bara hon och jag. Har jag berättat att jag är tokig i darling Katarina? Det är jag. Helt tokig i henne.
Kanske är jag tokig öht? Känns lite så när man inte fått sova. Som att man blir tokig. Livet blir likosm lite luddigt i ögonvrårna. Men äsch. Jag arkiverar ändå den här dagen på pluskontot. Nu är jag så trött att jag vill säga att jag älskade den här dagen lite. Så jag säger det. Jag älskade den här dagen. jafkjierhauiyan grji n8 oi OJ! nu började jag visst trycka på lite random tangenter. Bäst att sluta innan jag vaknar.
↧
Det är fredag och är jag kär i ...
Källor: 1, 2, 3, 4, 5, 6
↧
Tråkigaste människan i världen? Vi har en vinnare.
Klockan nio denna afton somnade jag i soffan. Nu ligger jag nedbäddad i sängen och snart kommer jag att sova. Innan tio på en fredag. Kul tjej. Kul liv.
Så det var tredagarsfebern som Greta fått? Nu hade hon visserligen bara feber i en och en halv dag men alla symptomen stämmer. Hög feber snabbt. Lika snabbt försvann den och nu har hon röda utslag eller prickar på överkroppen. Det var en helt okej sjuka den där även om jag helst skulle se att vi alla fick vara friska jämt.
I övrigt har jag haft en shitty dag. Båda barnen har gråtit, gnölat och skrikit sen de vaknade i morse. Det var som att de tog sig ett återfall från spädistiden. Enda gången jag inte hade lock för öronen pga outhärdlig ljudnivå var när jag var ute och promenerade en timme på eftermiddagen. Olof och Greta sov och precis då skickade darling Katarina ett så fint sms att jag började gråta. Det har varit en sån dag. Då jag inte ens klarar av snällhet. Då allt faller samman, jag föll samman, av lite vänlighet. Oy vei. Såna dagar alltså. Borde inte få finnas i kalendern. Men barnen är i en fas, det är vad jag säger till mig själv, och Ulf jobbar som fasen och då blir det så här till sist. Att man bryter ihop när någon är snäll, somnar i soffan klockan nio trots brie, tryffelsalami, och bra tv-serie på box. Och man vinner pris som tristast i stan. Men hey! jag vann ett pris. Alltid nåt.
Nämen om jag skulle ta och sova nu då så att jag kan få göra om allt detta imorgon igen.
↧
Presentgeni upphöjt i tre
Om ni också vill vara snälla mot er själva så går den att beställa från The Vintage Side of the Moon på Etsy.
↧
↧
Surströmmingsskiva bland kolonistugorna
Så här var det när vi åt surströmming 2011.
↧
Utvärdering "äta själv"
Så. Nu har vi hållit på med det där "äta själv" i några dagar och för att spoila denna utvärdering lite i förväg så är jag inte imponerad.
Fördelar:
Har inte upptäckt någon än.
Nackdelar:
Det blir kladdigt och stökigt så in i helskotta.
Det tar fru-hu-ktansvärt lång tid att äta.
Barnen äter dramatiskt mycket mindre mat.
Det tar orimligt lång tid att sanera barn samtmatplats KÖK efter en måltid.
Ännu en nackdel är att de nu inte vill matas. Jag har helt enkelt öppnat Pandoras frickin' jädra box och det finns inget jag kan göra åt saken tycks det som. Olof och Greta älskar att hålla den där lilla skeden i sin hand och ha makten över tallriken. Får de inte det skriker de så att det ringer i öronen. De älskar att kladda med maten, eller det är väl mest Olof som gör det faktiskt. Greta älskar mest att knipa ihop sin lilla mun och vända bort huvudet när vi försöker få henne att äta mer än de tre makaroner hon lyckats få i sig nu när hon äter själv. Förlåt "äter själv" ska det stå.
Nej. Sammanfattningsvis kan man väl säga att "äta själv" åker rakt in på listan över saker som kan dra åt hel***e.
Idioti. Det är vad det är. *muttrar*
Fördelar:
Har inte upptäckt någon än.
Nackdelar:
Det blir kladdigt och stökigt så in i helskotta.
Det tar fru-hu-ktansvärt lång tid att äta.
Barnen äter dramatiskt mycket mindre mat.
