Det är väl precis nu, vid den här årstiden, som det här med att ha en lägenhet och ett landställe är som allra mest perfekt. Att vi under de trökiga dagarna kan vara hemma i lägenheten med staden och alla dess möjligheter runt knuten men att vi också så enkelt kan åka ut till stugan i viken under de fina dagarna.
Vi hade egentligen tänkt stanna hemma i stan över helgen men när vi vaknade på lördagsmorgonen till ett rätt hyfsat väder så tänkte vi att vad tusan, vi åker ut! Och så gjorde vi det.
Vi gjorde allt som vi brukar göra när vi är i viken.
Bland annat fortsätte den eviga diskussionen om hur långt ut på bryggan miniorerna i familjen får gå.
Trots att vi haft vår stuga vid vår vik i flera år nu så tappar jag fortfarande andan varje gång jag kommer ner till havet. Det är så vackert där ute.
Nå. Livet fortsatte och vi sjöng en sång på en sten.
Sen hittade vi kantareller. Så många att jag fick lov att göra min tröja till en korg.
Sen satt jag ute i vårt uterum och rensade dom. Så här skulle jag betygsätta kantarellmomenten: plocka = fem av fem, rensa = noll av fem, äta = fem av fem. Allt som allt ändå värt alltså.
På kvällen hittade Olof och Greta massor av sniglar på vår tomt.
Vi bestämde oss för att bära ner sniglarna till havet.
Det var ett besvärligt jobb för Greta att hålla ordning på dem.
Så himla rymningsbenägna (och äckliga fy fasen alltså *kräks*).
Nere i viken var allt helt magiskt som ni redan vet.
När vi kom tillbaka till stugan åt vi lite chips och barnen satt i soffan och kramades. Alltså, hur gulligt? Mega. Olof och Greta har blivit mer kramiga mot varandra i det senaste. Mer nypsiga, knuffiga och bitiga också. Lagen om yin och yang antar jag. Aka syskonkärlek.
Nåväl. Efter att barnen somnat åt jag och Ulf varsin rejäl macka med smörstekta kantareller. Oj, oj, oj vad gott!
Precis innan vi skulle gå och lägga oss förevigade Ulf den här himlen. Åh.
Nästa morgon var det söndag och vi gjorde allt igen.
Tittade på fiskyngel.
Höll på att svimma på repeat på grund av vikens skönhet.
Och så kände vi att det fanns stråk av höst i luften.
Vi gick ner till vår badplats men varken badade eller plurrade denna dag.
Och ute i viken pågick det någon slags segelbåtstävling.
Besöket avrundades med att Olof och Greta satt på några spillplankor från den bastu som vår stugförening håller på att bygga vid vattnet. Där satt de och åt säsongens sista blåbär från ris som vi plockat åt dem. Vet ni att min mamma brukade göra så åt min mormor när hon hade blivit för gammal för att klara av att ta sig ut själv. Då åkte mamma hem till henne med ett ris så kunde hon sitta vid sitt köksbord och plocka lite med sina gamla fumliga fingrar. Lyckan som lyste i hennes ögon då. Åh, mormor. Fy, vad jag saknar henne.
