På lunchrasten

Upplägget blev som i en av de där klassiska scenerna i en high schoolfilm ni vet där den nya eleven försiktigt går runt med sin bricka i matsalen och söker kontakt. Får jag sitta här? typ. Eftersom jag är väldigt påverkad av Netflixserien Orange is the New Black (om ni inte har sett den så gör det för guds skull! så himla bra och knäpp och typ bara kvinnliga huvudroller pga utspelar sig i ett kvinnofängelse! Nej detta förtjänar ett !!!) valde jag att se mig själv mer som av en Chapmantyp (ja jag vet tröttsamt med alla dessa OITNB-referenser men håll bara ut någon vecka till sedan har jag sett klart på säsongen och då kommer allt detta klinga ut per automatik) när jag strök runt borden och försökte se öppen och trevlig utan att osa desperation. Dock ett fruktlöst försök. Det var ingen som vände mig ryggen, men heller ingen som visade med en enkel gest att jag var välkommen vid deras bord.

Idag var första dagen som jag skulle äta lunch utan någon av mina närmsta kollegor i vår egna matsal och likheten med de där filmscenerna var slående. Jag förstod plötsligt varför de blivit så populära rent berättartekniskt. Det är ju för att de speglar verkligheten precis så som den är. På film något mer uppskruvat så klart pga dramatik, och att någon skulle dra in en stol så att jag inte skulle ha fått plats är inte troligt. Men den här spirande nya vänskapen som hade kunnat ske, om livet mitt hade varit en film, skedde inte heller. Ingen tog ögonkontakt, ingen log och sa sitt här med oss.

Nu blev allt bra ändå. Jag satte mig snett emot en kvinna som läste en bok medan hon snurrade upp sin pasta på en gaffel och jag tror inte att hon ens noterade att jag satt där med min microuppvärmda pizza. Det gör mig inget. På riktigt alltså. Jag tittade på bilder på barnrum för tvillingar på min mobiltelefon och noterade att solen gjorde ett hastigt gästspel genom fönstret. Någon skalade en apelsin och hjärnan gjorde kopplingar till sportlov och takdropp. Det var fint.

...

Nämen om jag skulle ta och göra mig ett munskydd med hjälp av en binda och två hårsnoddar? Eller kanske gå med i ett råd för att öppna upp en löparbana på Gärdet? Nähä. Nä nä. Det är också en sak som bara händer i tv-serier? Jag fattar. Amen jag fattar.