Det tar orimligt lång tid att sanera barn samt
Ännu en nackdel är att de nu inte vill matas. Jag har helt enkelt öppnat Pandoras frickin' jädra box och det finns inget jag kan göra åt saken tycks det som. Olof och Greta älskar att hålla den där lilla skeden i sin hand och ha makten över tallriken. Får de inte det skriker de så att det ringer i öronen. De älskar att kladda med maten, eller det är väl mest Olof som gör det faktiskt. Greta älskar mest att knipa ihop sin lilla mun och vända bort huvudet när vi försöker få henne att äta mer än de tre makaroner hon lyckats få i sig nu när hon äter själv. Förlåt "äter själv" ska det stå.
Nej. Sammanfattningsvis kan man väl säga att "äta själv" åker rakt in på listan över saker som kan dra åt hel***e.
Idioti. Det är vad det är. *muttrar*
↧
Om en vecka
↧
Fyra snabba frågor från Kungsholmen
"Åh! Nu kommer dom!" På riktigt tänkte jag så alltså. Ni förstår, varje morgon får jag sova en timme extra efter att morgonkvittret Ulf har gått upp med Olof och Greta. Medan jag sover ger han dom frukostgröt. Sedan kommer de alla tre in till mig i sovrummet. Då är Greta så kelen, som en katt av gosigaste sorten. Att få ett sånt uppvaknande varje morgon slår faktiskt det mesta. Även om jag trots den där extra timmen är sju-hu-kt trött.
Jag gissar att det kommer att bli som för min mamma. För trots att hon är en jäkel i köket, och jag har ärvt den gåvan från henne, så är det vardagsmaten jag förknippar med henne. Olof och Greta kommer att laga till exempel korvgryta till sina barnbarn och bli alldeles nostalgiska. Men annars skulle jag gärna se att de där fläsk- citron- och örtköttbullarna med risonisallad som jag gjorde tidigare i år kunde få bli en återkommande klassiker.
Sånt här är så svårt att svara på eftersom jag gärna ger just den här typen av frågor allt för stor betydelse. Jag tar dom liksom lite för bokstavligt. Under många år la jag ner timmar, dagar, månader på att skriva listor över det bästa jag visste inom alla möjliga områden. För att komma runt problematiken kan jag svara på vilken bok jag tycker mest om just nu. Och en bok som jag gärna skulle läsa om, redan ikväll, är Frukost på Tiffanysav Truman Capote. Jag läste den i somras och älskade språket. Jag var redan en stor fan av filmen men måste säga att boken var ännu bättre. I förordet från Susanne Ljung berättar hon att Truman inte alls ville ha Audrey Hepburne i huvudrollen när novellen skulle filmatiseras. Han protesterade mycket högt för i hans tankar var rollen skriven för Marilyn Monroe. Och det mina vänner hade ju blivit en helt annan film. Så mycket mindre sval och mycket mer trasig eller hur? ♥
Eh ja. I ögonen pga sovit för lite. I axlarna och nacken pga dålig bloggsittställning. I knät pga gått in i en kökslåda för hundrade gången.
Frågorna kommer från Barbafjants funderingar.
↧
↧
Den där stunden efter förmiddagsvilan
↧
Resfeber
Å gud. Å gud å gud å gud. Jag har sån resfeber nu. Varför finns resfeber? Den är så opraktisk för reslusten. Känsla just nu är: vad fan ska vi ut och åka för? Eftersom resan är så nära nu så räcker det inte med att titta på bilderna för att bli omvänd. Nej nej. Nu tänker jag att vi skulle ha stannat hemma istället. Allt är med andra ord som vanligt. Så här blir jag varje gång vi ska ut och fara. Tröttsamär en sammanfattning som kommer till mig top of mind.
Och som ett extra förkylningsvirus så kommer Obama att göra kaos med stan "nångång" "hemligt" under tiden som vi ska ut till Arlanda. Helt säkert är att det kommer att vara totalt stopp i trafiken. Men när stoppet inträffar är alltså inte officiellt. Inte heller hur långt stoppet kommer att vara.
Å gud. Är det någon av er som brukar bli så här när ni ska iväg? Hur hanterar ni det?
Och som ett extra förkylningsvirus så kommer Obama att göra kaos med stan "nångång" "hemligt" under tiden som vi ska ut till Arlanda. Helt säkert är att det kommer att vara totalt stopp i trafiken. Men när stoppet inträffar är alltså inte officiellt. Inte heller hur långt stoppet kommer att vara.
Å gud. Är det någon av er som brukar bli så här när ni ska iväg? Hur hanterar ni det?
↧
Olof och Greta om att äta själv
Greta: Uhum.
Mamman: Hur tycker ni själva att det har gått?
Olof: Jag tycker att det har gått bra!
Greta: Okej, visst, börja som vanligt du Olof.
Olof: Tack.
Mamman: "Bra" säger du Olof. Mer precist vadär det som har gått så bra?
Olof: Heh. Allt. Ja, allt skulle jag säga. Det är roligt. Det är kul. Det är skoj.
Mamman: Ja men själva ätandet då?
Greta: Men pappan! Nu måste ni släppa in mig!
Mamman och pappan: Vad tycker du då Greta?
Greta: Tack för ordet. Jo. Jag tycker att det är Helt Sjukt att ni kräver det här av oss.
Mamman och pappan: Vad?
Greta: Att vi ska kunna äta själva.
Greta: Word brotha'.
Olof: Ni måste vara helt KOKKOBÄNG som tror att vi ska klara det här.
Greta: Mhum.
Mamman: Nämen Olof och Greta. Vi finns ju här för att lära er.
Mamman: Ja det tycker jag nog.
Greta: Hum. Jag vill inte låta hård men jag misstänker att det ligger något annat bakom det här.
Mamman: Hur menar du då?
Greta: Amen mamman. Det är uppenbart: Vi kan inte det här och ändå fortsätter ni.
Olof: Förlåt men har ni sett min tallrik? Den var här alldeles nyss.
Olof: ?????
Mamman: Greta, kan du inte utveckla lite vad du menar?
Mamman: Haha Greta! Där fick du oss.
↧
Nu kan Greta (och vi andra) åka till Kreta
Och så brillorna på. En snabb avcheckning i hallen och yes! imorgon tidigt som sablarns kommer två taxibilar och hämtar upp det mest strålande semestergäng jag kan tänka mig.
Jag är rätt säker på att alla kommer att komma med på resan även om Olof gjorde en exakt kopia av Kevins min från Home Alone, ni vet, vid middagsbordet. Överhuvudtaget har hela den här dagen känns som upptakten till den filmen. Vi har alla yrt omkring och packat och liksom rumlat runt. Men alla kommer att komma med i taxin imorgon. Och Obama kommer inte att störa vår tur det minsta. Det har taxibolaget lovat mig.
Samt att Greta ska till Kreta. Ett alltid lika roligt rim.
↧
↧
Telegram från Kreta
Bästa semestern ever. Stopp. BÄSTA SEMMEN EVAH! Stopp. Att resa med tre av Oggis favoritpersoner är så geni att jag orkar inte. Hör här: Jag har hängt i spat. Ulf är nu as I blog iväg och får sig en massage. Vi har hängt, bara jag och Ulf, på stranden. Vi har ätit ljuvliga luncher, druckit svalkade glas med öl och badat i olika pooler. Vi har fått sovmorgon flera mornar pga lurat oss själva lite med tidsskillnaden "jo, men här ÄR klockan halv åtta och inte halv sju när de vaknar" samt rullat över barnen efter morgonvällingen till mormorn och morfarns rum så att jag och Ulf har fått sova en timme till. Stopp. Som sagt: bästa semestern. Bästa. Stopp.
↧
Ett ps från the greek island
Jag har även läst ut en bok! Vid poolen!
!!!
!!!
↧
Att vara på semester kan vara som att överleva
Precis innan vi skulle lämna hotellet igår kom ett annat par med två småbarn fram till oss. Dom sa "jaha så ni har också överlevt den här veckan" sådär lite skämtsamt men jag förstod att det var precis så den här veckan hade varit för dom. De hade överlevt med en liten bebis och en treåring som resesällskap. För så är det att semestra med små barn. Det är inte semester. Det är överlevnad. Eller som jag och Ulf konstaterade efter våra resor i somras: Semestern är fin att tänka tillbaka på, men att uppleva den är inte alltid så kul. Som vår vän Stina sa när hon och hennes man och två barn kom till oss i Hummelviken: "Semester" har man inte igen förrän barnen är tio år ungefär.
Men nu har jag hittat en genväg. För nu är vi hemma igen och det känns bra. Nej, det känns okej. Inte mer än så. För det här har varit den bästa resan jag gjort någonsin tror jag. Att resa med Olof och Greta var som jag redan visste fantastiskt. Dom har varit som två små solar nästan hela tiden och älskat allt vi hittat på. Det har varit rekordlite gnöl och all den ilska som Greta visade upp innan vi reste har vi inte sett ett spår av. Istället har de har charmat personal och medresenärer och det har varit så fint att se hur alla har skinit upp av Olofs flirtningar och Gretas små ivrigt vinkande händer.
Och att resa med tre av Oggis favoritpersoner = det bästa någonsin. Som ni redan vet jag det inneburit att jag och Ulf har fått lite tid för oss själva. Vi har haft avlastning mest hela tiden och det har varit helt fucking fantastic! Och att se hur Olof och Greta knutit ännu mer an till sina morföräldrar och sin moster, hur de litar på dom lika mycket som de litar på oss och att se hur mina föräldrar och min syster falla ännu djupare i kärlek till våra barn har varit ... inget annat än vackert.
Det har helt enkelt varit en sensationellt bra vecka och nu vill jag aldrig mer resa på något annat sätt än så här. Det enda som har varit tråkigt med resan var att åka hem och så har jag nog aldrig känt förut? Just nu är jag så bortasjuk att jag bara vill surfa resesidor. Och jag gör det också men någon ny resa får vi vänta lite med. Tills mormorn, morfarn och mostern är redo att ge sig iväg igen.
Och när vi berättade för paret vid utchckningen hur vår resa varit: med läsning vid poolen, spabesök och öl på stranden mellan varven av att vara med barnen såg jag något tändas i deras ögon. Nästa gång bjuder vi med våra mammor sa dom och jag tror att dom menade det. Ja. För lyxen i att ha såna bra människor med sig på resan som vi har haft slår alla spabehandlingar och egna pooler och gud vet allt. Allt! Jag känner mig så tacksam att det nästan blir larvigt men äsch. Att vara på semester kan vara som att överleva. Men det kan också vara alldeles, alldeles underbart.
Men nu har jag hittat en genväg. För nu är vi hemma igen och det känns bra. Nej, det känns okej. Inte mer än så. För det här har varit den bästa resan jag gjort någonsin tror jag. Att resa med Olof och Greta var som jag redan visste fantastiskt. Dom har varit som två små solar nästan hela tiden och älskat allt vi hittat på. Det har varit rekordlite gnöl och all den ilska som Greta visade upp innan vi reste har vi inte sett ett spår av. Istället har de har charmat personal och medresenärer och det har varit så fint att se hur alla har skinit upp av Olofs flirtningar och Gretas små ivrigt vinkande händer.
Och att resa med tre av Oggis favoritpersoner = det bästa någonsin. Som ni redan vet jag det inneburit att jag och Ulf har fått lite tid för oss själva. Vi har haft avlastning mest hela tiden och det har varit helt fucking fantastic! Och att se hur Olof och Greta knutit ännu mer an till sina morföräldrar och sin moster, hur de litar på dom lika mycket som de litar på oss och att se hur mina föräldrar och min syster falla ännu djupare i kärlek till våra barn har varit ... inget annat än vackert.
Det har helt enkelt varit en sensationellt bra vecka och nu vill jag aldrig mer resa på något annat sätt än så här. Det enda som har varit tråkigt med resan var att åka hem och så har jag nog aldrig känt förut? Just nu är jag så bortasjuk att jag bara vill surfa resesidor. Och jag gör det också men någon ny resa får vi vänta lite med. Tills mormorn, morfarn och mostern är redo att ge sig iväg igen.
Och när vi berättade för paret vid utchckningen hur vår resa varit: med läsning vid poolen, spabesök och öl på stranden mellan varven av att vara med barnen såg jag något tändas i deras ögon. Nästa gång bjuder vi med våra mammor sa dom och jag tror att dom menade det. Ja. För lyxen i att ha såna bra människor med sig på resan som vi har haft slår alla spabehandlingar och egna pooler och gud vet allt. Allt! Jag känner mig så tacksam att det nästan blir larvigt men äsch. Att vara på semester kan vara som att överleva. Men det kan också vara alldeles, alldeles underbart.
↧